ett provocerande lågt tempo

Igår gjorde jag ett maxpulstest. Jag litar inte på resultatet dock. Har man aldrig tagit ut sig helt tidigare så är det ju högst osannolikt att man lyckas på första försöket.

Den främsta lärdomen jag dragit av min nya pulsklocka är att jag, helt i enlighet med min bakgrund som fotbollsspelare, har sprungit åt helvete för fort tidigare. Med för fort menar jag i förhållande till mitt mål att springa maraton, det går inte att som jag ligga på 80% av sin maxpuls i ett helt maratonlopp. Vid distansträning är måttstocken 60-70% av max, vilket kanske inte låter som så stor skillnad, men det är verkligen sjukt stor skillnad på en så otränad kropp som min egen.

Jag skulle till och med sträcka mig till att påstå att det är ett provocerande lågt tempo jag förväntas hålla på mina distanspass. Jag upplever att jag inte rör mig framåt, blir nästan uttråkad och har gott om tid att titta på landskapet och personer jag möter. Normalt, högröd i ansiktet och snor hängandes ur näsborren, brukar man till vilket pris som helst undvika ögonkontakt med mötande personer.

På något sätt har jag fått det indoktrinerat i mig att man ska gå ut hårt för att sedan öka, är man inte trött redan efter en kilometer så är det någonting som är fel. Men i takt med att kilometerna tillryggaläggs förstår man varför man inte ska rusa på i början även om man känner sig overkligt pigg de första kilometerna. Detta är givetvis ingen nyhet för någon, men det är inte förrän jag sprungit lite med pulsklocka som jag verkligen förstår vad det innebär. I förra veckan sprang jag en runda på en 1h och 15 minuter. Det har jag inte gjort på många år.

"ett bra ställe"

En av få fördelar med att vara skoningslöst glömsk är att man då och då hittar pengar som man någon gång "lagt på ett bra ställe" för att sedan helt glömt bort deras blotta existens. Min mor och far fascineras över min förmåga att "hålla i pengarna", men egentligen är det just det jag inte gör, jag lägger dem i från mig och förtränger dem ur mitt minne. Jag öppnar en bok som jag inte använt på ett tag och ut trillar ett par hundralappar som en gång i tiden vikarierat som provisoriskt bokmärke.

Idag har jag hittat sammanlagt tretusen spänn på olika ställen. Det motsvarar mer än hälften av kostnaderna för sommarens resa till Kroatien.

Det är vad jag gör denna lördag kväll, går på skattjakt i mitt eget hem.

Tidiga seriepremiärer

Vi ska anpassa oss efter europa, då kommer framgångarna heter det från förbundshåll. Hur man tänkte i förhållande till det svenska klimatet är oklart. Jag menar, även när seriepremiären ägt rum i mitten av april har det i regel mest handlat om gyttjebrottning de först månaderna. Kom inte ihåg vem det var som poängterade det paradoxala i att vi i Sverige har ett klimat som bäst lämpar sig för fotbollsspel på sommaren, då tar vi ett två månader långt uppehåll, oavsett om det är något världsmästerskap eller inte.

Såg matchen mellan Kalmar och Elfsborg idag. katastrof. Men det är klart, förbundet har nog insett att det är de dåliga planerna som ska ge oss framgångar ute i Europa. Man U skulle troligen lämna w.o. om de hade fått spela på fredrikskans idag. De dåliga planerna kombinerat med brunkarfotboll kan vara en framgångsfaktor, helt klart. Synd bara att de vikande publiksiffrorna antyder att brunkarfotbollen med minimerat risktagande inte går hem i stugorna. Den stora medparten av publiken har en egen fri vilja och fattar att de inte behöver se varje match, speciellt när kvalitén i en av europas sämsta ligor om möjligt är ännu sämre pga planernas kondition. Vi andra två och ett halvt tusen skulle stå och frysa om seriefotbollen så spelades i december med träskor. Vi är liksom redan förlorade.

När publiken försvinner, vad i ligger då allsvenskans attraktionsvärde? Det har då aldrig funnits i spelkvalitén. Det är tråkigt att fotbollsförbundet konsekvent har ansträngt sig för att göra det svårare för supportrar att följa sina lag och urholkat det ringa underhållningsvärde som faktiskt fanns på fotbollsplanen.

I Ängelholm om tre veckor väntas en publiksiffra som inte skulle skämmas för sig i allsvenskan. Men så är det inte vilket lag som helst som kommer på besök heller... jag och tusentalet andra utan fri vilja kommer att vara där. Har du hjärtat på rätt ställe bör du också vara där.

La vida tombola

Jag måste bara dela med mig av detta magiska klipp.



Maradonas reaktion är helt underbar.

Si yo fuera Maradona viviría como él - på min knackiga steg2 spanska: om jag vore Maradona så skulle jag leva mitt liv som han.

Efter mina två år med studier av de spanska språket är det bara några få fraser och låten nedan som jag kommer ihåg.



Detta stycke spansk finkultur när den är som bäst satt vi och sjöng efter ett kassettband. Säkert 20 gånger.

Min gamla spanskalärare jobbar för övrigt på den skola där jag har haft min lärarpraktik. Hennes klassrum ligger intill vårt arbetsrum och av ljudvolymen att döma verkar det vara lika kaotiskt som när jag själv satt i skolbänken och sjöng me gusta marijuana.

ironins gränsland

Jag har nu endast ett par dagar kvar på min praktik nu. Efter allt stök innan praktiken började måste jag säga att jag är nöjd med mina sista praktikveckor på utbildningen. Nu känns det här året, tyngt av teori och uppsatser, som är kvar på min utbildning väldigt långt.

Det är lite typsikt att det skulle ta mig fyra år för att inse att det är på högstadiet som jag vill undervisa. Ibland handlar det mer om social fostran än undervisning och högstadiepersonerna kan ibland bete sig lite irrationellt mot sig själv och andra. Men att vägen är lite krokig har även det sin charm. Jag tror ju inte att läraren som ska undervisa en omotiverad byggklass i nationalekonomi på gymnasiet får så mycket större möjligheter att fördjupa sig i sitt undervisningsämne. Som nyexad gymnasielärare är ju där man lär hamna.

Jag har faktiskt lite planer på att läsa extrakurser i historia i höst, om inte annat än för att det är trevligt. Kan dock bli lite kämpigt om den kursen kolliderar med min samhällskunskap. Dubbla tentor vill man ju helst undvika. Att säga att jag hoppar av historiakursen ifall det blir för mycket är bara fåfängt, jag vet att jag har väldigt svårt att lägga ner saker som jag påbörjat. Lutherianen inom mig kommer att se till att det blir gjort ändå.

Ett problem med högstadiet är att ungarna befinner sig i gränslandet mellan att förstå ironi och att ta allt man säger bokstavligt. Jag kommunicerar via ironi, jag vet inte hur man gör annars. När en elev frågar om man måste stava rätt på ett namn för att få rätt på en fråga, så måste jag verkligen säga "absolut, det är jätteviktigt att stava rätt!", eleven fattar inte att jag skämtar och jag måste dra det ett par varv till och bedyra vikten av rättstavning. Det kommer att bli likadant när jag själv får barn, jag kommer att lura i ungstackarn en massa jävelskap som inte stämmer alls. När det arma barnet börjar skolan kommer lärarna att bli förskräckta av ungens "livliga fantasi".

Högstadiet kanske inte är min grej trots allt. Jag kanske inte ska ha med barn att göra i över huvudet taget.

svenska mästare

Vad skriver man när ens lag vinner SM-guld?

Djurgårdsdödaren, vingelpetter och Salle

Förberedelserna inför premiären av superettan är i sin slutfas. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot det kommande fotbollsåret. Bajen har verkligen gått som tåget och spelat ut kvalificerat superettanmotstånd i träningsmatcherna och harmonin verkar äntligen ha infunnit sig. Vis av tidigare dumdristighet så vet jag att det där med harmoni och inre trygghet i en grupp är ett ytterst godtyckligt fenomen. Det är när laget underpresterar och torskar flera matcher i rad som agnarna sållas från vetet.

Bajen har skickat iväg tunga löneposter som har underpresterat och tag in spelare som får en back läsk och en påse bullar i betalning. Helt i linje med de ekonomiska förutsättningarna. Det är extra glädjande att spelare vänder tillbaka till Hammarby, jag tänker då främst på Filip Bergman (som med sitt sena kvitteringsmål mot Djurgården sist det begav sig bidrog till att bajen tog steget upp i allsvenskan) och Petter Furuseth Olsen (i Norge kallad Vingelpetter för att han byter klubbar lite väl ofta). Hammarbys styrelse gjorde även de ett nostalgiförvärv i numera fotbollsinvaliden Alexander Östlund (som har lyckats skjuta sm-guld till Aik en gång i tiden, men alla gör vi våra misstag).

Det kanske är så att det inte var någon annan som var intresserad av deras tjänster, att bajen fick bottenskrapet. Jag ska inte vara så dum att jag börjar fantisera om att de här spelarna har några varmare känslor för bajen, men likt förbannat så hamnade de åter på söder. Det måste betyda något.

Vem fan är Eguren? för vi har Filip Bergman!


***
Förövrigt så vinner Linus Hallenius superettans skytteliga i år.

allmänt

Att Stina i sin yrkesutövning som dagisfröken snyter många näsor om dagarna är ingen nyhet. Ändå blev jag överraskad när jag i samband med mitt uppvaknande i lördagsmorse blev varse om att hon spytt upprepade gånger under natten. En unge som hon burit runt för ett par dagar sen hade tydligen senare fått vinterkräksjuka, orsak - samband.

Jag vet vad det innebär när hon blir sjuk. Det som drabbar henne drabbar mig med dubbel styrka. Hela lördagen var en enda lång hypokondrisk väntan på att helvetet skulle bryta ut i min magsäck. Märkligt nog så har ett par dagar nu förlöpt och jag står fortfarande upp. Jag kan inte riktigt förstå det, men så är det. Det är tur så länge det varar eftersom det är ytterst ofördelaktigt att vara sjuk från praktiken just nu.

***
Eftersom jag är överrörlig så behöver jag inte stretcha. Det har jag vetat hela tiden.

***
I lördag skulle jag beställa pizzeria (jo, pizzeria), det var åtminstone det jag sa till pizzabagaren som svarade. Han gav mig dock inget bra bud på sin verksamhet, men sjuklingen till flickvän fick sig ett gott skratt. Man skrattar ganska lätt när man spenderat hela dagen i soffan och inte ätit fast föda på 24 timmar.

***
Imorgon ska jag besöka Jehovas vittnen med ett gäng elever. Alla som har fått ett påträngande besök av dem i sitt hem tycker givetvis att det är stor humor att jag istället ska besöka dem. Min handledare vågade inte släppa iväg de små liven själva dit, vilket man kan förstå...

överrörlig

Imorgon har jag inte sprungit en meter på två veckor. Kotknäckaren rättade till ryggen på mig i fredags och lagom tills den började kännas bra igen blev jag dunderförkyld istället, ni vet sådär förkyld som de bara är i tecknade filmer.

Efter en minuts kroppsinspektion frågade kotknäckaren:"du har spelat en del fotboll, eller hur?". Han konstaterade att jag hade dålig rörlighet i de muskler som är typiska för fotbollsspelare, vilket kanske inte är en nyhet för de som har sett mig utföra diverse rörlighetstester i Olympens idrottshall. En konsekvens av detta är att jag har en för ryggen dålig hållning.

Jag fick även veta - och håll i er nu - att jag har en överrörlig rygg. Han var lika förbryllad som jag och bad mig att böja mig än dit och än hit för att vara säker på sin sak. Men faktum kvarstod, och om man ser logiskt på det hela så måste en målvakt på något sätt kompensera för sina korta baksidor, då görs det med ryggen.

Men den kommer jag att leva på länge, att jag har en överrörligt överkropp!

Ett inte lika kärt återseende

Igår tog jag med min nya pulsklocka ut på en promenad i kvällskylan. Väl tillbaka till hemmets värme satte jag mig vid datorn för att undersöka det medföljande datorprogrammet i vilket man beräknar pulskurvor och annat spännande. Rätt som det är hugger det till i ryggen.

2,5 sekunder senare så ligger jag på golvet med intensiv smärta i ländryggen, alla med ryggproblem vet vad jag talar om. Man kan inte sitta, inte stå och inte ligga utan att det gör ont. Att resa sig från den positionen som jag befann mig i var omöjligt, så jag blev liggandes där med ansiktet i golvet. Mamma kom förvisso till undsättning, hon kan mycket men att bota mystisk ryggsmärta är ingen av hennes kvalifikationer. Hon tröstade åtminstone mig och hämtade en varm vetekudde till mig.

Jag som trodde att jag hade fått min beskärda det av ryggproblem. Det värsta är att jag inte förtjänar det den här gången, jag har inte gjort något dumt på flera dagar.

Ett kärt återseende

Praktiken smygstartade idag med en oorganiserad studiedag. Man kan fråga sig varför en skola i överhuvudet taget har studiedagar om man inte ägnar en tanke åt innehåll och syfte, men det är någon annans strid...

Förutom den italienska buffén till lunch var dagens höjdpunkt ett kärt återseende. Alla kommunens SO-lärare träffades på eftermiddagen för gemensamma diskussioner och eftersom jag befinner mig i min uppväxtskommun var flera av lärarna inte helt obekanta för mig. Framförallt min favoritlärare under högstadietiden var där och han var lika välbehållen som för 10 år sedan. Han är givetvis även han SO-lärare och någonstans där lades troligen en omedveten grund för mitt kommande yrkesval.

Jag behöver inte gå längre än till mina universitetsstudier för att konstatera att läraren är minst lika viktig som kursens innehåll för omdömet av kursen och i förlängningen ämnet i helhet. På gymnasiet hade jag dåliga lärare i historia och geografi, vilket kan vara en anledning till att jag var så säker på att jag vill bli lärare i samhällskunskap och inte i ämnesfusionen SO.

På senare tid har jag emellertid intressemässigt börjat svänga om och funderar på möjligheterna att läsa historia vid sidan av ordinarie studier. Även om det per automatik inte är till fördel på arbetsmarknaden så är det intressant och allmänbildande. Fast i nästa stund känner jag att jag behöver läsa extrakurser i idrott för att inte tappa den typen av tänk. kanske bäst att boka en date med SYOn...