ett ganska ointressant inlägg

Sen i november har det varit kämpigt med löpträningen. Dels så har jag befunnit mig i ett motivationsvakuum med halvmaran 2010 lika mycket historia som maran 2011 är avlägsen framtid. Dubbla vikingaförkylningar är inte heller direkt motivationshöjande. När jag återhämtat mig efter den första förkylningen åkte jag på nästa.

Vädret har inte heller varit optimalt för långdistanslöpning. Har inga problem med snöunderlag, men när det övergår till is känns det som om det skaderisken överskuggar träningseffekten. Eftersom tanken är att jag ska börja styra upp min träning inför försommarens stora utmaning (nej, att fixa examen är ingenting i jämförelse) bestämde jag mig för att investera i ett par broddband. Jag trodde att jag skulle få användning för dem redan idag, men det var så pass mycket synlig asfalt på cykelbanan mot växjösjön att jag valde att skjuta upp broddarnas debut. Men med facit i hand hade isdubbarna behövts på andra delen av sträckan där is bitvis var slask som bäst. Därför är jag inte heller främmande till att investera i ett gymkort för att få tillgång till ett löpband, även om det principiellt är tveksamt med tanke på min ovilja till att lyfta vikter. Väderutvecklingen de närmsta dagarna får avgöra. Vem sa att löpning är en billig sport? Hursomhelst så är löpning i 15 minus fan ingen picknick om man har fallenhet att förfrysa händer och fötter.

Idag gjorde jag klassikern, dvs jag valde att helt bortse från att jag inte sprungit på över en månad och brände iväg i bra mycket högre tempo än normal träningsfart. Men det blir så när man för första gången på evigheter åtnjuter fotfäste i form av asfalt. Det är svårt att hålla emot och efter ett tag gav jag upp mina försök att medvetet sänka farten. All teori inom området förordar att man bör ta det lugnt om man inte har tränat på ett tag. Jag sprang i en och en halv timme. Det är inte att ta det lugnt med min fysiologiska status i beaktande. Men det var gött.