förändringar

Det har varit en ganska stökig vecka och eftersom jag är en såndär livsnjutare (a.k.a deltidsarbetare) så tar jag mig friheten att summera veckan redan nu, fredag morgon.

Förutom att Stina passade på att fylla år i måndags (lite osmakligt kan tyckas eftersom det precis varit jul), så mottog vi ett annat besked. Vi blev erbjudna en ny lägenhet. I samma kollektiv som jag skrev om här. Spontant kände jag ett "NEEEEEEJ" ljuda inom mig. Inte för att tanken på att bo i kollektiv kändes fruktansvärt främmande, utan för att det har gått mindre än ett halvår sedan förra gången vi flyttade. Jag kan komma på ganska många roligare saker att göra de kommande helgerna än att packa flyttlådor. Igen.

Det var verkligen en blixt från en klar himmel, då vi hade varit och tittat på lägenheten och tackat ja till den. Men när vi möttes av beskedet att det var två före oss i bostadskön som tackat jag till lägenheten glömde vi snabbt våra spirande flyttplaner och återgick till vardagen.

Detta ställdes alltså på ända när Stina mottog beskedet att de två som varit före oss i kön hade ångrat sig och dragit sig ur.

Och visst har även vi tvekat kring om det här verkligen är rätt för oss. Det blir ju en lite större förändring än vid en vanlig flytt mellan två vanliga lägenheter. I ett kollektiv förväntas man göra vissa saker för det gemensamma för att det gemensamma ska underhållas och finnas kvar. Om man inte tänker bidra till detta är det bättre att man söker sig till ett annat boende.

Kollektivet är som ett par vanliga lägenhetshus, fast lägenheterna är lite mindre än normalt. Vår fyra är t.ex. på 85 kvadratmeter. Istället finns det cirka 2000 kvadrat gemensamma lokaler, med t.ex. en idrottshall, en pub, ett café, olika hantverksverkstäder (schysst ord!) osv. Engagemanget som förväntas av de boende rör sig om några timmar i månaden.

Jag tilltalas av tanken att vi tillsammans kan få tillgång till betydligt mer än vad vi som enskilda individer kommer i närheten av på egen hand.

Men jag är ju även en person som inte har gjort sig känd för att engagera sig i saker i onödan. Därför är det svårt att bortse från ironin i att jag som medvetet har försökt smita från allt ansvar har bestämt mig för att flytta till ett kollektiv. Men jag antar att tider förändras och förhoppningsvis så kan även jag göra det.

Livet går lite för fort för att man inte ska våga göra nya saker och testa sina gränser. Skulle det visa sig att kollektivlivet inte passar oss så har vi åtminstone provat. Vem vet, kanske har vi ändå lärt oss någonting av det. Igår skakade dock jag och Stina hand och svor en helig ed på att vi efter den här flytten inte kommer att flytta på minst ett år igen. Någon jävla måtta får det vara.

Ironman

När två personer flyttar ihop händer det att man helt plötsligt har två uppsättningar av saker. Det vore en mindre överdrift att beskriva det som en fejd, men jag och Stina har haft väldigt svårt att enas kring vems strykjärn som ska användas när hushållets textilier stryks.

Stinas strykjärn skulle jag beskriva som mer öststatinspirerat, gediget men där av lite mer klumpigt. Mitt lämpar sig bättre för finlir t.ex. när man stryker detaljer på skjortor, men för att vara kritisk så är det inte lika praktiskt som stinas om man ska stryka en segelduk till en större segelbåt.

Vår lösning på våra meningsskiljaktigheter har varit att jag använder mitt och Stina sitt. Därav har hushållet två strykjärn, vilket kanske inte är optimalt utrymmesmässigt, men överlägset när husfrid vägs in som parameter.

Efter gårdagens lilla incident behövs nog en omvärdering av vad som gynnar husfriden mest. När jag satte mig på bussen till Motala mot ytterligare en spännande arbetsdag slogs jag av tanken att jag eventuellt kan ha glömt att dra ut kontakten till strykjärnet innan jag lämnade lägenheten. Om jag inte direkt kommer ihåg att jag har stängt av strykjärnet, spisplattan, eller vad det nu kan vara, så utgår jag alltid från att jag förmodligen har glömt det. Jag är liksom van vid att glömma saker, så det känns mest troligt. Normalt så vänder jag alltid hem och dubbelkollar, men sitter man på en buss mot Motala så är det inte så lätt.

Dum som jag var så delgav jag Stina min oro. Stort misstag. Hennes strykjärn har nämligen en såndär smart funktion som stänger av strykjärnet när det stått overksamt ett par minuter. Vilket hon måttligt road förklarade för mig med all önskvärd tydlighet.

Det visade sig att jag inte alls hade glömt att dra ur den där kontakten. Men det blir nog svårt att motivera Stina till att uppleva fler dagar med ovissheten om hon har ett hem att komma hem till. Jag är van, är nästan lite mallig över att det inte har inträffat tidigare.

Det här är en såndär strid som jag inte kan vinna. Synd på ett så fint strykjärn.

att sittkissa

jag har fått en sån där telefon som har fått en hel generation unga män att sittkissa. Stina har fått en wordfeudmaskin.

Om jag är frälst? jovars, min första vecka som iphoneägare sammanföll bra med mitt vinterlov, så då spenderades groteskt mycket tid framför den lilla skärmen. Den enda referenspunkt som jag egentligen har i sammanhanget är när jag har skaffat ett nytt Football manager och sträckspelar fem säsonger med enbart pauser för matintag. Skulle inte säga att jag satt mindre tid med telefonen den där första veckan.

Luren är toppen, förutom den lilla detaljen att man ibland inte hör så bra när man pratar med någon i den. Inte för att vara gnällig eller så, men man gör ju det ibland med telefoner. Pratar i dem. Även om det är en minoritet av användningstiden. I övrigt är den kanoners.

styr upp skiten

Det förra inlägget andades självömkan. Inget fel i det, men det här försöker blicka bortom ett taskigt knä och allmänt trista rehabövningar.

Jag behöver mina målsättningar för att motivera mig till att träna. När jag väl har bestämt mig för något har jag inga problem med att både göra tråkiga och jobbiga saker för att nå dit jag vill. Jag hatade löpning innan jag började träna det regelbundet. I början var inte själva aktiviteten i sig så mycket roligare bara för att jag hade anmält mig till ett lopp, men den var uthärdlig för att den tjänade ett högre syfte. Efter ett tag började till och med löpningen i sig bli rolig.

Jag har rehabtränat i ett vakuum alldeles för länge. Har haft någon vag idé om att jag ska bli bra i knäet igen någon gång, men väldigt ospecifikt. Jag behöver styra upp det här.

Mål nummer ett är att jag ska klara av att springa 2 h i september månad utan att jag störs av knät. Sköter jag min rehabträning känns det som ett full realistiskt mål.

Utöver detta måste jag göra mig av med min rastlöshet. Därför ska jag investera i ett gymkort och börja styrketräna på ett strukturerat sätt. Det första delmålet är att gå upp 5 kg muskler i vikt fram till slutet av Juli månad. Därefter, om min livssituation inte förändras drastiskt, är målet 10 kg i slutet av året. Jag vet att det där med att gå upp i vikt inte låter som ett problem för många, snarare tvärtom, men tänk på att jag har lika svårt för att gå upp i vikt som de flesta har för att gå ner i vikt.

Det är bara till att sätta sig ner och planera de kommande träningsveckor. En sak är säker och det är att det gör betydlig ondare i samvetet att smita från en rehabövning nu än tidigare.

att springa som en seriefigur

Det är alltid lite jobbigt att ge upp målsättningar. Men ibland lirar inte verkligheten med de mål som man har satt upp. Därför har jag dragit mig ur Stockholm marathon 2012. Med tanke på hur mitt knä har reagerat (eller snarare inte reagerat) på rehabträningen så finns det inte en chans i helvetet att jag hinner förbereda mig tillräckligt för att inte skada mig igen. Frågan är om jag någonsin kommer att springa lika långt igen.

Förutom att jag måste åtgärda 24 års smitande från rörlighetsträningen måste jag justera höftens position när jag springer. Positionen som eftersträvas kan bäst beskrivas som en juckrörelse som avbryts i framåtrörelsen med juvelen i högläge. Jag har dessutom lärt mig springa med fel, använder små muskelgrupper istället för de stora benmusklerna (a.k.a röven). Så jag måste spänna skinkorna när (om) jag springer för att lära mig det jag borde ha lärt mig när tog mina första löpsteg en gång i tiden. Mitt högra knä faller dessutom in för mycket när jag sätter ner foten framför mig. Detta åtgärdas genom att jag ska sätta ner fötter lätt vinklade inåt och bete mig allmänt hjulbent. och just det ja, jag är orörlig vid hälsenan också, det ska tydligen också hämma mitt löpsteg. Ett problem i varje led med andra ord.

Försök nu att springa och tänk på allt det här samtidigt. Filma dig själv och lägg upp på youtube.

Rehabträningen känns som en jävla uppförsbacke.