post it!

Den här veckan enerverar jag mig över post-it-lappar. Missförstå mig inte, jag bygger mycket av mitt liv kring denna simpla, men samtidigt fantastiska uppfinning. Det jag inte gillar är när de vanliga skrivvänliga lapparna byts ut mot blommönstrade motsvarigheter. Halvcirklar är tydligen också populära, men varför? det får ju inte plats mer än tre ord på dem, man kan inte ens skriva en hel mening. Jag är ju dessutom som bekant ovanligt dålig på att fatta mig kort, vilket gör att jag får använda flera lappar för att plita ner ett meddelande. Är det inte bättre att i åtminstone det här fallet prioritera skrivyta framför kosmetik?

Rags to Riches

Jag har tidigare beskrivit mitt lite märkliga behov av att äga böcker. Jag har jättesvårt att gå ut från en bokaffär utan ett par intressanta fynd under armen. Mitt bokintresse har tagit en ny vändning i att jag har fått en fallenhet för obskyr idrottslitteratur och då främst fotbollsböcker. Jag blir genuint lycklig av att läsa hur en tidig instruktionsbok i fotboll beskriver "tåfjutten" som ett högst användbart tillslag. Så viktigt för spelet att den får ett eget avsnitt i boken, faktum är att de flesta moderna fotbollstränare hade avfärdat det mesta av innehållet i boken som ren galenskap, men boken beskriver ändå den tidens bild av spelet. När man läser den på käck "pilsnerfilmssvenska" blir den ännu roligare.

Mitt senaste fynd behandlar den inte kanske jättefamösa klubben Oxford United som idag lirar i den engelska femtedivisionen (kan motsvara sjättedivisionen men jag orkar inte googla). Boken är dock skriven under en period på 1980-talet som präglades av framgångar där klubben gick från div.3 till div.1 på tre år. De gick från "Rags to Riches" som även är titeln på boken. Stort fokus läggs på klubbens sugardaddy, affärsmannen Robert Maxwell, och bitvis känns det som om boken masserar hans ego lika mycket som den beskriver Oxfords makalösa framgångar med John Aldridge (senare i bla Liverpool FC) i spetsen. Till min förtjustning fanns det till och med en liten god jul-hälsning från Maxwell på ett massupptryckt kort "kvarglömd" i boken. Boken andas verkligen optimism och författarens vinkling avslöjar att detta bara är början på Oxfords segertåg. Föga anade man då att Oxford skulle försvinna från fotbollens finrum nästan lika snabbt som man kom, för att sedan åter falla i glömska. En extremt meningslösbok för många, men en riktig glädjebringare för mig.

Boken är dessutom engelskspråkig och det gör faktumet att jag hittade den i pingstkyrkans secondhand i karlskrona till ett än större mysterium.

min mamma

som ni kanske märker så håller jag fortfarande på att bearbetar förlusten av min bortgångna dator. Min mamma ringde i förgår och gav mig det chockerande beskedet att min dator inte skulle räddas, utan att jag skulle få en ny som kompensation. Och ja, jag är 22 år och min mamma ringer fortfarande de besvärliga samtalen till datorsupporten. Att det är hon som står som ägare för datorn är egentligen ett svepskäl, hon är helt enkelt bra på sånt, samtidigt som jag är fett obekväm i den rollen. Till mitt försvar så ringer jag faktiskt både tandläkaren och frisören själv (även om jag egentligen vill att mamma ska göra det också)!

Det är min mamma som står för den sociala kompetensen i familjen. Det är henne vi skickar fram i frontlinjerna när vi är på tillställningar med många människor som vi inte känner. Hon har även, förutom vassare datorkunskaper, dessutom en förmåga att kunna göra sig obekväm för företag eller personer som hon anser har misskött sig. Det finns något som hämmar mig i dessa lägen, men mamma kan vara fräck som ett barn när situationen kräver.

Som exempel kan nämnas att hon har lyckats få deras smålata hyresvärd att på fåtalet år måla om hela deras lägenhet, byta ut spis, frys- och kylskåp och nu funderar hon på hur hon ska få hyresvärden att bekosta ett golvbyte. Grannarnas lägenheter är i stort orörda så vitt jag vet.

Min teori är att om det hade varit jag som ringt till datorsupporten så hade de lappat ihop datorn och skickat tillbaka den till mig. Men eftersom min mamma är den hon är och inte låter sig bli överkörd av en blekfet fjunig förståsigpåare, får jag istället en nyare och bättre dator i utbyte mot min gamla. Jag gillar min mamma.

modembarndom

Eftersom min dator har somnat in sitter jag nu hemma hos min bror och surfar på hans dator. Jens är lite mer teknologiskt intresserad än vad jag är och finner det nödvändigt att ha både en stationär och en bärbar (värsting)dator. Han är i karlskrona över sommaren, och som innehavare av en reservnyckel till hans lägenhet så är det fritt fram för mig att besudla hans stationära dator.

Det känns högtidligt att sitta vid en dator och vara uppkopplad mot internet. Som i min modembarndom då internettiden kostade per minut och dessutom var en betydligt mer omständigt historia, med uppkoppling och snigelhastighet. Vi hade en burk vid datorn hemma som man fick lägga i pengar efter hur mycket som man surfade. Att hälften av den dyrbara internettiden gick till att ladda sidorna som man ämnade besöka bekymrade föga då. Det var innan internet blev vardag och tidsförströelse. Innan det blev en mänsklig rättighet. På något sätt så klarade man av livet då oxå.

åter utan dator

Längst bak i tidningen, bredvid kvällens tv-tablå, finns det ibland en krönika som beskriver en skribents tv-kväll. Jag har alltid tyckt att den är en smula tragisk, där sitter en vuxen människa och på allvar tror att någon annan är intresserad av vad denne har sett på tv, föregående kväll. Vi får alltså veta att skribenten tyckte att allsång på skansen var bättre än kronprinsessans födelsedagsfirande, dagen efter. Detta ger krönikan en extra dimension av meningslöshet, vi har inte ens någon användning av den ointressanta informationen.

Men de senaste dagarna har jag allt mer börjat förstå denna person, jag känner till och med en viss samhörighet. Anledningen till detta är att min dator har gått sönder för fjärde gången på två år. För att inte tråka ut er med en för er helt irrelevant redogörelse för ägandeförhållandet för den här datorn så räcker det med att konstatera att den står på min mamma och att den därför måste åka ner till karlskrona för att sedan åka in på service. Detta lämnar mig utan dator i 1-2 långa veckor. Jag kollar sjukt mycket mer på tv när datorn inte fungerar. Man köper en tv-tidning och planerar sitt tittande på ett helt annat sätt. Jag försöker passa in programen i varandra för att få ut max av min tv-kväll. Denna utvekling skrämmer mig. Snart har jag åsikter om "project runway" eller "topmodel".

om vår dödlighet

ett sånt här inlägg har en tendens att fastna i klyschor men jag gör ett försök...

När man jobbar inom äldreomsorgen finns det alltid i kalkylen att folk dör. Vårdtagarna är rent kronologiskt närmare döden än födseln, det är därför de behöver hjälp. Idag på morgonen dog en av mina favorittanter och i det läget är det omöjligt att inte bli berörd. Vi vet att döden kommer en dag, men man känner aldrig att man är redo när den behagar att dyka upp. Min tant, som troligen är den snällaste människa som jag har mött, slapp onödigt lidande och hennes anhöriga var hos henne vid dödsögonblicket. De anhöriga tryckte på hennes trygghetslarm när de förstod att det inte var lång tid kvar, vilket innebär att det ringer i telefonen som jag har i fickan och jag gick bort till damens rum. Två minuter efter att jag kommit in i rummet tog hon sitt sista andetag, det var ett oerhört starkt ögonblick.

Det är inte första gången som jag ställs inför döda människor, det händer som sag ibland inom äldreomsorgen. Även om den här gången var extra laddad med tanke på min relation till vårdtagaren, är alltid insikten jobbig, att livet är över. Trots att förnuftet säger det så vänjer man sig aldrig vid att människor dör, man blir bättre på att hantera det, men frågan är om man vill vänja sig vid det fullt ut.