Jocke har rätta stilen

Som ni ser ovan så är Joakim von Anka mkt väl medveten om att det är damasker som gäller i vår. Om ni ställs inför modebaserade dilemman tänk då "vad skulle Joakim von Anka göra"?

Bonusfråga: Varför kör familjen anka med heltäckande baddräkt, då de annars verkar gilla att glida runt utan byxor?

Dagen som oundvikligen måste komma någon gång

Stina har ett lite ambivalent förhållande till sitt ofrivilliga medverkan i den här bloggen. Samtidigt som hon ofta tycker att det är roligt, brukar hon tycka att jag framställer hennes om en pedantiskt maktmissbrukare. Vad ska jag säga? jag lockar fram det värsta hos folk jag möter. För det mesta bör mina inlägg betraktas som satirteckningar av äldre snitt. Tecknaren noterar ett särdrag hos den porträtterade individen ex. en stor näsa, inte uppseendeväckande grotesk, men lite större än genomsnittet. På den färdiga teckningen gestaltas givetvis individen med en oproportionerligt stor näsa och samma sak gäller karaktärsdrag som sur, snäll, galen och girig. Små avvikelser blir i slutänden dominerande. Varför? därför att extremerna är mycket roligare.

För närvarande har jag lite problem att komma i kontakt med min flickvän. Utan varken internet eller telefon så är man ganska låst i dagens samhälle. I motsats till vad Unbeck antydde när jag pratade med honom idag, är detta inget aktivt ställningstagande mot konsumtionssamhällets alla måsten och krav, utan bottnar sig i klassisk småländsk snålhet. Stina har verkligen varit kreativ i sina försök att undvika bredbandsutgifterna. Hon har snålsurfat på grannens snigellångsama trådlösa nätverk, använt jobbets dator för bankärenden och över telefon instruerat sin pojkvän hur han ska boka gympass åt henne på internet (jag har även med mindre lyckat resultat försökt föra över pengar mellan hennes bankkonton).

Men när hon inte längre kunde använda grannens nätverk började hon inse att situationen kanske inte var var hållbar i det långa loppet. Hon började rucka lite på sin envishet och började använda den välbekanta frasen "jag ska...". Jag vill dock påstå att jag känner Stina ganska väl vid det här laget, hon har sagt att hon "ska skaffa en ny mobil" under de snart två år som vi har varit tillsammans utan att en ansats har gjorts till att göra något åt saken. Så kom dagen som oundvikligen någon gång måste komma. När hon som vanligt skulle sköta sina bankärenden på jobbet igår, upptäckte hon att hennes bankdosa hade låst sig under turbulensen i hennes väska. När hon sedan skulle ta upp mobilen och ringa mig så hade även den stämplat ut för gott (eller rättare sagt SIM-kortet funkade inte). Det var inte heller någon överraskning då den som Stina säger "har varit sjuk" under en längre tid, men tidpunkten är anmärkningsvärd.

Så många diskussioner vi har haft om hennes telefon. På ett sätt kommer jag att sakna den, det har alltid varit en trygghet att veta att hon vid en nödvärnssituation kan använda telefonen som batong och klubba ner angriparen. Att både internet- och mobilsituationen skulle visa sig ohållbara på samma dag var lite oväntat, men kanske nödvändigt för att fröken skulle uppdatera sin maskinpark. Med tanke på hur lång tid det tog för att få till stånd en internetuppkoppling och ett mobilbyte kanske jag ska börja lobba redan nu för ett datorbyte 2012...

modebloggen returns

Det var längesen jag modebloggade. För mig borde den här våren bli en modemässig renässans, framför allt för att jag har slutat läsa idrott och därmed inte kommer undan att gå klädd i träningsoverallsbyxor hela dagarna. Men så har det inte blivit och lika oväntat som ett slag på käften har jag kommit till insikt att jag har försummat min gaderob de senaste åren. För närvarande kör jag ett rotationssystem på de kläder som jag anser vara minst anskrämliga, men detta kan inte fortgå länge till, jag måste ta mig in till stan och spendera mina surt förvärvade CSN:pengar (att jobba extra för att finansiera klädinköp finns inte i min värld, jag kommer att ha gått om tid att jobba resten av mitt liv)

Min mamma har gett upp mig för längesen. Under min tidiga tonår fick hon nog efter att jag förkastat allt hon köpte, och än idag är hon oerhört försiktig med att köpa kläder till mig. Jag har på senare tid även fått antydningar om att även Stina håller på att ge upp. Jag är inte ointresserad av att handla kläder, jag är bara väldigt duktig på att precisera vad jag inte tycker om, men sämre på att uttrycka vad jag gillar i klädväg. Därför är övertalning liktydigt med att handla kläder med mig. När Stina, storasyster som hon är, handlar kläder med mig placerar hon mig i ett provrum, sen förser hon mig med kläder innan jag hinner förkasta dem "prova kan du åtminstone göra". Det brukar resultera i att jag kommer hem med något nytt plagg.

innelistan:
Stekarstilen är sååå 2007, i vår kommer det att vara aristokratstilen som gäller för alla hippa människor. Det innebär att följande attribut är ett måste för att inte skämma ut sig:
1. Capen (du vet en sån som Batman har på ryggen) kommer att komma tillbaka starkt efter att ha fört en ganska anonym tillvaro de senaste 150 åren. Fatta vilka coola moves du kan göra på Sivans dansgolv med en cape, eller så kan du bara hänga i baren och se "mystisk" ut.
2. Glöm dina vanliga linser, i vår är det modernt med synfel och monokeln förväntas få ett uppsving. Kommer garanterat att synas på universitetsbiblioteket inom en snar framtid.
3. Ett par riktigt sköna damasker är självklart även de väldigt moderiktiga i vår. Du vågar bara inte vara utan dem helt enkelt!

utelistan:
1. Kan vi inte bara komma överrens om här och nu att benvärmare aldrig har varit snyggt och aldrig kommer att bli det heller.
2. Inne- och utelistor är hopplöst passé.

pics

kom på att jag faktiskt kunde lägga upp lite bilder på berömda stenhögar och annat..




Det blåste något så in i helvete när vi var där. Lirarn på kamelen försökte posera för att kunna ta betalt för våra bilder. I helvete heller att jag ger honom 3 spänn för det! Jag tog en bild när han vände sig om...

pyramider och mumintroll

En mindre smickrande sida av mig är ganska dömande och irriterar sig lätt på andra människor. Nu vet jag inte hur andra upplever det, men i en grupp människor hittar jag alltid någon som jag stör mig på. Som när jag och Stina turistade bland pyramider på äkta chartermanér, vi gick upp mitt i natten, satte oss på en minibuss modell trång och bussade 5 timmar till Kario. Nu hör det till saken att jag är lite barnslig när det kommer till sånt, men jag har jättesvårt för att sova i bilar, tåg och dylikt, sån är jag och därför sov jag ungefär 40 minuter den natten. Men min situation där i minibussen blev inte bättre av att en finsk tant led av akut bihåleinflammation och ljudligt drog upp snor i kranen åtminstone en gång i kvarten. Nu menar jag inte ett litet diskret fräsande, vilket kan vara förlåtligt, nej äckligt obesvärad och högljutt drog hon in allt likt en dammsugare.

Samma finska tant med väninna lyckades på ett mirakulöst sätt alltid förvirra bort sig när vi skulle återsamlas. Jag vet inte om de var "sinnesslöa" på riktigt, eller bara ignorerade det faktum att vi stod och väntade på dem, men någon ursäkt var det aldrig tal om. Lägg därtill att hon led av kraftig benstomme och gick jättelångsamt, vi fick hela tiden fick stanna upp och vänta in henne där hon vankade fram, rödrosig och ymnigt svettandes, i sina foppatofflor. Det är inte direkt nyskapande att kalla finländare för mumintroll, men det beskriver ändå på ett ganska talande sätt den kroppshydda som hon släpade runt pyramiderna i Giza. Förresten, vem fan tar på sig foppatofflor om man ska åka ut i öknen? det genererar inga höga hajkpoäng det inte.

Vid ett tillfälle hade minibussen börjat rulla innan Stina på reflex ropade att det var några som fattades (på svenska till vår engelsktalande guide), visst var det våra kära mumintroll som saknades. Det kanske är en yrkesskada att räkna in alla "barn" hela tiden, men jag hade inte blivit jätteledsen över att bli av med tanterna.

Något som jag har funderat på är ifall det till viss del är jag som "skapar" dessa hemska personer för att ha någon att rikta min irritation mot. Om inte de finska damerna hade åkt med hade jag förmodligen stört mig på någon annan av mina medresenär istället. Är det egentligen ett vettigt beteende?

glömska

Min förstående flickvän vet om att jag är både tankspridd och glömsk. Det fysiska avståndet mellan oss gör att vi pratar mycket i telefon, nästan varje dag närmare bestämt. Ibland behöver man lägga ifrån sig telefonen för att man för tillfället behöver båda händerna, man kanske lagar mat, tar av sig en tröja eller vad som helst. En gång bad jag henne att dröja ett ögonblick, la ifrån mig telefonen och lyfte av grytan från spisen. En bit in i middagen hör jag ett svagt ljud, det är Stina som skriker på min uppmärksamhet genom telefonluren som fortfarande ligger på köksfläkten. Jag har alltså glömt bort att jag pratar med henne och börjat äta istället, vilket har pågått i flera minuter. Sånt är egentligen oförlåtligt, men min flickvän är förstående.

När jag har glömt köpa blommor till henne på ett tag så brukar hon lite ledande säga att "jag tycker ju om tulpaner", om inte samma dag så inom en snar framtid står det en bukett blommor på bordet. Därför säger jag nästan lika ledande att jag tycker det är roligt när folk kommenterar bloggen... undrar om jag får en liknande effekt?

funderingar kring tentor och mat (mest mat)

Tentor på lördagar är väldigt otrevligt. Salstentamen som fenomen är ganska osympatiskt. Många grips av prestationsångest just i det ögonblick som tentan delas ut, deras hjärna ställer in sig på flykt och de får svårt att tänka rationellt, de vill bara bort därifrån. Jag lider inte av det, jag resonerar att jag aldrig kan göra mer än mitt bästa och räcker inte det till just den dagen är det ingenting som jag kan göra just då, när jag väl sitter med tentan utan ett tecken på svarspappret, "livet är ett helvete".

Inom mig finns det ett indoktrinerat lutherskt tänkande, man ska alltid göra sitt bästa. Det är genom hårt arbete man uppnår framgång, genvägar visar sig alltid vara omvägar. Det är genom förberedelserna som man klarar, i det här fallet tentan, inte vid själva examinationstillfället. Min (relativt lindriga) tentaångest är därför som störst innan tentan och grundar sig i att jag är osäker på om jag har förberett mig tillräckligt väl inför den samme. Det sura med tentor är att man alltid kan läsa mer, frågan är när man ska sluta. Synd att "hårt arbete"-principen inte verkar gälla för hushållsarbete, där är alla genvägar bra alternativ. Märklig paradox.

Den enskilt viktigaste förberedelsen inför en tentamen är vilken mat man tar med sig till. Det gäller att ha en bra avvägning mellan snabba och långsamma kolhydrater, mellan kaffe och vatten osv. Socker kan kickstarta tankeverksamheten, men det ger dig en snabb energidipp efter ett tag, därför är lösviktsgodis uteslutet. Jag brukar ta en fikapaus mitt i tentan för att skingra tankarna och få i mig tillräckligt med energi för att hålla koncentrationen uppe. Det säger sig självt, hur ofta sitter du och koncentrerar dig tre timmar i sträck i vanliga fall? Man får inte heller glömma att det är en fördel att läsa duktigt i böckerna också... även om det är roligare att koncentrera sig på matbiten.

Skönt att tentan är över och att jag att jag har en positiv känsla efteråt. Nu tar jag helg tills på måndag då det är nya inspirerade tag som gäller!

om konsten att pruta

En iakttagelse som jag gjorde under min vistelse i Afrika är att man där förväntas pruta på många varor som man önskar konsumera. Förhandlingsprocessen får gärna ta god tid och som köpare gäller det att ha ett stort tålamod. Den ambitiöse konsumenten köper inte hos första bästa försäljare, utan kontrollerar först vad andra försäljare tar för en liknande produkt. Vid prisförhandlingen bör man hamna någonstans på hälften av försäljarens utgångspris för att göra en god affär säger de som har mer erfarenhet av prutningens alla finesser och trick.

Jag var sugen på ett nytt skärp och för att testa mina prutningsfärdigheter bestämde jag mig för att köpa ett av de många exklusiva märkesskärp som försäljarna på gatan är lyckliga återförsäljare av. Prada, Dolce & Gabana, Gucci m.fl, ju mer pompöst utformade desto bättre. Den allmänna meningen tycktes vara att Märket ska synas tydligt, det ska stå Dolce & Gabana med stora bokstäver för att ingen ska undgå att jag som bältesbärare tillgår detta statustyngda märke. Denna överväldigande märkesexponering kanske funkar på medelålders ryska tanter iförda militärmönstrad stringbikini (just denna schablonbild kan styrkas med bildbevis, men det tänker jag inte utsätta er för), men de flesta västerlänningar förstår det genanta i att bära ett bälte av denna typ när man för övrigt har köpt sina kläder på Netto. Flådiga plagiatskärp signalerar whitetrash-varning mer koncist uttryckt.

För att uttrycka sig onödigt milt är försäljarna i Hurghada ganska angelägna om att sälja sina varor, man behöver inte leta efter en bältesförsäljare, de ser till att hitta dig. Efter att ha inmundigat några öl (ibland slås jag själv av min svenskhet) skred jag till verket och och började förhandla med en av de mer lågmälda försäljarna (lågmäld är ett relativt ord i sammanhanget). Efter att ha förklarat att jag var intresserad av ett lite mer anonymt bälte var kommersen igång. Utgången blev att jag och Stina fick ett skärp var för 100 £E, vilket ur prutningssynpunkt får betraktas som godkänt, även om vi kände oss lite lurade eftersom försäljaren verkade överdrivet nöjd med affären.

Men samtidigt hade vi svårt att känna oss bittra. För oss handlar det om ganska lite pengar, men för försäljaren är det betydligt mer. Prutning beskrivs ibland som en sport och det sägs finnas viss charm i fenomenet. Men i sin extremform är det inte så charmant att bråka med en svältande fembarnsmamma över några kronor. Mohammed från Luxor behöver nog de pengarna mer än vad jag gör.

Lite försäsongsnervositet

Snart dags för allsvensk avspark och det var ganska många år sedan som en Hammarbysupporter hade fog för att känna den oro som jag och många andra bär inom oss. Man har vant sig vid att inför säsongen titta uppåt och inte som fallet är nu, att man räknar lagen som kan tänkas placera sig efter i tabellen.

Spelare från startelevan har försvunnit, utan att det har gjorts värvningar för att ersätta dessa. Eftersom Hammarby, likt många andra allsvenska föreningar, får relativt lite betalt för spelare som de säljer gäller det att hushålla med stålarna som kommer in. Säljer man Max von Schleebrügge till Anderlecht, dröjer det ett par år innan en tillräckligt kompetent ersättare som har en rimlig prislapp dyker upp. Annars får man nöja sig med att betala för mycket (lex. malmö) alternativt värva Christian Traoré, som är en fullgod och habil allsvensk fotbollsspelare, men inte så mycket mer.

För Hammarby (och jag tror inte att det är en unik situation för oss) handlar tyvärr försäsongen ytterst sällan om att bygga vidare på det lag vi har, utan om att ersätta nyckelspelare med nya obeprövade kort. Allsvenska klubbar, Malmö och Elfsborg borträknade (IFK Gbg löste problemet med "kreativ bokföring"), kan köpa in en eller max två beprövade spelare på allsvensk nivå, resten av luckorna måste fyllas av spelare som utvecklas till att bli nyckelspelare, vilket är en mycket längre process (om de någonsin lyckas fylla luckan helt). För att nämna några exempel under de senaste åren på spelare som har köpts in billigt och tagit tid på sig att utvecklas till nyckelspelare:

Max von Schleebrügge var knappast värd sin vikt i guld då han värvades från BP och spelade sporadiskt första året.

Mikkel Jensen ansågs för dålig för Brönby och sågs långt ifrån som en självklar värvning. Har för mig att han fick provspela sig till ett kontrakt under Linderoth.

Fredrik Stoor var faktiskt min hackkyckling nummer ett under hans första säsonger som A-lagsspelare. Allt dåligt var Fredriks fel. Nu skäms jag lite över mina pubertala påhopp.

Vem visste vem Ante Covic, sedemera landslagsman för Australien, var innan han kom till Hammarby? Att han inledningsvis inte ansågs som självklar förstemålvakt i konkurrens med Erland Hellström säger det mesta.

Petter Andersson, Ljusvattnet någon? Inte? Skellefteå AIK då?

Sebastian Eguren var utfryst i Rosenborg och hade således ett relativt lågt marknadsvärde. Att ingen hade sett han spela innan han kom till Hammarby stärkte knappast hans status. En chansning på många sätt.

Lollo Chanko var bänkad i Grekland och allmänt impopulär i supporterled, ändå framstår han som en "profilvärvning" i ovanstående personers sällskap. Under den höstsäsong som han anslöt till Hammarby var han dessutom högst medioker.

Därtill har det även gjorts mer namnkunniga värvningar som Furuseth Olsen, Aubynn, Paulinho och senast Rami, men poängen är att dessa knappast utgör en majoritet av de spelare som har gjort avtryck i Hammarby under de senaste åren. Hammarby är inte där de är idag (den mest framgångsrika perioden i klubbens historia) för att de hade en värvningspolitik som går ut på att köpa färdiga spelare. jag hoppas att Igor Armas (vem? tänker du) snart kan läggas till listan ovan. This is the fucking allsvenskan! Längst ner i näringskedjan, anpassa dig eller gå under.

kanske en skitsak

Slösurfade på Dagens Nyheters hemsida. En länk fångade mitt intresse, den leder till ett blogginlägg som behandlar hur man ska sminka sig för att se piggare ut. Skrubbkräm är tydligen elixieret för evig ungdom. Nu är jag knappast en auktoritet på varken skönhet eller pigghet och DN:s ingresstext ("Malin Crona tipsar om hur du snabbt blir pigg igen") visade sig vara något missledande, men: om du ser trött ut så är det nog primärt pga av andra orsaker än att du inte använt rätt skrubbkräm. På ett sätt är det ganska talande för vår tid då en skrubbkräm anses kunna lösa våra trötthetsproblem. Det finns inget intresse av att se till de bakomliggande orsakerna, utan symptomen behandlas och döljs istället. Ingen frågar sig varför de ser trötta ut.

Kanske en skitsak, men ändå...

Svärje

Ja, så var vi efter lite om och men hemma i Sverige igen. Då min flickvän verkar vara sugen på att via ett mer genomtänkt och ambitiöst upplägg beskriva våra upplevelser från veckan, känns det som dubbelarbete om jag skulle göra det samma. Risken att jag föregår henne (och att jag då kommer att få höra det) känns påtaglig. Ja, även lite lathet/bekvämlighet från min sida kan skönjas på den här punkten. Det är mycket jobbigare att skriva när man har ett uttalat ämne, då är det skönare att bara öppna ett inläggsfönster lite på måfå och sedan se var man hamnar. Viljan att uppnå perfektion (hur det nu mäts) får fingrarna att krampa och textrutan förblir tom. Mina mest välarbetade inlägg har jag inte publicerat, innehållet och syftet försvann någonstans på vägen. Om jag åtar mig ett så stort projekt som att ge en rättvis bild av en vecka fylld av så mycket intryck kommer det att sluta med att jag inte orkar fullfölja uppgiften. Jag behöver inte fler opublicerade inlägg som har tappat sitt innehåll.

Jag tänker dock inte låta er komma undan så billigt, om jag ovan hade ingivit dig hopp om att jag skulle fatta mig kort, så har du förmodligen inte läst den här bloggen innan. Den läsare som efterlyser mer övergripande skildringar kommer i vanlig ordning att lämnas besviken, ty den vane läsaren vet med sig att det knappas är något som faller mig i smaken. Denne vet även med säkerhet att jag har en tendens att fastna vid små ovidkommande detaljer och att detta raljerande kan hålla på i evigheter, många gånger på bekostnad av helhetsbilden. Nä, nu går ögonen i kors, dags att avsluta det här inlägget, lämnar det som en cliffhanger (för att låna ett favorituttryck från en föreläsare).

funderingar kring resor och tentor (mest tentor)

Om tre dagar påbörjar jag och Stina vår resa till Afrika, det kunde inte komma mer lämpligt. Just nu läser jag en kurs i nationalekonomi och någon naturlig talang på området besitter jag tyvärr inte, så några genvägar är inte att räkna med. Givetvis så ska ett så stelt och stereotypt ämne examineras genom en salstenta, 9 dagar efter att vi kommer hem från Egypten. Att jag alltid lyckas pricka in tentor med mina utrikesresor får ses som en bekräftelse på livets jävlighet. Ett skriftligt arbete är lättar att anpassa så att man skriver det innan eller efter resan, en tenta på 7,5 hp är en lite mer invecklad historia ur planeringssynpunkt. Förra gången, när vi var på Cypern, var det "flumtenta" i hållbar utveckling (1,5 hp som kanske inte förändrade mitt liv...) och efter att ha spenderat dötimmarna på flygplanet till att plugga kom jag hem och var långt mer förberedd än mina kurskamrater. Att det ska gå lika smärtfritt den här gången räknar jag dock inte med, då ämnet är svårare och omfattningen är duktigt mycket större. Det finns ett korrekt svar på varje fråga och det går inte att diskutera. Sånt irriterar mig (finns en anledning till att jag valde bort matte till förmån för idrott och samhällskunskap på gymnasiet).

Jag har verkligen gjort mitt bästa för att hinna med så mycket som möjligt innan resan för att inte tappa så mycket under den veckan som jag räknar med att inte titta på en skolbok. För när jag landat i Egypten tänker jag inte ägna skolböckerna någon som helst uppmärksamhet, då är jag ledig fram tills jag sitter på planet hem igen. Ingen tenta i världen kan ändra det. Det kommer alltid omtentor (även om det är surt), men att jag åker så många fler gånger till Egypten är mindre sannolikt.

Ändå har jag en liten liten liten obehaglig känsla i magen. Det känns som om jag har lagt ner så oerhört mycket tid redan, ändå är det massor kvar att läsa. Jag intalar mig själv att om föreläsaren/examinatorn räknar med att han ska hinna gå igenom resterande del av kursinnehållet på 5 föreläsningar (varav jag missar 3) så kan det inte vara jätteinvecklade teoriavsnitt kvar. Det kommer att märkas hursomhelst lördagen den 21/3, då det är dags för tentamen.

Men först ska jag ha semester! Underbart!