Motgångssupporter

Jag drabbas alltid av en mystisk skrivkramp när jag ska skriva om Hammarby. Fingrarna slår knut på sig själva och jag blir aldrig nöjd med resultatet. Kanske för att jag är överdrivet kritisk mot mig själv, kanske för att det inte alltid är så lätt att sätta ord på saker man knappt förstår själv.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Att ha ett lag, eller en klubb, i sitt hjärta är ingen enkel kärlekshistoria. Skillnaden mellan himmel och helvete är ett mål i misstänkt offside-läge på tilläggstid. Oavsett vad tränare, spelare och journalister säger gör supportrar väldigt sällan mål och detta, att bara kunna påverka till en viss gräns, är den arma supporterns lott här i livet. Stora delar av individens emotionella liv påverkas av ett antal handplockade yrkesmänniskor, för hur mycket publiken än sjunger och gapar är det dessa proffs som ska göra jobbet på planen.

Supportrar i vid mening tar detta på olika stort allvar. Publik som kommer när det går bra, men försvinner när det går dålig för laget kallas försmädligt för medgångssupportrar av den invigda skaran som stödjer sitt lag i såväl glädje som i sorg. Problemet med den invigda skaran är att den tenderar att överdriva sin egen betydelse och tar sig själva på för stort allvar. Det finns olika nivåer på ett supportskap och alla tar inte fotboll på samma allvar som jag. Alla som "hejar" på Hammarby lever inte och dör med Hammarby, så är det och det är ett mer eller mindre aktivt val man gör.

Att vara del av glädjen och gemenskapen i samband med medgång behöver knappast förklaras, men att hålla kvar vid sitt lag trots motgång är inte fullt lika logiskt. Den som vet hur apatisk och direkt otrevlig jag bli i samband med förluster kan intyga att det är ett lidande som ingen människa vid sina fulla sinnes bruk utsätter sig för. Även om Bajen ligger under med 3-0 med fem minuter kvar att spela kan jag inte förmå mig att stänga av tv:n, på ett sjukt sätt känns det som ett svek. Det är Hammarby som orsakar mig lidande, men ändå låter jag det fortgå, jag väljer lidandet framför sveket. Jag har vid ett tidigare tillfälle återgett citatet från Hornbys bok Fever pitch, men jag tycker att det är värt att nämna igen i dessa för bajare hårda tider:

Om jag inte frusit och huttrat, gråtit i halsduken och badat i mitt anletes kallsvett kunde jag varken yvas över goda resultat eller känna mig delaktig i dem.

Efter solsken kommer regn och efter regn kommer åter solsken