Men de visste inte vem Göran Hägglund är!

efter andra lektionen på nya skolan räcker en elev upp handen och säger: "har någon sagt till dig att du liknar prinsessan Victorias kille?"

en annan elev lägger till blixtsnabbt: "och Jimmy Åkesson!"

två lektioner tog det alltså innan den liknelsen kom upp på tapeten. Två lektioner. Seriöst så måste jag byta brillor.

nej till allt!

Jag har kommit på mig själv att jag är en person som har väldigt lätt att säga nej till saker. Är väl inte den som tar på mig att göra saker i onödan. Framförallt arbetsrelaterade saker. Händer titt som tätt att folk ringer och vill att jag ska jobba enstaka pass, men jag har påfallande ofta en bra ursäkt till att inte ta på mig arbetet. Om det inte är så att det passar mig perfekt både till arbetsuppgifter och i min kalender, men hur ofta händer det när man vikar runt? Samtidigt är det ett ganska osympatiskt drag som till mitt försvar sker mer på automatik än av illvilja.

Jag tänkte på det när jag fick sms av G i onsdags. Han frågade om jag ville komma och vika torsdag och fredag på den skolan som han jobbar på. På torsdagen hade jag ett seminarium i skolan (och jag är inte sugen på att börja kugga kurser sista terminen). Istället för att välja den bekväma vägen och bara tacka ja till fredagen började jag stöka med att byta seminariegrupp till en senare tid, vilket visade sig vara genomförbart och jag kunde tacka ja till båda dagarna.

När jag sedan pratade med rektorn så visade det sig att läraren som jag skulle vika för kommer att vara borta åtminstone fram till sportlovet. Istället för två vikdagar blev jag erbjuden en halvtid på nästan 4 veckor. Även i detta läge är min första impuls att tacka nej, jag har ju en tenta snart och hinner jag verkligen jobba 50% och plugga samtidigt? Men istället för att skrika nej i luren så sa jag att jag skulle kolla upp om det var genomförbart och lämna besked dagen efter istället. Givetvis tackade jag ja när jag väl hade fått fundera på det en stund och jag är glad att kunde kväva nejsägar-impulsen. På något karmavis (med omedelbar avkastning) vill jag tro att det finns ett samband mellan min relativt ringa extra ansträngningen och att jag sedan landade ett månadsvikariat. Sen ska man väl inte heller underskatta G:s inflytande i det hela...

begynnande vårångest?

Stina tycker att vi ska bo i kollektiv och vi var och inspekterade läget hos hennes kollega som bor i nämnda kollektiv. Behöver jag ens nämna att jag förhöll mig en aning skeptisk till det hela på förhand? För dagen hade emellertid lagt undan batiktygerna och gömt vattenpipan. Det hela liknar vilket normalt lägenhetsområde som helst med den skillnaden att de har ett antal gemensamma utrymmen som hyresgästerna mer eller mindre fritt kan disponera hur de vill. Bland annat en idrottshall som inte skäms för sig i jämförelse med vad många skolor kan presentera. När jag gick därifrån var jag ändå positiv till konceptet i helhet. Jag gillar dock inte tanken på att behöva umgås mer än utbyte av nödvändiga artighetsfraser med mina grannar.

Det är sånt som jag funderar en hel del på just nu, boende och sånt. Framtiden efter examen är ovis förutom att jag kommer att flytta upp till Linköping, vilket aktualiserar lägenhetsjakt under våren. Bör jag försöka få ett sommarjobb i Linköping eller ska jag köra på det som jag varit nöjd med i Växjö? Ett jobb i Linköping innebär en tidigare flytt och kontakter på arbetsmarknaden där, vilket kan underlätta en del om jag går en arbetslös höst till mötes. Jag har ju dock trivts oförskämt bra med mitt jobb i Växjö och det kan vara skönt att både veta vad som förväntas och att jag kan leverera det. Jag slipper även att lägga energi på att fixa ett jobb i Linköping, energi som jag kan lägga på annat. Till exempel på att söka ett lärarjobb.

kort tillkännagivande

jag har skaffat facebook. Eller Alvin har gjort det åt mig. Men det är väl inte så att jag har avaktiverat kontot. Det var dags, bara det att jag inte kunde förmå mig att ta steget. Jag har väl heller inte omfamnat fenomenet direkt. Är inte fullt ut övertygad om dess storhet helt enkelt. Inte en oväntad utveckling alls.

Jag är i vart fall fortfarande tveksam till användningsområdet för "gillar"-knappen.

att fånga dagen

Nu sitter jag här kl 8. Fullt påklädd, klarvaken och har ingenting att göra. Bokade in att jag kunde jobba på vikariepoolen, men har inte fått något livstecken från dem. Det brukar ändå generera arbete, men det är väl fler vikarier än jag som måste kompensera för de senaste kostsamma månaderna. Lärarna är väl även de lite mer utvilade den här veckan eftersom det är första skolveckan det här året, det gör säkert sitt också. Men jobbar man två dagar i månaden så blir det en tusenlapp (beroende på antal timmar etc), vilket inte är kattskit för någon som tjänar under 8 tusen i månaden. Speciellt om denne tenderar att åka på saftiga tandläkarkostnader framåt vårkanten...

Men det är inte så roligt att sitta i givakt kl 07 på morgonen för att eventuellt få jobba. Var man ska jobba har man ingen aning om, men visar det sig att man ska börja kl 08 så får man genast bråttom. Speciellt om man som jag inte äger någon bil och lider av bristande lokalkännedom. På vintern är det dessutom ofördelaktigt att bruka cykeln som transportmedel, vilket låser alternativen ytterligare.

Dagar som dessa vet jag inte om de kommer att bestå av blöjbyten eller undervisning av obstinata tonåringar i tyska. Undervisning är kanske fel ord, uppehållande verksamhet är väl kanske ett mer lämpligt ordval. Eller så blir jag som nu sittandes framför datorn med en kopp kaffe i handen. Inget fel i det, men jag förstår varför de periodvis har svårt att hitta timvikarier för det är inget lätt liv att leva om man har det som den enda inkomstkälla. Vilket kanske inte är sådär jättelångt ifrån min egen framtid i höst. I värsta fall.

Egentligen handlar det om att komma ut på skolorna och visa att man finns. Jag har till exempel fortfarande bara vikat på ett ställe. De ringer mig direkt när de behöver folk istället för att först gå via vikarieförmedlingen, något som jag vet att flera andra skolor oxå gör. Nu får man väl fånga även den här jävla dagen på något vis...

en lång vandring påbörjad

Kan meddela att filmen som Marcus skänkte mig har vandrat vidare till Smålandsstenar. Enligt uppgifterna blev mamma Honk en aning förvånad över det fynd hon gjorde bland de nedpackade gardinerna. Jag tänkte faktiskt på att det garanterat var hon som skulle göra fyndet när jag la den bland gardinerna, men det var den luckan som jag hade i samband av utflyttningen. Efter snabbt kalkylerande kom jag fram till att det var värt det.

ett ganska ointressant inlägg

Sen i november har det varit kämpigt med löpträningen. Dels så har jag befunnit mig i ett motivationsvakuum med halvmaran 2010 lika mycket historia som maran 2011 är avlägsen framtid. Dubbla vikingaförkylningar är inte heller direkt motivationshöjande. När jag återhämtat mig efter den första förkylningen åkte jag på nästa.

Vädret har inte heller varit optimalt för långdistanslöpning. Har inga problem med snöunderlag, men när det övergår till is känns det som om det skaderisken överskuggar träningseffekten. Eftersom tanken är att jag ska börja styra upp min träning inför försommarens stora utmaning (nej, att fixa examen är ingenting i jämförelse) bestämde jag mig för att investera i ett par broddband. Jag trodde att jag skulle få användning för dem redan idag, men det var så pass mycket synlig asfalt på cykelbanan mot växjösjön att jag valde att skjuta upp broddarnas debut. Men med facit i hand hade isdubbarna behövts på andra delen av sträckan där is bitvis var slask som bäst. Därför är jag inte heller främmande till att investera i ett gymkort för att få tillgång till ett löpband, även om det principiellt är tveksamt med tanke på min ovilja till att lyfta vikter. Väderutvecklingen de närmsta dagarna får avgöra. Vem sa att löpning är en billig sport? Hursomhelst så är löpning i 15 minus fan ingen picknick om man har fallenhet att förfrysa händer och fötter.

Idag gjorde jag klassikern, dvs jag valde att helt bortse från att jag inte sprungit på över en månad och brände iväg i bra mycket högre tempo än normal träningsfart. Men det blir så när man för första gången på evigheter åtnjuter fotfäste i form av asfalt. Det är svårt att hålla emot och efter ett tag gav jag upp mina försök att medvetet sänka farten. All teori inom området förordar att man bör ta det lugnt om man inte har tränat på ett tag. Jag sprang i en och en halv timme. Det är inte att ta det lugnt med min fysiologiska status i beaktande. Men det var gött.

en storm i ett vattenglas

Hur kan man ha rättigheterna till att sända Roma - Sampdoria, men ge fan i att göra det?! Tack tv4! Den jävla zlatanifieringen håller på att ta död på Serie A i Sverige. Vi som bryr oss om fotbollen framför (svenska) ikoner får stryka på foten.

Kan inte Bundesliga börja snart så att det blir ordning på torpet igen. Hatten av för Eurosport som gör klockrena sändningar från Tyskland. Framför allt så respekterar de fotbollen och dess publik. Vilket kanske vore av intresse för tv4 inför den dagen som Zlatan inte behagar lira i Italien längre. Men då har tv4 förvisso redan förhandlat bort rättigheterna...

ljussättning

Det här med att tända ljus är ett intressant fenomen. Om jag vet att jag ska sitta själv i min lägenhet så skulle jag aldrig få för mig att tända ljus. Stina däremot kan mycket väl finna ett värde i att tända ljus för att höja mysfaktor för sig själv. Manligt/kvinnligt kanske?

Stina tycker att det är mysigt med levande ljus, jag tycker att jag ser dåligt i mörkret. Synintrycket är kanske inte det primära när man ska äta middag, men det är ändå tillräckligt för att störa mig. Stina är en punktbelysningsmänniska, jag gillar bra takbelysning.

Men hon kan få bestämma ljussättningen i Bajenrummet... så möts vi på halva vägen så att säga...

om högerbackars raggpotential

jag har ju en tendens att fastna i saker som ni vid det här laget vet. De senaste två veckorna har jag ägnat jobbigt många timmar på footballidentity som är ett spel som tar epitetet nörd till en ny nivå. Man kan givetvis vara fotbollsspelare, men även manager och sportjournalist. Jag är högerback. Kändes som en bra idé. Högerbacken är lite av fotbollens basist, jobbar i det fördolda och får inte lika mycket brudar som sångaren, men är ack så viktig i lagbygget.

Grejen med spelet är att man i början är ganska värdelös på allt, passa, skjuta, springa etc. Genom idogt tränande (max en gång om dagen) förbättrar man sina attribut, vilket får direkta effekter på plan i att gubben rör sig snabbare och oftare gör som du vill. Gubbe och gubbe, det är prick som du manövrerar på plan enligt samma princip som civilization, dvs i rundor. Stina tycker det är mycket roligt att jag är så engagerad i en låtsasgubbe som inte ens är en gubbe, utan en prick. Men jag låtsas som om hennes raljerande tyder på intresse och berättar istället mer.

Laget som jag slutligen valde att skriva på för visade sig ligga i den näst högsta divisionen i Sverige, vilket är en mycket stark nation i spelet. Kort sagt så är alla motståndare betydligt mer rutinerade än vad min prick är och har därigenom högre attributvärden. Matcherna spelar jag tillsammans med andra nördar (mina lagkamrater) som manövrerar sina prickar mot ytterligare ett gäng nördar som styr sina prickar (motståndarlaget).

Till skillnad från många andra spel som man spelar online mot andra personer finns inte den uttalade noob-kulturen där nybörjare ofta förlöjligas för sin okunskap. Eftersom jag defacto är lagets sämsta spelare är mina lagkamrater och tränaren extra angelägen om att hjälpa mig och ge mig tips på hur jag ska göra i olika situationer. Det känns väldigt sympatiskt.