papper med avtagande relevans

Idag har jag städat bokhyllan. Kanske inte låter som ett så stort projekt, men till saken hör att jag redan innan jag flyttade hade en ganska påtaglig oreda bland mina papper. När jag inte orkar tänka ifall jag kan tänkas behöva ett papper eller ett kvitto har jag lagt det i en tidskriftsamlare. Resultatet är att jag varken vet var jag har ett kvitto, om jag ens kommer ihåg att jag har sparat det någonstans. Eftersom jag inte kommer ihåg var jag lagt det eller hurvida jag ens har det kvar så fyller det ändå ingen funktion.

Man blir lite nostalgisk när man hittar informationspapper som för några år sedan kändes relevanta att spara och sen liksom blivit kvar för att jag inte orkat gå igenom papperna. Typ information om Ducoal som eventuellt skulle kunna rädda oss från magsjuka i Egypten, men som vi i slutänden ändå valde att strunta i (sjuksköterskan var ganska övertygande när hon sa att det var större sannolikhet att vi blev träffade av en fallande tegelsten än att ducoalen skulle ge valuta för pengarna). Värdet av att spara informationspapper från jobb som jag inte längre kommer att ha känns inte heller sådär superstort. Liksom telefonnummer till diverse taxibolag i Växjö.

Nu får gårdagens viktiga papper göra plats för morgondagens.

Som vanligt när jag städar bland mina papper hittar jag pengar som jag har fått vid något tillfälle, men glömt av. Den här gången fick jag 1000 kronor för mödan. Helt ok timpeng. Vem behöver egentligen ett extrajobb när det räcker att städa bokhyllan emellanåt?

jakten på av/på-knappen och ett nytt jobb

Överdriven arbetsbörda är den nyexaminerade lärarens lott.

Det svåra med att både jobba deltid och vara nyexaminerad är att lägga ambitionsnivån rätt. För jag har ju lediga dagar på vilka jag kan förlägga planering, provrättning osv., men samtidigt vill jag inte lägga ner för mycket arbete som jag inte får betalt för. Martin Luthers spöke hemsöker mig dock, för man vill ju göra ett så bra jobb som möjligt.

Arbetet tar mycket energi som det är utan att jag jobbar två extra dagar i veckan. Under min studietid utvecklade jag en av/på-knapp som gjorde att jag jobbade när jag jobbade och var ledig när jag var ledig. I arbetslivet så letar jag fortfarande efter den knappen, förmågan att släppa arbetet när man slutar för dagen.

Det kommer givetvis med tiden, som så mycket annat. Jag har åtminstone landat ett extrajobb som kommer att själa en del uppmärksamhet. Jag ska jobba med helgverksamhet för barn med särskilda behov. Även om det inte är många arbetsdagar som det handlar om så kommer det att bli sjukt roligt.

De små sakerna

Såhär års finns det mer frukt i mångas trädgårdar än vad de mäktar med att själva äta. Då tycker jag att det är fint att flera grannar ställer ut överbliven frukt i små lådor som förbipasserande kan plocka ur. Ett äpple kanske gör någon annan glad istället för att förmultna på gräsmattan. Ett exempel att ta efter även i andra sammanhang.

Ovan nämnda grannar har även utan att veta om det gjort en insats för mina elevers utbildning då de kommer att få tillreda äppelkaka på friluftslivet imorgon. Ibland behöver man inte vara månadsgivare hos någon hjälporganisation för att göra skillnad.

vad är det som går och går, men som aldrig kommer fram till dörren?

Jag och struktur har väl aldrig varit bästa vänner.

Att vimsa runt efter nycklarna funkade ändå rätt bra när jag bara hade 29 kvm att sprida ut mina saker på, men 82 kvm kräver ändå att man har koll på var man lägger sina ägodelar. Tisdagsmorgonen, som är min första på arbetsveckan, tar alltid 30 minuter längre för att jag ska kunna samla ihop mina saker. Eftersom jag vet att jag inte kan hålla saker i minnet längre än 30 sekunder på morgonen blir det en väldig massa springande fram och tillbaka för att inte glömma något.

Jag har lite samma problem på jobbet där jag går många onödiga meter för att jag glömmer saker och får gå tillbaka och hämta dem. I förrförra veckan fick jag ont i mitt löparknä för att jag har gått så mycket på jobbet.

För tillfället har vi en nyckel till kaffeautomaten för åtta anställda på jobbet. Om den mystiskt har försvunnit från sin krok när någon av mina kollegor är kaffesugna så återfinns den i nio fall av tio i min byxficka. Den rollen är cementerad redan fter en månads anställning.

ett rop på hjälp

Vår hyresvärd var här igår och inspekterade de anmärkningar som vi hade på lägenheten. Typ att det växer mögel i badrummet och bakom kranen i köket.

Eftersom jag har ganska fördelaktiga arbetstider satt jag hemma och lyssnade på Filip & Fredriks podcast när hyresvärden ringde på dörren. När jag öppnade dörren möttes jag av två manliga karaktärer ur valfri revy med galenskaparna. Hyresvärden med kompanjon inspekterade våra anmärkningar, men en viss begreppsförvirring rådde angående mögelangreppet som jag kallade det och "smuts" som han kallade samma fenomen.

Han behövde dock åka en timme och hämta en elkontakt och en skruv till toasitsen (eftersom Stina redan hade talat om för honom per telefon att de behövdes bytas så hade han kunnat ta med sig dem på en gång för att spara tid, men vem är jag att lägga mig i hans jobb...). När han kom tillbaka hade jag mentalt laddat upp för att göra ytterligare ett försök att övertyga honom om att "smutsen" kanske behöver åtgärdas ändå.

Efter en misslyckad ansats i badrummet (förorenat vatten enligt hyresvärden) från min sida var han snabb på att få på sig skorna, men jag gjorde ändå ett sista försök att uppmärksamma den mögelangripna silikonlisten i köket.

"Alltså det här känns inte riktigt hygieniskt" sa jag och petade på listen.

Ståendes på tå ca två meter från diskbänken konstaterar hyresvärden att "så där såg den minsann inte ut när jag tittade på den innan".

"inte fan är det jag som har haft sönder den" sa jag lite lätt konfunderad. Påstod han precis vad jag tror att han påstod?

Innan jag hann fråga han det samma fällde han ett hastigt "ha en trevlig dag" och på mindre än en sekund var han ute ur lägenheten.

Han menade alltså att jag hade sabbat listen medan han var iväg för att hämta skruv och elkontakt. Mina motiv till detta förblev, på grund av hans snabba sorti, oklara. Kanske ville jag sänka standarden på mitt eget boende, eller så ville jag ha sönder en fungerande silikonlist bara för att jag så gärna vill ha honom nära mig så mycket som möjligt.

Eller så var det bara ett rop på hjälp från min sida.