Barn av en annan tid

Jag gillar mina rutiner. Genom att strukturera upp min tillvaro efter dessa rutiner slipper jag att ödsla onödig energi på simpla beslut, t.ex. vad man hinner/ska göra på morgonen. Istället kan jag lägga min mentala tankekraft på viktigare saker, som det optimala receptet på köttfärssås t.ex.

Mina rutiner har störts av att jag numera uteslutande har föreläsningar på eftermiddagar, med ett par lediga dagar varje vecka. Jag som efter mycket möda lyckats konvertera till de morgonpiggas upplysta sällskap, är mån om att bibehålla den vanan och försöker därför att komma upp på morgonen, trots att jag har möjlighet att ligga kvar.

Detta fungerar ganska bra i några dagar, men sen blir det allt svårare att motivera sig till att gå och lägga sig i rimlig tid på kvällen och därigenom blir det allt svårare att utan tidspress komma upp på morgonen. Jag mår heller inte bra av att vända på dygnet fram och tillbaka. Visst bör man ägna de lediga timmarna på förmiddagen åt att fördjupa sig i den tunga kurslitteraturen, men när man ligger i sängen och tänker på Andrew Heywoods "Political Theory", är det nära till hands att man vänder sig om och sover en stund till istället.

Ett knep jag har använt mig av är att ge mig själv små sysslor, exempelvis så bokar jag tidiga tvätttider ett par gånger i veckan för att få upp mig från sängen. Min hjärna är dock för rationell för att jag ska kunna lura den att jag behöver tvätta när jag i själva verket bara har ett par tröjor att tvätta.

Denna ungdomliga livsstil med sena nätter och långa sovmornar som krävs för att klara denna dygnsrytm, passar uppenbarligen inte mig. Då smälter jag mer in bland pensionärerna som knackar på dörren till ICA kl. 08 på morgonen. Jag är ett barn av en annan tid...

vägen till självbehärskning genom traditionellt handarbete

Bloggen har blivit lite eftersatt på sistone. Min koncentration har varit väldigt splittrad, vilket har fått som konsekvens att jag inte har avslutat det jag har påbörjat. Ett exempel på detta är att jag har ungefär 10 halvfärdiga blogginlägg som jag inte haft tålamod att skriva klart.

Ett av ovan nämnda inlägg härrör den födelsedagspresent som jag detta år gav min bror. Jens och jag betraktas oftast som väldigt olika, både till utseende och person. Brorsan anses vara den konstnärlige och kreativa av oss och som en kontrast till detta bestämde jag mig för att genom traditionellt handarbete tillverka en present till honom.

Efter att ha bollat lite idéer med min mentor till lika flickvän, kom jag fram till att jag skulle brodera "morgonstund har guld i mund" med korsstygn. Det kan tilläggas att min bror gillar att sova och det helst på tider som kan te sig annorlunda för andra människor, med det sagt tycker jag att vi lämnar hans sovvanor.

Detta kan uppfattas som en ganska harmlös och simpel uppgift. Efter att ha övat en stund under min mentor/flickväns övervakning skred jag fylld av självförtroende till verket. Jag blev dock genast påmind om varför jag valde träslöjd på högstadiet och det var inte för att jag var bra med hammare och spik. Jag var om möjligt ännu sämre med nål och tråd.

Korsstygn visade sig även inbegripa mer räknande än vad jag väntat mig och som ägare av norra Europas sämsta sifferminne fick jag därför ständigt räkna om från början. Denna frusteration tillsammans med mina bristande färdighet satte min självbehärskning på prov och jag vågar hävda att även Gandhi hade kastat verbala orenheter runt sig i mitt ställe.

Många arbetstimmar och sammanbrott senare hade jag emellertid fått ihop det alster som du nedan kan beskåda. Kudden består av ett omsytt kuddfodral och givetvis har jag även här stått för arbetsinsatsen.

Nu ska jag googla på motorsågar och jordfräsar för att känna mig manlig igen.

en vecka full av nya intryck

Den senaste veckan har varit full av förändringar och ännu har jag nog inte riktigt landat. Även om vi inte har fått tillbaka B-uppsatsen ännu, anser jag att jag är färdig med min idrottsinriktning. Jag har nätt och jämt hunnit lägga idrotten till handlingarna, innan det är dags att ta i tu med nästa inriktning, samhällskunskap.

Varje gång man börjar en ny kurs ser man ett stort ogreppbart berg framför sig, speciellt när den ska beröra ett helt okänt ämne. Termer verkar krångliga och man förstår knappt hälften av introduktionsföreläsningen. Hur svårt det än verkar, lyckas man dock alltid på något magiskt sätt överleva. Med den erfarenheten i bagaget är jag snudd på oroväckande lugn inför den kommande terminens studier.

Det löser sig, resonerar jag i godan ro, när mina nya kurskamrater stirrar upp sig. Det är klart att man inte kan något innan man har haft möjlighet att lära sig, det är själva poängen med utbildning. Det gäller att hitta vilken nivå som lärarna kräver etc, sen är det till att hålla sig där.

Första veckan har varit lika grå som vädret, med vetenskapsteori på schemat. Imorgon ska vi ta oss an politiska teorier, vilket jag hoppas blir intressantare. Därav inte lätt, men det är väl knappast heller syftet.

En anmärkningsvärd detalj i historien är att jag i min nya klass är att betrakta som en av de mer erfarna studenterna med 2,5 års studier och en hel ingångsinriktning avklarad. Det känns väldigt märkligt efter att ha varit längst ner i den åldersmässiga hierakin i idrottsklassen. Men jag kommer väl alltid att vara yngst ändå...

Ett märkligt bekräftelsebehov

Allt sedan tandläkaren slutade ge mig små plastdjur vid besöken har jag utvecklat en starkt avsky mot tandvården. Det hände någonting i yngre tonåren, mina tänder var helt plötsligt inte bra längre. Tandläkaren började ha samtal med mig om karies, fluorsköljning, tandtråd och andra sagofigurer, men det var som att prata med en vägg. Det kändes som om tandläkare Åsa försökte sätta dit mig och letade febrilt efter anledningar till att använda borren på mig. Jag gillade aldrig Åsa.

Efter att ha lyckats smita undan tandläkaren under några år sökte jag mig åter till tandvården för att utnyttja min sista gratisundersökning. Denna gång i Växjö, fick jag återigen en känslokall och osympatisk tandläkare. Vi kan kalla henne för Britta. Britta är inte mycket för kallprat, utan går direkt på samma återkommande korsförhör: äter du mycket socker? (-nja), småäter du? (-ja, konstant), snusar eller röker du? (-ja, snusar), använder du tandtråd? (-nej). Detta följs av att Britta grymtande rotar runt i munnen på mig, innan hon berättar för mig hur dåligt jag skött mina tänder sen sist vi sågs.

Ni har säkert listat ut att jag delvis projicerar mitt eget dåliga samvete på tandläkarna, det är lättare att leta fel hos andra än hos sig själv. Dagens besök resulterade i en rejäl tankeställare och kostsamma återbesök. Ska jag vara ärlig så hade jag det på känn faktiskt, men jag såg ändå fram emot besöket. Jag trodde att jag skulle få känna mig duktig och svara rätt på en av frågorna i korsförhöret, jag har ju slutat snusa sen jag var där sist. Äntligen skulle jag få visa mig duktig i det här sammanhanget, äntligen!

Korsförhöret inleds lika dåligt som vanligt för min del och Britta kastar moralkakor efter mig. Så kommer frågan som jag har väntat på, det är nu jag ska visa att jag faktiskt duger någonting till. För första gången ska jag få beröm och bekräftelse hos tandläkaren. Jag förkunnar stolt för Britta att jag faktiskt inte snusat på över ett år. Detta mottar hon med ett "hmpf" samt några klick på datorn, det är allt. Inte ett "bra!", inte ett "duktigt!", "hmpf" är inte ens ett ord! Jag tycker att jag åtminstone är värd ett riktigt ord och upprepar osäkert det jag precis har sagt, med samma efterföljande reaktion. Jag lutar mig bakåt i undersökningsstolen och försöker koncentrera min ilska på affischen med solsystemet i taket. Jag som bara ville bli älskad...

en snedvriden självbild

Jag fick lite av en chock i torsdags. Det ska villigt erkännas att den senaste gången jag hade en uthållighet i löparspåret värd att nämna var någon gång i yngre tonåren. På något sätt jag vägrat att släppa den bilden av mig själv och jag kan fortfarande få för mig att jag ändå har rätt okej kondis. Efter torsdagens löptur runt Öjaby med fotbollslaget är det dock dags att börja omvärdera den sanningen.

I början kändes det bra, man springer, skämtar och småpratar. Men det dröjde inte länge innan denna munterhet förbyttes mot ren desperation och kamp för överlevnad. Det är alltid lätt att vara efterklok, men jag sprang likt en idiot som om inget vatten hade runnit under broarna sen sist. Jag blev dock varse om att det har runnit en jävla massa vatten, kaffe och öl under den bron. Efter en tredjedel dundrade jag in i den berömda väggen och fullföljde resten av rundan med tunnelseende. När jag äntligen kom fram kunde jag inte avgöra om det var rökarlungorna eller tandpetarna till ben som brände värst, men skönt var det inte. Den som säger att känslan efter träning är skön har aldrig haft min fysiska status.

Nu ska jag inte komma med undanflykter, men det faktum att jag som enda spelare glömt mina löparskor och därför fick springa i grusskor kan ha spelat in. När ska min glömska inbringa någonting positivt?

Dieter som aldrig slog igenom...

Kolhydrater och proteiner i all ära, men detta inlägg kommer att tillägnas de olika kosthållningar som aldrig riktigt fick fotfäste i folkhemmet.

Mucofagidieten -Utövaren av denne diet livnär sig under en längre tidsperiod enbart på snorkråkor, vilket både är effektivt och billigt. Eftersom snorkråkorna är tämligen näringsfattiga är det omöjligt att äta mer kalorier än vad kroppen förbränner, vilket du kommer att märka genom att kilona rasar i takt med dina ökade hungerkänslor. Kostersättningen finns praktiskt tillgänglig inne i näsan och detta är en av få dieter som uppmuntrar dig till att småäta. Mucofagi är dock ett beteende som inte helt uppskattas av omgivningen och kråkans konsistens är för många avskräckande. I samband med grävandet i snoken efter föda kan det dessutom uppstå mindre sår i den samme.

Béarniassåsdieten -Vid varje födointag ska utövaren dricka ett stort glas rumstempererad béarniassås. Detta ska leda till så stora obehagskänslor att utövaren helt enkelt undviker att äta. Det har dock visat sig att människor som helt slutar äta har en ganska dålig överlevnadsstatistik, sett ur ett längre tidsperspektiv.

Vegetarianism -Har du någonsin sett en fet vegetarian? Försvann tyvärr i stor omfattning i samband med att gröna vågens idealister klippte sig och skaffade ett jobb. Utvecklingen stannade dock inte där och idag finns det vegetariska matprodukter som ser ut som, luktar som och smakar som kött. Kött på låtsas med andra ord. Dock är konsistensen på dessa produkter likvärdig den hos mucofagi. Dieten fungerar bäst i kombination med en politisk övertygelse.

Träna-och-äta-lagom-metoden -upplevs som obekväm, besvärlig och ger långsamma resultat.

krav

Jag kan vara en väldigt krävande person och ställer höga krav på min omgivning. Oavsett hur dåliga förutsättningar som finns så kan man göra sitt bästa utifrån situationen och har man gjort det så kan man vara nöjd med sig själv. Kring den B-uppsats som vi idag har skickat in till examinatorn har det funnits i det närmaste skrattretande höga krav. Flera av min kurskamrater skrev så sent som i våras C-uppsats och kraven på det här arbetet lär vara skyhöga i jämförelse. Handledarna är så inkörda i sina mönster att de är omöjliga och resonera med, men faktum är att det inte är raketforskning vi sysslar med. Det är en jävla B-uppsats.

Handledare och examinator har kommit utifrån och har därför enbart kunnat nås via mail. Handledning via mail fungerar så länge det rör sig om stavfel eller liknande, men mer invecklade följdfrågor blir desto svårare att reda ut. Ett vanligt samtal mellan två ansikten är omöjligt att få till stånd. En av handledarna åker dessutom på två veckors semester (hon är alltså anställd av universitetet för fem veckor och spenderar tre av dessa i landet), givetvis går det inte att nå henne när hon åkt. Så i mellandagar dimper det ner ett mail i inboxen om att arbetet ska vara inskickat den 7 januari (Det datum vi tidigare har haft är den 12 januari då vi ska ha opponering) och ytterligare några dagar efteråt framgår det även att vi ska skriva en form av sammanfattning som ska skickas till alla i klassen samma datum. Vi misstänkte att det skulle skickas in innan den 12:te, men det ligger väl knappast på oss att ta reda på det? Kunde de inte kläckt ur sig det tidigare, innan man hinner planera sitt liv?

Jag har inga problem med att det ställs orimligt höga krav, men det förutsätter att jag kan ställa minst lika höga krav tillbaka. Det kan jag inte i det här fallet och det retar mig till förbannelse. Jag som lärare kan inte ställa högre krav på mina elever än vad de kan ställa på mig, det tycker jag är en rätt schysst princip. Tro nu inte att jag kommer att slå näven i bordet på opponeringen, nä det här är nog inga människor man vill kritisera rakt ut. Det kommer att göras under anonyma former i kursutvärderingen, som jag för omväxlings skull ämnar fylla med arga tecken till sista raden.

Nu kanske ni förstår vem som egentligen stod bakom aliaset Ann-Kristin i ett tidigare inlägg (här).

Prolog

Ja, första inlägget på nya bloggen. Känns ovant, sorgligt men samtidigt spännande. Det kan tänkas att detta inlägg kan vara en indikation på kvalitén på de kommande inläggen, en typ av måttstock helt enkelt. Men räds icke, ambitionsnivån ligger kvar på samma måttliga nivå. Jag kommer att fortsätta på samma spår, ändlöst raljerade skitsnack om ointressanta händelser hämtade från mitt högst alldagliga liv.

Om man håller ribban lågt, är det större chans att man klarar av att ta sig över.

Jag tröttnade på den förra plattformens alla fel och brister. Saknar ni den så kommer den att ligga kvar och om ni inte kan komma ihåg den oerhört svåra adressen så kommer den att tids nog återfinnas bland länkarna till höger under "elefantkyrkogård". Nu återstår det att se om jag har tagit mig vatten över huvudet i och med flytten till den skapelse du i detta nu vilar dina blå på.

Nej, det är inte jag som har stått för formgivningen (eller vad det nu heter), det är min bror som läser till... något med datorer... som har sått för genomförandet av mina något ospecifika visioner. Snigeln i bannern gillar jag starkt, tycker att det är ett beundransvärt djur som tyvärr blivit offer för dålig PR. Världen rusar förbi i en jävla fart, men snigeln tar sig fram i sin egen takt.