termosbyxor

Jag är inte uppväxt på landet och inte heller i staden. Nu har jag dock fått klart för mig att jag på ett psyksikt plan ligger närmare staden än landet. Jag tänker som en stadsbo, därför blir det en ganska intressant kollision när jag besöker Stinas föräldrar ute i obygden.

Där jag kommer har vi inte 15 minusgrader, och om vi skulle råka få det så ger vi fan i att gå ut de få dagar det rör sig om. Det alternativet verkar inte finnas i skogen, det är alltid någonting (som jag inte riktig förstår) som ska göras och donas utomhus. Igår frågade jag Stina lite osäkert om jag är en idiot om jag går ut utan termobyxor (eller termosbyxor som jag freudianskt råkade säga), hon underströk att jag skulle frysa ihjäl. Jag hatar att ha på mig termobyxor, jag känner mig som ett barn, jag har termobyxor ungefär en gång om året. max. Långkalsingarna glömde jag dock, rebellisk som jag är.

Dagen har vi annars framför allt spendarat med att åka spark, ett transportmedel som jag trott dog ut i samband med filmatisering av barnen i bullerbyn. Men det finns några få exemplar i Smålands skogar. Det var bra "sparkföre" förkunnade stina nöjt när vi störtade dödsföraktande ner för de isbelagda backarna. Men det är viktigt att hålla ut i s-kurvan, för annars blir det "knort" om vi skulle få möte, men vi orkade inte sparka oss bort till "spannmålsboa". Imon kanske vi tar oss upp på "vin" och letar reda på skidor. Man förstår inte allt de säger här, men roligt har jag här ute på landet.

Stålhenrik?

Jag tycker själv att jag iförd glasögon är ganska lik Clark Kent

Föga överraskande så har det inte fått samma faste i bekantskapskretsen som SD-ledaren och gudkramaren...

Ett långt inlägg om hur man kuggar hos optikern

Nu har jag haft glasögon ett tag och jag har faktiskt vant mig vid dem förvånansvärt snabbt. Det finns dock tillfällen då glasögon kanske inte är att föredra, som i samband med forsränning t.ex. Därför har jag beslutat att jag även ska köpa linser som komplement till glasögonen i händelse av att jag skulle vilja utföra dylik aktivitet.

Glad som en speleman traskar jag in hos optikern och ber om att prova ut linser. Trots att jag gjorde en synundersökning för två månader sen tycker fru optiker att det är på sin plats med en ny snabbundersökning, sagt och gjort, men det är först efter denna som det verkliga testet äger rum. Jag förväntades själv pilla in linserna i ögonen på plats. Varför hade ingen förberett mig på det här? Jag kände mig sviken, som ett oannonserat test i skolan. I min naiva verklighet skulle jag få hem ett par linser att öva med och komma tillbaka, men tydligen skulle jag bevisa att jag kunde sätta i och ta ut dem först innan jag fick ta hem dem.

Det började kännas som den där gången jag kom till bilskolan och fick beskedet att de tyckte att jag var mogen för en "testuppkörning" med en annan lärare än den jag brukade ha. Det gick kort sagt åt helvete, bland annat lyckades jag köra mot rött ljus inne i centrala Karlskrona, jag tror att bilskoleläraren fick dödsångest. Det finns alltså skäl att tro att jag inte är en person som växer av den här typen av oväntat ansvar.

Då jag inte har burit särskilt mycket mascara och eyeliner i mina dagar är jag inte så bra på att pilla mig själv i ögonen och det gjorde hela den här linsproceduren i den avskilda rummet hos optikern lite svårare. Det pedagogiska upplägget var väl kanske inte det bästa, men det känns lite småaktigt av mig att beskylla andra för mitt misslyckande (för ni har väl redan räknat ut utgången?). Men tjatet om vinkel på linsen som en allmänt vedertagen kunskap gjorde det inte jättemycket lättare för mig, så långt är det rimligt att sträcka sig.

Hursomhelst vad var jag? Jo, när jag väl besegrat blinkreflexen kunde jag inte för mitt liv få linshelvetet att fästa på ögat. Tillslut blev det så löjligt att jag började misstänka att det var ett av mina hjärnspöken som härjade. Efter mer än en timmes idoga försök började armen domna bort av den monotona arbetsställningen och personalen började lite fint smyga in tanken att det kanske var bäst att boka en ny tid. Först motsatte jag mig det det alternativet lika fint, jag är inte den som ger upp i första taget, men när de förklarade att deras schema inte tillät att jag satt där hela veckan gav jag upp. Besegrad av de där plastbitarna fick jag boka en ny tid i stilla vredesmod. Det kändes precis som när jag kuggade på "testuppkörningen".

Jag är en sådan person som trodde att han skulle kunna cykla på första försöket och när jag inte klarade det surade jag ihop och vägrade försöka igen. Därför tog jag inte misslyckandet hos optikern särskilt bra och var en allmän plåga för min omgivning den dagen, den här genomruttne dåliga förloraren är inget sympatiskt karaktärsdrag jag har. Återbesöket några dagar senare var förenat med ren och skär ångest, men den gången klarade jag att få i linserna (efter ca 40 minuter).

Idag tog det tio minuter att få in linserna och den första satt på första försöket. Men de skaver och är inte alls så angenäma att ha på ögongloben. Jag kanske ska skaffa ett par sportbågar med ett snöre runt huvudet för att fixera dem när jag idrottar istället...

Det här var det närmaste jag hittade de där sportbågarna jag nämnde ovan. Passar utmärkt för forsränning.

50 % rea på secondhand

Dagens secondhandfynd: J.R.R. Tolkiens sagan om ringen triologi

(här hade det kunnat vara en valfri bild med sagan om ringen motiv, eller tre bokryggar, men hur kul är det?)

Pris: 7 kronor 50 öre

Om kurslitteraturen kostade lika mkt hade jag övervägt att köpa lite fler böcker.

paketinslagning

Nu kommer det obligatoriska gnälla-på-julen-inlägget som jag vet att ni har väntat på ut i de röda stugorna med vita gavlar. Men den här gången ska jag inte attackera snön, kylan, min irrationella rädsla för tomtar eller min allergi mot Rusta-julpynt i överhuvudet taget.

Jag gillar tanken att en gång på året ge/få presenter till/av folk i ens närhet, umgås med familjen, att alla känner ett stort behov av att vara trevliga just den dagen och maten. Maten är nog viktigast. Men hursomhelst jag skulle ju gnälla här, kände bara att jag var tvungen att vara lite nyanserad då julen kan vara rätt soft, om man bortser från stöket innan.

Jag har nämligen kommit fram till att jag är paketinslagningsdyslektiker. Jag är så otroligt omotiverat dålig på att slå in paket att de flesta andra människor skulle göra ett bättre jobb med förbundna ögon och tumvantar. Min startsträcka är väldigt lång, men när jag väl ger mig in i ett projekt så gör jag det med livet som insats. Lägg därtill att jag är tillsammans med en paketinslagningskonstnär så förstår ni att prestationsångest ständigt är närvarande när jag väl tar mig för att slå in ett paket. Jag får jättefina paket av henne, men hon får saker som ser misshandlade ut av mig.

I torsdags slet jag med att slå in en julklapp till henne i 1,5 timme och det blev inte ens bra. Givetvis glömmer jag bort hur dålig jag är mellan varje gång som jag ska slå in paket och var lite optimistisk med min tidplanering. Jag började alltså ganska sent på kvällen och hann både bli trött och irriterad innan paketet var att betrakta som färdigt. Det sista momentet, presentsnöret, visade sig vara svårare än vad jag först trott. Jag vet inte om det var tröttheten, irritiationen eller helt enkelt oförmåga, men jag klarerade inte av att krulla presentsnören, någonting som en vuxen person (även jag) har gjort hundratals gånger i sitt liv.

Tillslut brann det till i huvudet på mig, jag kastade saxfan åt helvete och skrek svordomar för mig själv. Först trodde jag att saxen satte sig i mattan och fick en smula dåligt samvete, men den satte sig i en oanvänd "paketkatong" och då kände jag att kunde återuppta mitt aggressiva beteende (det kanske kommer en bild på bedriften när jag hittar min kamera). I det närmaste demonstrativt (mot vem?) gick jag raka vägen i säng och surade i en halvtimme. Men jag kunde givetvis inte få sinnesro nog för att kunna somna och fick gå upp för att fullfölja projektet. En ica-kasse med paketsnöre senare kunde jag trött och nöjd däcka i sängen.

När jag berättade för Stina om mina bravader med paketsnöret kunde hon givetvis förklara vad jag hade gjort fel. Man ska tydligen dra saxen på baksidan av snöret, vilket förmodligen är allmän kännedom, men som har gått mig helt förbi. Jag förbrukade 1 km snöre genom att dra saxen på fel sida.

Europas grönaste stad

En liten reflektion så här på förmiddagen. Även om jag har en "ingen reklam, tack" skylt på min brevlåda får jag ungefär ett kilo reklam eller värdelös "samhällsinformation" i brevlådan. Idag har jag fått en "miljökalender" av Växjö kommun, verkligen bussig. Den åker rakt ner i papperskorgen, förhoppningsvis så källsorteras den men det finns ingen garanti för det. I vad ligger det miljömässiga i den kalendern?

Det paradoxala i att lägga till prefixet miljö- till en produkt som är en direkt belastning för miljön (både vid framställning och som sopor) måste vara en form av sarkasm som till och med jag inte förstår. Hur man än vänder och vrider på det, miljövänligare produktion (produktion kan i slutänden inte vara helt miljöfrämjande, den kan göra mer eller mindre åverkningar på moder natur) till trots borde det väl vara bäst för miljön om man bara struntade i att göra den jävla skräpkalendern i över huvud taget?

Däremot lovordar jag Växjö kommuns satsning i helgen på att ha gratis kollektivtrafik inom staden. Inte för att jag tror att fler än vanligt åkte buss i helgen, utan för att det kanske var någon som fick en positiv känsla till kollektivtrafik och åker buss ett par gånger mer i sitt liv.

Men papperskalendrar åker i Plus-Sverkers röda soptunnan.

evighetsboken

Min bokhylla är full med böcker som är halvlästa. I många böcker ligger det ett bokmärke mitt i, varför bokmärket ligger kvar vet jag inte. Det är ju inte så att jag utan vidare kan ta vid där jag slutade läsa för 2,5 år sedan, bokmärket ligger liksom där och påminner mig om min oförmåga att fullfölja saker som jag påbörjat.

Är det flera böcker som jag känner för att läsa är det inte ovanligt att jag läser tre st parallellt med varandra. Ibland fullföljer jag alla tre, ibland faller alla i glömska på nattduksbordet tills de slutligen förpassat upp i bokhyllan igen för att samla damm. Få nu inte för er att jag är en bokslukare som läser så fort jag får tid över. Att läsa ut en bok går i regel ganska långsamt och läser man tre samtidigt går det ännu långsammare. Det kanske är därför som jag tröttnar och aldrig blir färdig. Det och min onyfikna natur som inte tvingar mig att läsa färdigt en bok, "bara för att se hur den slutar". Är den inte bra så skiter jag i hur den slutar och det är ett omdöme som jag brukligen fäller relativt tidigt in i boken.

Nu har jag emellertid läst en bok väldigt länge utan att den har förpassats tillbaka till bokhyllan igen. Om en bok kan vara bra samtidigt som den är lite småseg så är detta ett typexempel. Jag brukar kalla den för "evighetsboken", boken som aldrig tar slut. Jag har en tågbiljett daterad till Juni 2009 som bokmärke, men jag gissar att jag har läst den längre än så. På något sjukt vis verkar sidantalet i boken öka för varje sida man läser. Jesus lyckades föda ett helt folk med en fiskpinne, jag gissar att den här boken fungerar på samma sätt.

diagonallöpningar

Nu, nu jävlar börjar det röra sig i Bajenland.

Jag har medvetet dragit mig från att försöka utvärdera den gångna säsong. Jag tror att jag har påbörjat en sammanfattning 5-6 gånger med resultatet att det varje gång utmynnat i emotionellt osammanhängande babbel. Jag vet faktiskt inte ens om jag har publicerat den här meningen tidigare. Pocketversionen av mina reflektioner över säsongen 2009 väntas vara ute i januari i bokhandeln.

Det offensiva spelet känns lika meningslös att kommentera som den dåliga ekonomins. Bajen var tvungna att sälja sina bästa spelare och utan Chuckie D:s magiska förmåga att hitta målet visade det sig ödestiget.

Okej, så vi har konstaterat att det offensiva spelet havererade kraftigt (Freddy Söderberg 1 mål, Paulse 1 mål och Rafael 2 mål). Med en stark defensiv hade dock laget kunnat klara sig kvar, bättre än så är inte allsvenskan. Tyvärr var Hammarbys försvarsspel allt annat än bra. På ett mentalt plan är det alltid lättare att spela fotboll i medgång, vid motgång smyger det sig in till synes löjligt enkla misstag (som t.ex. när Allbäck får accelerera förbi bajens försvar med rullatorn och tåfisa in bollen i mål). Oavsett med- eller motgång så vill jag ändå lyfta fram ett par uppenbara brister i försvarsspelet som måste korrigeras till nästa säsong.

Igor Armas blev utsedd till årets bajenspelare, vilket killen verkligen förtjänar efter allt hjärta som han har visat. Positionsspel är dock inte hans adelsmärke och detta får hans mittbackskollega att framstå som sämre än vad denne är. Igor är van vid ett moldaviskt man-man försvar och egentligen var det i första hand tänkt att han skulle stå på tillväxt det här året och spela sporadiskt, istället fick han omedelbart huvudansvar för backlinjen. Stötbrytningar högt upp i banan är förvisso snygga när de lyckas, men misslyckas dem får motståndarna friläge från halva plan. Detta hände allt för många gånger iår. En annan inte helt ovanlig anfallssekvens från motståndarna som ledde till ett antal baklängesmål, var diagonallöpningen bakom ryggen på bajens backlinje.

Man såg tydligt att bland andra anfallarna i Kalmar och IFK Gbg systematiskt tog dessa löpningar, Från Igor Armas markering, bakom Gerrbrands rygg, vilket resulterade i ett antal frilägen mot bajens keeper. Det är det som paintbilden till höger försöker illustrera. Gerrbrand vet inte vad som händer bakom ryggen på honom eftersom Igor inte är helt inspelad i zonförsvaret och inte heller kommunicerar till Totte att det kommer en löpning bakom honom. Totte ser givetvis ut som en idiot när Santos gör mål. Vid nästa anfall vet inte Totte vad han ska göra och faller för långt (utan hotande löpning bakom ryggen), då stänker motståndarmittfältaren (i den här fallet Eriksson) iväg ett långdistansskott i krysset. Totte ser väldigt passiv ut och får skit för det. Därför vill jag absolut inte se Armas spela tillsammans med den andra utpräglade man-man försvararen i laget, Monday James, i mittförsvaret. individuellt duktiga spelare, men snacka om julafton för varje hyfsad superettan-anfallare.

Den andra riktigt stora akilleshälen är målvaktspositionen. Rami bevisade förra året att han är allsvenskans bästa målvakt, när han spelar. Tyvärr så är han skadad 50 % av matcherna. Då har Poppen fått lira och han har lika extremt hög toppar som han har avgrundslösa bottnar. Denna oro, tillsammans med tveksamheterna som jag nämnde ovan, har gjort att bajens försvar har bjudit på allt för många mål bakåt.

men till nästa säsong kommer Igor att anpassa sig och tack vare att han fick spela nästan alla matcher den här säsongen så kommer detta att gå snabbare. Rami får gå till till en voodoodoktor eller ligga hela vintern på en spikmatta. Totte måste visa lite hjärta och sluta böla. Han har strulat förr och tålamodet hos fansen är som bekant inte outtömligt.

förvirring

imorse när jag gick upp så gjorde jag det i tron att jag har tenta imorgon torsdag. Dagens första tentapluggtimmar spenderades efter den verklighetsuppfattningen, tills en klasskamrat reagerade på min msnrubrik. Tentan visade sig vara på fredag och hur jag har fått för mig att det var torsdag som gällde vet i gudarna.

Förra helgen så försvann det en vecka för mig istället. Jag uppskattade hur mycket jag hade kvar att läsa mot dagarna fram till tentan och vid en första anblick såg det klart överkomligt ut. Dagarna gick och när jag bläddrade i min kalender upptäckte att jag hade räknat med en vecka (fem arbetsdagar) för mycket. Det kändes lätt stressande.

I förgår blev Stina lite lätt förnärmad över att jag trodde att hon skulle komma hit i helgen och inte helgen efter som var fallet. Till mitt försvar så skriver hon "Stina?" på merparten av helgerna i min kalender. Ja, min flickvän skriver i min kalender för annars glömmer jag det. Givetvis så visste Stina när jag hade tenta, men jag hävdade bestämt att det var torsdag.

Jag önskar att jag kunde säga att det beror på att jag behöver ett jullov, men tyvärr ser det ut så här allt för ofta. Jag är inte medvetet otrevlig som glömmer bort era födelsedagar och andra viktiga datum, jag har bara svårt för att komma ihåg sånt.

Men jag är jävligt bra att känna igen länders flaggor!


Personlig favorit, Georgiens flagga.

lås alla dörrar

Skulle du låta den här mannen passa dina barn? eller ens sköta dina blommor när du är bortrest?
Denna person med bevittnat dåligt omdöme blev idag vid lunch presenterad som Hammarbys nya ass. coach. Huvudansvaret kommer en f.d. Djurgårdare och AIK:are att ha.

Briljant av Hammarbys ledning (de få som är kvar). Låt tränarparet börja i uppförsbacke med massor att bevisa innan de når acceptans hos fansen. I klubbens nuvarande situation har man verkligen råd med den.

VD-posten är ännu inte löst. VD:n har huvudansvar för den sportsliga biten, det gör denne till chef över de nyrekryterade tränarna, några som han/hon alltså inte har fått vara med och välja. Varför lära av sina misstag?

De som fortfarande tror på ett snabbt återtåg till allsvenskan gör för sin egen skull bäst i att tänka om. Men jag blir gärna motbevisad, kanske kommer alla att glida runt i annansfrippa på söder om ett år.

Aldrig, aldrig, aldrig

Idag när jag var ute på min måndagsjoggingtur kom jag till en insikt. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att ta på mig ett par löpartights. Jag är annars en materiallirare, det är viktigt med rätt skor och sköna kläder, men ingen kommer ens under tvång få på mig ett par tights.

Inget luftmotstånd i världen kan få mig att sänka min värdighet till den nivån. Det ser ju ut som om man är ute och springer i långkalsingarna, befängd tanke. Nä, då är det mer utmanande att släpa runt på en svettig träningsoverall i en för stor storlek och och genomsvettig polotröja. Effekten blir som att jag tränar med en tyngdväst, sen till våren då kläderna åker av så kommer jag att flyga fram runt Växjösjön.



Om du äger ett par löpartights, be om ursäkt!

Guldmyntfoten

Idag på föreläsning började läraren prata om olika växelkurssystem som ett sidospår. Han tappade ordet han sökte och syftade på det system som vi hade i Sverige (och övriga världen) under början av 1900-talet. "Bretton någonting" viskade jag halvt på skoj till mina bänkgrannar som bara ryckte på axlarna. Läraren hörde inte min försynta viskning och utvecklade "det som var innan Bretton Woods på 30-talet".

Lite försent, läraren hade redan hunnit gå vidare, kommer jag på det -guldmyntfoten. Det första jag gjorde när jag kom hem var att slå upp läroboken i nationalekonomi, och mycket riktigt var det guldmyntfoten. Detta var inte ens en parantes i den tenta som jag skrev för en termin sen. Det är märkligt vad som egentligen fastnar, men jag ska erkänna att jag är lite stolt över att jag kom ihåg den.

kärring

Eftersom jag inte var så nöjd med mitt jobb förra sommaren har jag sagt till mig själv att jag får ta tag i mig själv och försöka hitta någonting annat. Då jag råkar vara född till kille och har relativt mycket tidigare erfarenhet inom vården är jag ganska attraktiv på den marknaden. För tre år sedan sökte jag alla vårdjobb jag kunde hitta. Jag fick svar från alla, ca. 25 stycken.

Samtidigt så vill jag behandla min gamla arbetsgivare med respekt för att behålla dem som en bra referent i framtiden. Lösningen är helt enkelt att vara ut i god tid och redan nu undersöka eventuella jobbmöjligheter för att så tidigt som möjligt lämna besked till den gamla arbetsgivaren.

Efter en bra stunds detektivarbete (för tro inte att det finns några relevanta nummer på internet) fick jag tag på numret till en enhetschef för ett gruppboende inom handikappomsorgen. För den som inte har försökt få tag på en person i chefsposition inom kommunen så kan jag berätta att det är lättare att få usama bin laden på tråden än tidigare nämnda person. Jag har idag ringt 14 samtal och kommit fram en gång. Man möts av en telefonsvara som förkunnar att personen i fråga är på tjänsteärende till kl 12. när man ringer kl 12 säger samma telefonsvararröst att vederbörande är tillbaka kl 14, när man ringer upp då tutar det upptaget i 45 minuter.

Jag har pratat lika mycket med kommunens växel (som jag förövrigt rekommenderar för uppgiften) som jag fick möjlighet att prata med den person som jag faktiskt sökte.

Till detta ska läggas att jag inte är helt bekväm i situationen och att det finns en viss anspänning vid varje uppringning. När jag väl kommer fram till enhetschefen möts jag inte direkt av entusiasm och efter fem sekunder kände jag mig snarare som ett besvär. Det var inte innehållet i vad hon sa (att hon inte hade en klar bild över läget inför sommaren och att jag skulle återkomma) utan sättet som hon sa det på. Det kostar henne inget att vara trevlig tillbaka och tacka för visat intresse. Jag tror faktiskt att Usama både hade varit trevligare att prata med och bjudit på ett bättre bemötande.

någon form av kapitelslut och kanske en trevande början på ett nytt

jag har nu fattat det definitiva beslutet. Det slutgiltiga steget har visat sig vara svårare än vad jag trott, vanor är svåra att bryta. Jag har kalkylerat plus mot minus och kommit fram till att nackdelarnas skål väger över, därför kommer jag inte att spela fotboll nästa år.

Visst finns det i teorin alternativet att byta klubb, men spelar man fotboll till 70% för det sociala och inte ser en långsiktig framtid i Växjö som stad, är det just ett teoretiskt alternativ.

Det ska bli skönt att slippa anpassa sig efter fotbollen och göra saker på mina egna villkor. Måltider behöver inte planeras efter när träningen är på kvällen och min vardag kommer inte att bli lika låst och förknippad med måsten. Samtidigt så är det nog just lagidrottens struktur och den trygghet den skänker som jag kommer att sakna mest. Att efter en lång dags tentaplugg åka iväg och gör något helt annat.

Antingen tar man tag i sitt missnöje eller så sitter man kvar i båten och surar. Jag stiger av här, frågan är bara vad som händer nu? Stockholm Marathon 2011 låter som en rimlig målsättning. Att skriva en sån målsättning här är som att be om påhopp om man skulle fega ur...