F.Ö.

Den här veckan irriterar jag mig på människor som inte kan stå i kö på ett civiliserat sätt, dvs. utan att knuffas och tränga sig. Det skönaste är när de som tränger sig tjänar marginellt med tid på sitt asociala tilltag. Jag hade en lång monologutläggning om detta för en stackars kille i lördags som trodde att han kunde ställa sig framför mig i bankomatkön. Inte för att jag ville att han skulle flytta på sig, det fungerar väldigt sällan, jag kände bara ett tryckande behov av att påtala att han inte längre var på naturbruksgymnasiet i Hoby. Helt nykter var jag väl inte heller.

Dorando Pietri

(för förförståelsens skull så bör ni läsa det förra inlägget först)

Till mitt stora nöje fann jag att maratonloppet i London 1908 hade en ännu mer intressant historia. På det tidigare omtalade upploppet kommer italienaren Dorando Pietri in som ledare, men är totalt tröttkörd, och börjar springa åt fel håll inne på stadion. Han har hunnit en bit då han blir varse om sitt misstag och nu är han om möjligt ännu tröttare. Lägg därtill de extra 195 metrarna som han ska springa och han gör vad vi idag skulle kalla för "en Brink" (efter skidåkaren med samma namn), fast värre och kollapsar flera gånger och bli hjälpt upp av funktionärer. Han går ändå i mål först men blir i efterhand diskvalificerad för att han fick hjälp över mållinjen. Jänkaren Johnny Hayes får därför åka hem över Atlanten med en guldpeng i fickan istället. Pietri fick dock ett tröstprist i form av en mindre pokal av självaste drottningen.

Kan tänka mig att målgången såg ut någonting i stil med det här.



Det skönaste är att de inte kämpar för att vinna tävling, det är fjärdeplatsen de spurtar om.

Maraton

En av de mer etablerade myterna inom idrottsvärlden är den om maratonloppets födelse. Enligt myten skulle en budbärare ha sprungit mellan städerna Aten och Marathon för att meddela grekernas seger över perserna, samt förvarna om att perserna istället styrt sina skutor mot Aten. Efter att fört fram meddelandet faller budbäraren död ner till marken av utmattning.

Denna historia är en marknadsförares dröm, om krocketten haft en lika spännande historia kanske den hade haft en större status och blivit mer än en aktivitet för överförfriskade medelålders män i träskor på campingplatser runt om i landet. Tyvärr så har dock den här lilla trivsamma historien inga belägg och är med största sannolikhet inte sann.

Ett maratonlopp är normalt 42 km 195 meter, sträckan mellan Aten och Marathon är uppskattningsvis 35,4 km. 42,195 km verkar vara en udda siffra och det är den också, den har sin bakgrund i OS i London 1908. För att upploppet skulle sträcka sig fram till den kungliga logen på upploppssidan var man helt enkelt tvungen att förlänga de ursprungliga 26 miles med 385 yards, vilket i metersystemet betyder 42,195 meter.

Upploppet ägde för övrigt rum i numera nerlagda White City Stadium, för den som inte har fått nog av arenor.

välfärd

Som vanligt ökar arbetsbelastningen abnormt mycket i slutet av terminen. Det tillsammans med en femveckorsvistelse i karlskrona är väl den direkta och officiella bortförklaringen till att jag uppdaterat... låt oss säga sparsamt... den senaste tiden. Den indirekta förklaringen är att jag ibland glömmer bort att jag har en blogg att hålla i liv. Det är lite som mina stackars krukväxter, men liksom mina krukväxter så brukar bloggen återhämta sig när jag väl kommer ihåg att vattna den.

Vid den här tiden förra året läste jag kursen som snart uppnått legendstatus - hållbar utveckling. En av flera meningslösa uppgiften i kursen skulle utgöra ett sociologiskt perspektiv på hållbar utveckling. För den som vill återuppliva gamla minnen, så finns det förevigat här. Kort och gott kan man säga att åtminstone jag var ytterst nära en härdsmälta modell större. Jag inbillar mig att känslan av frihet i samband med inlämningen av den uppgiften inte var helt olik den som kåkfarare känner när de ska muckar.

Jag trodde att jag aldrig skulle behöva uppleva någonting liknande i uppgiftsväg igen, ett antagande som visade sig vara högst felaktigt. De senaste veckorna har jag ägnat åt en precis lika brutalt tråkig och enformig uppgift. Ett lustigt sammanträffande är att det är samma skapare bakom även detta monster, man hade rent av kunnat kalla det för en uppföljare, denna gång med en vinkel mot välfärd.

För motsvarande 2,5 högskolepoäng skulle vi skriva 600-900 ord gånger åtta frågeställningar, vilket för min del landade på omkring 16 sidor. Man skulle kunna säga att han tog i lite väl mycket, då de andra två 2,5 poängsuppgifterna inom samma välfärdstema låg på ca 4 sidor var. Vi fick en bok till hjälp även den här gången, givetvis fullständigt ointressant och på svårengelska, problemet var dock att boken inte direkt berörde de frågeställningar som vi skulle besvara. Det hela slutade med att jag koncentrerade mig mer på att få ihop tillräckligt med ord till varje fråga, istället för att skriva en bra uppgift. Efter att ha besvarat de tre första frågeställningarna kände jag att jag hade tömt ut innehållet tillräckligt, resten återupprepade jag bara samma saker omigen. Uppgiften har med andra ord inte gett mig ett skit förutom huvudvärk. Jag har sällan lämnat in någonting som jag både språkligt och innehållsmässigt varit så missnöjd med.

Jag undrar hur ansvarig lärare tänker med de här opedagogiska jävla textmassproduceringsuppgiftern. Eftersom det inte sker en gång utan två gånger så måste han tycka att det är ett ganska bra sätt att kontrollera studenternas kunskaper. Drivs han av sadistiska motiv eller förstår han inte bättre? Min röst går på det sista alternativet.

om att sova på allmänna kommunikationer

Tillbaka i Växjö, men den där "äntligen hemma känslan" vill inte infinna sig riktigt. Jag har ju faktiskt varit i Växjö ganska många gånger under mina praktikveckor i Karlskrona, det är nästan kusligt vad van jag har blivit vid att pendla.

Jag har aldrig varit bra på att varken åka bil, buss eller tåg. När jag var yngre och hade bortamatcher i Sölvesborg med fotbollen så var det rena döden att få åka buss/bil i en timme enkel resa, för att inte tala om när vi skulle åka till mormor och morfar i Malmö. Henrik behövde tankas med mat/rastas en gång i timmen för att mor och far skulle få en någorlunda behaglig resa. Jag har sällan behövt resa så värst långt, på det sättet skiljer sig min uppväxt från Stinas. För henne har det mesta som är värt att nämna legat utanför cykelavstånd, på det sättet är hon bättre tränad på att resa än vad jag är.

Jag beundrar människor som kan sova rakt upp och ner på tåget, med öppen mun och dregel i mungipan. Stina är jättetråkig att åka med, hon säger bara "nu ska jag sova" och innan hon hunnit uttala det sista ordet hör man små grymtsnarkningar. Jag önskar jag att kunde sova sittandes, men det går inte, har aldrig gått och kommer aldrig att gå. När vi skulle besöka pyramiderna åkte vi en miniatyrbuss (inte en minibuss, den här såg ut som en vanlig buss fast i miniformat, tänk en sån som bara cirkulerar vid sjukhusområdet, fast mindre och från 70-talet) mitt i natten och kom fram morgonen därpå. Stina somnade på två sekunder och vaknade inte förrän vi skulle äta frukost. Jag satt ensam i detta under av bristande komfort och lyssnade på medresenärernas snarkning och andra kroppsljud. Jag sov på sin höjd 45 minuter den natten och då var det i 15minutersintervaller dessutom. Jag såg tröttare ut än mumierna på Karios nationalmuseum, och de var riktigt risiga.

F.ö.

...Den här veckan stör jag mig på folk som envisas med att benämna tatuering med det engelska ordet tattoo. Varför? Stavar man dessutom fel bör man stå minst tre dagar i stupstocken för allmän bespottning och begrunda sitt misstag...

Motgångssupporter

Jag drabbas alltid av en mystisk skrivkramp när jag ska skriva om Hammarby. Fingrarna slår knut på sig själva och jag blir aldrig nöjd med resultatet. Kanske för att jag är överdrivet kritisk mot mig själv, kanske för att det inte alltid är så lätt att sätta ord på saker man knappt förstår själv.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Att ha ett lag, eller en klubb, i sitt hjärta är ingen enkel kärlekshistoria. Skillnaden mellan himmel och helvete är ett mål i misstänkt offside-läge på tilläggstid. Oavsett vad tränare, spelare och journalister säger gör supportrar väldigt sällan mål och detta, att bara kunna påverka till en viss gräns, är den arma supporterns lott här i livet. Stora delar av individens emotionella liv påverkas av ett antal handplockade yrkesmänniskor, för hur mycket publiken än sjunger och gapar är det dessa proffs som ska göra jobbet på planen.

Supportrar i vid mening tar detta på olika stort allvar. Publik som kommer när det går bra, men försvinner när det går dålig för laget kallas försmädligt för medgångssupportrar av den invigda skaran som stödjer sitt lag i såväl glädje som i sorg. Problemet med den invigda skaran är att den tenderar att överdriva sin egen betydelse och tar sig själva på för stort allvar. Det finns olika nivåer på ett supportskap och alla tar inte fotboll på samma allvar som jag. Alla som "hejar" på Hammarby lever inte och dör med Hammarby, så är det och det är ett mer eller mindre aktivt val man gör.

Att vara del av glädjen och gemenskapen i samband med medgång behöver knappast förklaras, men att hålla kvar vid sitt lag trots motgång är inte fullt lika logiskt. Den som vet hur apatisk och direkt otrevlig jag bli i samband med förluster kan intyga att det är ett lidande som ingen människa vid sina fulla sinnes bruk utsätter sig för. Även om Bajen ligger under med 3-0 med fem minuter kvar att spela kan jag inte förmå mig att stänga av tv:n, på ett sjukt sätt känns det som ett svek. Det är Hammarby som orsakar mig lidande, men ändå låter jag det fortgå, jag väljer lidandet framför sveket. Jag har vid ett tidigare tillfälle återgett citatet från Hornbys bok Fever pitch, men jag tycker att det är värt att nämna igen i dessa för bajare hårda tider:

Om jag inte frusit och huttrat, gråtit i halsduken och badat i mitt anletes kallsvett kunde jag varken yvas över goda resultat eller känna mig delaktig i dem.

Efter solsken kommer regn och efter regn kommer åter solsken

om välgörenhet

Ett inlägg kommer i dagarna, just nu är jag bara trött...

listan alla saknat

Ni kanske också har legat sömnlösa över vilka som är världens största fotbollsarenor? Det finns ingen anledning till att bli orolig i magen för det, jag har nedan satt ihop en lista som besvarar denna frågeställning. Det kan tilläggas att det finns ett gäng arenor i Asien och Indonesien som har sjuk publikkapacitet, men jag har lite svårt att bedöma huruvida de är att betrakta som fotbollsarenor eller inte. I vanlig ordning är jag ingen rättvis domare och gör inte heller anspråk på att vara objektiv. Här är i vart fall min lista (källa www.worldstadiums.com):

1. Saltlake Stadium, Calcutta 120 000 (East Bengal Club)
2. Estadio Azteca (Aztekastadion), Mexico city 105 064 (America)
3. Azadi Stadium, Teheran 100 000 (Pirouzi/Esteghlal)
4. L'Estadi (Camp Nou), Barcelona 98 934 (F.C. Barcelona)
5. Estádio Jornalista Mário Filho (Maracanã), Rio de Janerio 92 000
6. Wembley Stadium, London 90 000
7. Stadio Giuseppe Meazza (San Siro), Milano 85 700 (AC Milan/Inter FC)
8. Luzhniki Stadion, Moskva 84 745 (Spartak Moskva)
9. Stadion NSK Olimpiyskiy, Kiev 83 160 (FK Dynamo Kyiv)
10. Stadio Olimpico, Rom 82 922 (AS Roma/Lazio Roma)

Saltlake Stadium, där det indiska topplaget East Bengal Club huserar till vardags, är lite överraskande etta på listan. Själv trodde jag stenhårt på Maracanã som stoltserar med ett publikrekord på 199 954. Det var dock under hemmaVM 1950 och det har tillkommit en del restriktioner sedan dess. Just VM 1950 slutade Sverige på tredjeplats, vilket ofta glöms bort, och en kille vid namn Lennart Skoglund fick sitt stora genombrott. Nog med triviala fakta för idag...