Pumping

Stina och jag tittade för ett tag sedan på den fantastiska filmen "Pumping Iron"

Stina såg filmen ur underhållningssyfte.

Jag såg det som målbildsträning.

innebandyns Håkan Mild

I kollektivhuset som jag sedan några veckor tillbaka bor i spelas det innebandy ett par gånger i veckan i halvorganiserad form. Letade mig dit i onsdags med inställningen att jag är med så länge som knät tillåter. Faktiskt så behövde jag inte kliva av alls, utan kunde lira i 2 h.

Hade förväntat mig FCZ-nivå på sällskapet, men det visade sig snart att de var ambitiösare än vad jag väntat mig. Fick lära mig att det inte var socialt accepterat att spela med någon av de gamla klassiska gympahallsklubborna (ni vet sådana där bladet är fäst i skaftet med ett häftstift), så nu blir det till att inhandla en ny innebandyklubba.

Förövrigt gick två klubbor av under spelets gång i onsdags.

Jag har ju aldrig lirat innebandy på allvar och har därför inte riktigt lika bra koll på klubban som det övriga sällskapet som har tränat minst två gånger i veckan under en längre tid. Däremot ogillar jag stark att förlora, vilket innebar att jag fick springa extra mycket för att kompensera mina övriga brister. Eftersom jag har spelat en del andra bollsporter är jag hyfsad på att täcka ytor och passningsalternativ. Jag kommer helt enkelt mest till min rätt utan boll. En innebandyns Håkan Mild. Inte konstigt att matcherna som jag spelade blev målfattiga.

den träningsvärk som detta innebandypass har gett upphov till saknar motstycke i den senmoderna historien. Helt klart 2000-talets värsta träningsvärk. Igår hade jag generell träningsvärk i kroppen, varenda muskel värkte i rörelse såväl som vila. Idag har jag mer specifik träningsvärk i de mest utsatta muskelgrupperna (rygg, röv och benen). Denna smärta är intensivare än gårdagens och i kombination med ett taskigt väder har den inneburit en förmiddag i soffan. Fem av fem alvedon.

fuskbyggarna

En bra sak med att vara toknybörjare på allt hammare-och-spik-relaterat är att man lär sig nya saker hela tiden.

Den här veckan har jag lärt mig att man inte bör ge sig på att dra ut en Mollyskruv. Det blir nämligen skitfula hål i väggen. Enligt säkra källor (internet) så ska man slå in skruven i gipsskivväggen istället. Källan var dock lite otydlig med hur mycket man skulle slå in skruven så jag slog den igenom hela gipsskivan. Det visade sig att detta resulterade i ett nästan lika fult hål.

Bäst resultat blir det tydligen om man slår in skruven en bit in i väggen (inte igenom hela som jag gjorde) och sedan spacklar över skruven.

Ett tips i all välmening bara.

rollfördelning

Förra helgen hann vi med att flytta till hippiekollektivet. Ryggen höll hela vägen.

Själva bärandet har jag inget problem med. Visst kroppen värker i flera dagar efteråt, men det är väldigt lätt att se hur mycket som är gjort och hur mycket som är kvar att bära. Det är det ändlösa ner/upp-packandet som är så fruktansvärt tråkigt. Bristen på överblick är direkt motivationsdödande för mig.

Hade det varit upp till mig hade vi fortfarande behövt klättra över ett berg av kartonger för att komma fram till toaletten.

Nu är det ju sällan så att det är upp till mig. Stina far runt i lägenheten och plockar hej vilt och pratar om att både måla om möbler och väggar. Jag har ärligt talat svårt att hänga med i svängarna.

Jag frågade henne lite försiktigt igår när allt det här var färdigt. "Aldrig" svarade hon.

Stina är arbetsledare i det här flyttprojektet. Jag är hantlangaren som sätter sig och sover en halvtimme på toaletten när det är som mest att göra. En rollfördelnings om åtminstone jag är nöjd med.