min nya chef är Linus Hallenius fd agent

Jag har inte bara sprungit maraton den här veckan, jag har även fått jobb!

Ni minns kanske den där jobbansökan där jag förväxlade rektorns namn med Linus Hallenius förra agent? Det jobbet fick jag.

Det är en friskola som öppnade det här läsåret och således en liten sådan. Tjänsten är bara halvtid och jag kommer att pendla 45 minuter enkelresa. Å andra sidan så är det i min ämnen (och filosofi en timme i veckan förvisso), en tillsvidareanställning och jag kommer att vara ensam idrottslärare i helt nya lokaler, vilket betyder att jag får forma den delen av verksamheten mer eller mindre efter eget huvud.

Hade det inte varit för baksidorna i pendlingen och sysselsättningsgraden så hade jag förmodligen inte haft en chans som nyexad lärare på det här jobbet eftersom tillsvidareanställningar tenderar att vara attraktiva bland arbetssökande lärare. Det är bara att gilla läget och förbereda sig på tidiga mornar det kommande läsåret. Skolan växer fortfarande så min tjänst kommer att öka i sysselsättning till läsåret efter.

Framförallt så innebär det en trygghet. Jag har vetat ett tag att jag kommer att bo i Linköping efter sommaren, men arbetsfrågan har oroat mig en del och legat som en latent ångest över hela våren. Nu har jag ett jobb som jag kan räkna med framöver och den situationen kommer inte att förändras så till vidare att jag själv inte väljer att göra någonting annat.

målgången

[insert valfri ursäkt för att jag inte orkat blogga den här veckan]

Känner att jag har lite att blogga ifatt så jag börjar med det som är färskast i minnet, lördagens maratonlopp. Inför loppet hade jag en officiell målsättning, att ta mig runt med livet i behåll. Jag hade även en intern målsättning (interna målsättningar i individuell idrott låter ganska lustigt, typ som lagfest för individuell idrott): att ta mig runt på under 4 timmar. I min vildaste fantasi skulle jag släpa mig över mållinjen mellan 3h 55 min och 4h.

Det gick bättre än så, jag sprang på 3:48:09. Det kanske inte låter som så jättestor skillnad, men om jag hade fortsatt att springa så hade jag hunnit springa 44 km innan jag passerat de där 4 timmarna.

När jag sprang halvmaraton gick jag ut med taktiken att börja ganska lugnt och sedan öka. Då överskattade jag min egen förmåga att öka tempot en bit in i loppet, sen hade jag inte heller kalkylerat med att tjocka tanter skulle börja gå flera i bredd i de tyngsta delarna av banan. Vis av den erfarenhet så satte jag ett relativt högt tempo tidigt i loppet.

Efter motsvarande ett halvmaraton började benen efter den hårda inledningen att bli stumma. Tiden 01:51:54 indikerade dock att om jag bara inte säckade ihop helt så skulle jag ta mig i mål under de där magiska 4 timmarna. Av rädsla att jag skulle springa in i den berömda väggen så valde jag därför att sänka farten en aning.

Jag hade kunnat skriva att jag "kontrollerade resten av loppet". Men just då kändes det inte som om jag hade så värst mycket kontroll på någonting, allra minst min egen kropp. Kroppsfunktionerna stängde av sig en efter en, tunnelseende utvecklades och svikten i fotlederna försvann så att varje steg känns som det sista. Det enda som drev benen framåt var känslan att det skulle göra så in i helvete ont att stanna så det var lika bra att fortsätta att springa.

Och in i mål sprang jag påhejad av mitt serviceteam: mamma, pappa och Stina. När smärtan i mina ben har lagts sig om cirka två månader så ska jag fundera på vad jag ska ge mig i kast med härnäst...

vad man bör undvika i samband med jobbansökan

Hoppet är fan knappt i arbetssökandet. I fredags förväxlade jag rektorns namn på skolan som jag skickade en ansökan till med Linus Hallenius fd agent. Vet inte vad det är ett symptom på men sånt är knappast till min fördel...

har du hört den förut?

Djurgårdens sportchef Stefan Alvén säger upp sig efter att vissa personer har hotat att ge sig på hans tvååriga dotter. Scenariot känns igen från de övriga 08-klubbarna, personal anställd av klubben hotas och säger upp sig. Bedrövligt att man inte ska kunna gå till sitt jobb utan dödshot givetvis.

Jag kan dock inte låta bli att undra vad som hade hänt om Stefan Alvén (eller någon annan för den delen) hade gått ut med att det har förekommit hot mot han och hans familj MEN stannat kvar på sin post. Jag tror att det hade väckts en ännu starkare opinion mot de här avgrundsfigurerna som utövar den här typen av utpressning. I det läget är jag tveksam till att mörkervarelserna skulle våga realisera sina hot. Hot som påtryckningsmetod har ju visat sig effektiv och sällan behövts fullföljas till konkret handling. Men det är givetvis ett högt spel att spela, psykiskt sjuka människor som vill skada 2-åriga barn kan ju inte uteslutas.

Med ett snabbt exit försvinner diskussionen lika snabbt. Är jävligt trött på att idioter sätter sig över alla andra medlemmar i en förening genom att ta lagen i egna händer. Kan inte komma på ett enda tillfälle där det faktiskt varit framgångsrikt rent sportsligt.