en småtrött förskolfröken

Stina är på jobbresa i Italien i en vecka. Glidare.

Jag och Stina har ju en del rutin på att vara ifrån varandra. Tydligen vänjer man sig snabbt av med det.

Så länge det är helg märker man inte så mycket av det, man äter sin pizza och tittar på champions leauge handboll och leauge one playoff. Ensamheten blir mer påtaglig när man kommer hem efter en slitsam arbetsdag och ingen är hemma.

Eller ännu värre, på måndag, då jag i vanlig ordning kommer att sitta hemma och jobba (för många timmar mot vad jag får betalt för) och är sjukt uttråkad framåt femtiden på eftermiddagen. Då behöver jag en småtrött förskolfröken som kommer hem och påminner mig om att livet är så mycket mer än jobb, jobb och åter jobb.

tandtråd

Det måste betecknas som oflyt när två tandlagningar går sönder inom loppet av mindre än 1,5 månad. Kan tänka ut åtminstone 72 saker som är roligare att lägga de tusenlapparna på.

Gemensam nämnare: tandtråd.

Båda lagningarna har trillar ur käften när jag har skrapat bort mossan mellan tänderna medels tandtråd.

Slutsats: tandtråd är dåligt. sluta med tandtråd.

Premiär: trädgårdsbloggen

Till vår lägenhet fick vi en odlingslott. Blygsam till sin storlek, men ändå en odlingslott.

Jag ser numera denna minimalistiska trädgård som mitt kall i livet. Eftersom vi var sist in fick vi inte heller den mest ombesörjda lotten. Den var väl mer en bit gräsmatta än ett trädgårdsland.

Vi har alltså rensat betydligt mer ogräs än vad vi har sått i vårt trädgårdsland. Mycket mer till och med.

Att få växterna att trivas är lite av en konstform i sig. Vi satsar mest på feng-shui. Gräslöken behövde flyttas till andra sidan trädgårdslandet eftersom det var bättre gräslöksenergi där. Givetvis frågade vi gräslöken först om det var okej för den att flytta. Gräslöken tyckte att det var okej. Vi kunde dock inte förutse att herr gräslök, på sin nya adress, skulle bli nedtrampad av ett illasinnat grannbarn (de små skoavtrycken kan även komma från en dvärg, men det får ses som ett långskott).

Gräslökens olycka smittade även av sig på jordgubbsplantan som i sympati med gräslöken valde att vissna.

Ska man klara framtida attacker av det här slaget är nog ett två meter högt stängsel den enda lösningen. Stängslet behöver inte i det inledande stadiet vara strömförande.

Idag var jag nere och vattnade mina små adepter. Jag tyckte mig skymta att rädisorna börjar ta sig. Eller så var det ogräset som var på väg tillbaka. Det kanske är lika bra att lägga ner prestigen och satsa helhjärtat på att få linköpings främsta ogräsodling istället.

renoveringsbloggen går in i nästa fas

Fyfan som här ser ut. Bloggpubliceringsverktyget har ändrat utseende och fått en massa nya funktioner. Nu ser jag bland annat hur många förvirrade själar som hittar hit varje dag. På samma gång upplyftande som beklämmande information. Frågan är vad jag ska med den till?

Någonting annat som har ändrat utseende är bajenrummet. Första gången som jag gav mig på att måla om ett rum själv. Projektledaren var bortrest och kunde bara konsulta via telefon. Resultatet ska jag kanske inte skryta med, men det ser åtminstone inte ut som om någon har gått lös med en hagelbössa på väggarna.

Jag lovade Stina att inte slarva och försöka skynda på processen. Resultatet blev att det slog över på andra hållet istället. Nitiskt putsade jag spackel och tejpade lister som om det vore syftet med hela min existens. Man kommer till en gräns där man har lagt ner för mycket tid för att sedan börja slarva och riskera att allt blir pannkaka istället.

Pumping

Stina och jag tittade för ett tag sedan på den fantastiska filmen "Pumping Iron"

Stina såg filmen ur underhållningssyfte.

Jag såg det som målbildsträning.

innebandyns Håkan Mild

I kollektivhuset som jag sedan några veckor tillbaka bor i spelas det innebandy ett par gånger i veckan i halvorganiserad form. Letade mig dit i onsdags med inställningen att jag är med så länge som knät tillåter. Faktiskt så behövde jag inte kliva av alls, utan kunde lira i 2 h.

Hade förväntat mig FCZ-nivå på sällskapet, men det visade sig snart att de var ambitiösare än vad jag väntat mig. Fick lära mig att det inte var socialt accepterat att spela med någon av de gamla klassiska gympahallsklubborna (ni vet sådana där bladet är fäst i skaftet med ett häftstift), så nu blir det till att inhandla en ny innebandyklubba.

Förövrigt gick två klubbor av under spelets gång i onsdags.

Jag har ju aldrig lirat innebandy på allvar och har därför inte riktigt lika bra koll på klubban som det övriga sällskapet som har tränat minst två gånger i veckan under en längre tid. Däremot ogillar jag stark att förlora, vilket innebar att jag fick springa extra mycket för att kompensera mina övriga brister. Eftersom jag har spelat en del andra bollsporter är jag hyfsad på att täcka ytor och passningsalternativ. Jag kommer helt enkelt mest till min rätt utan boll. En innebandyns Håkan Mild. Inte konstigt att matcherna som jag spelade blev målfattiga.

den träningsvärk som detta innebandypass har gett upphov till saknar motstycke i den senmoderna historien. Helt klart 2000-talets värsta träningsvärk. Igår hade jag generell träningsvärk i kroppen, varenda muskel värkte i rörelse såväl som vila. Idag har jag mer specifik träningsvärk i de mest utsatta muskelgrupperna (rygg, röv och benen). Denna smärta är intensivare än gårdagens och i kombination med ett taskigt väder har den inneburit en förmiddag i soffan. Fem av fem alvedon.

fuskbyggarna

En bra sak med att vara toknybörjare på allt hammare-och-spik-relaterat är att man lär sig nya saker hela tiden.

Den här veckan har jag lärt mig att man inte bör ge sig på att dra ut en Mollyskruv. Det blir nämligen skitfula hål i väggen. Enligt säkra källor (internet) så ska man slå in skruven i gipsskivväggen istället. Källan var dock lite otydlig med hur mycket man skulle slå in skruven så jag slog den igenom hela gipsskivan. Det visade sig att detta resulterade i ett nästan lika fult hål.

Bäst resultat blir det tydligen om man slår in skruven en bit in i väggen (inte igenom hela som jag gjorde) och sedan spacklar över skruven.

Ett tips i all välmening bara.

rollfördelning

Förra helgen hann vi med att flytta till hippiekollektivet. Ryggen höll hela vägen.

Själva bärandet har jag inget problem med. Visst kroppen värker i flera dagar efteråt, men det är väldigt lätt att se hur mycket som är gjort och hur mycket som är kvar att bära. Det är det ändlösa ner/upp-packandet som är så fruktansvärt tråkigt. Bristen på överblick är direkt motivationsdödande för mig.

Hade det varit upp till mig hade vi fortfarande behövt klättra över ett berg av kartonger för att komma fram till toaletten.

Nu är det ju sällan så att det är upp till mig. Stina far runt i lägenheten och plockar hej vilt och pratar om att både måla om möbler och väggar. Jag har ärligt talat svårt att hänga med i svängarna.

Jag frågade henne lite försiktigt igår när allt det här var färdigt. "Aldrig" svarade hon.

Stina är arbetsledare i det här flyttprojektet. Jag är hantlangaren som sätter sig och sover en halvtimme på toaletten när det är som mest att göra. En rollfördelnings om åtminstone jag är nöjd med.

...och, ja.

...Och, ja. Anledningen till att jag helt plötsligt börjar pumpa ut blogginlägg är att jag är gräsänklig fram tills imorgon kväll.

Det innebär att jag varken har bäddat sängen eller diskat. Det kommer jag göra inte förrän en timme innan stina kommer hem imorgon. Ikväll står det pizza på menyn. Jag är så busig. Ikväll ska jag nog gå och lägga mig 22.15.

VIP

Det känns lite som om bloggen har kommit in i en negativ spiral och behöver lite förnyelse. Ungefär som när läderpiskor introduceras i ett förhållande.

Eftersom jag har en bror som jobbar med "data-och-sånt-därnt" så får han hjälpa mig med allt praktiskt. Hans villkor var att han fick använda bloggen i marknadsföringssyfte.

Så, det kommer att anordnas exklusiva VIP-kvällar för bloggens läsare (mamma och pappa). Mingel, smörgåsbord och autografskrivning står på schemat. När kan ni?

Sen ville han byta ut snigeln mot en rosa enhörning. Där pågår det fortfarande förhandlingar.

"men ni har ju ändå sommarlov"

ojdå, jag har visst en blogg.

En väldigt dåligt uppdaterad blogg, men likt väl en blogg. En blogg som troligen har övergivits av sina läsare. Jag klandrar dem inte.

Men jag har ändå en blogg.

Sitter och skriver omdömen inför mina elevers utvecklingssamtal. Förra gången det begav sig (känns som nyss) räknade jag ut att det skulle ta mig omkring tre arbetsveckor att skriva omdömena om jag la i genomsnitt 5 minuter på varje. Då räknade jag bort tiden som jag har lektioner, men kalkylerade med att jag använde varenda minut av den övriga arbetstiden.

Tyvärr så kan man inte göra så som lärare, för helst ska ju lektionerna ha något innehåll och allra helst en mening. En extra guldstjärna till den lärare som dessutom hittar på något som både är roligt och som innebär att eleverna lär sig något. Föräldrasamtal kan inte heller skjutas upp fyra veckor. Uppgifter måste likt förbannat rättas för att eleverna ska hinna göra eventuella kompletteringar. Elever som inte ser ut att klara av kursen måste ges stöd nu och inte om fyra veckor när jag har tid. I enlighet med nya skollagen ska de och deras föräldrar dessutom överösas med information om att det håller på att gå åt helvete. Nåde den som glömmer bort att dokumentera allt detta. Och dokumentera allt annat.

Lösningen är att arbeta obetalt på sin fritid. Stina brukar undra hur jag någonsin ska kunna jobba heltid och det gör jag också.

Jag tycker att skriftliga omdömen är en bra grej, men ge mig tid att skriva dem! För vem skriver jag halvdassiga omdömen?

Gymanarkisten

Jag kallar honom för gymanarkisten.

Han bryter mot varje social kod som finns på ett gym. Nu är det inte så att man måste ha gymmat i flera år för att fatta såna här saker. Det tordes räcka med att man har utsatts för normalt många sociala situationer under sitt liv.

Han har mössa på sig inomhus. På ett gym. Troligen vill han efterlikna Frank Andersson. Men ingen är som Frank Andersson. Vuxna människor (Frank Andersson undantaget) ska inte ha mössa på sig inomhus. Punkt.

Han bär runt på ett par gigantiska hörlurar genom vilka han lyssnar på sin egna medhavda musik. Jag gissar att han lyssnar på Aqua eller Trazan och Banarna. Denna gissning är inte helt tagen ur luften för han sjunger med i musiken ungefär en gång i kvarten. Det låter som en skadeskjuten varg. Eller så är det eurotechno.

Förutom att han tekniskt felaktigt genomför de flesta av sina övningar har han något märkligt cirkelträningsprogram som innebär att han ockuperar varje maskin och en betydande del av de fria vikterna konstant. Eftersom han lyssnar på Trazan och Banarne/ Eurotechno på hög volym är det inte helt enkelt att kommunicera med honom och fråga om man får låna någon av alla "hans" maskiner. Tredje gången blir det ganska jobbigt.

Han är uppenbarligen nöjd med sin kropp. Han står helt oblygt och oironiskt och spänner sig framför speglarna. Han envisas även med att byta t-shirt inne på gymmet före träningspasset. En procedur som går alldeles för långsamt för att den ska motiveras som tidseffektivisering.

Vill man se original så ska man besöka gymmet tidig förmiddag. Då jagar de i flock.

Gympersoner

Har ju som bekant börjat träna på gym.

Valet föll på ett gym 5 minuter från vår nuvarande lägenhet. Just läget var en avgörande faktor för att jag valde just det här gymmet. Synd bara att vi bestämde oss att flytta till andra sidan stan en vecka efter att jag köpt ett årskort.

Gymmet i sig är ganska sunkigt och slitet, men det som behövs finns. Eftersom jag är intresserad av just ett gym och inte en massa olika variationer av aerobicpass så är det ingen förlust att gymmet inte erbjuder några såna. Föreställer mig att stans alla dörrvakter lyfter skrot på just det här gymmet.

I förra veckan var jag med om en ganska underhållande incident på nämnda gym. En medelstor kille med uppenbar matchoattityd satte sig tillrätta i pulleymaskinen, spjänade emot benen, spände musklerna och började dra i handtaget.

Karbinhaken, med vilken det handtag som han drog i hade fästs, hade dock sett sina bästa gympass och gick helt sonika sönder. Detta föranledde den mindre graciösa bakåtkullerbyta som snubben där efter genomförde, ner på golvet och nästan in i väggen bakom maskinen.

Just då var det väldigt svårt för honom att upprätthålla den matchoattityd som han lagt sig till med.

Det kändes inte som killen som bjuder på ett skratt så jag knep igen, drack lite vatten och bytte till en övning som jag kunde göra så långt bort från nämnda person som möjligt.

meddelande

Folk blir dumma i huvudet av minusgrader.

Det är som om alla fotgängare koncentrerar sig så mycket på att du fryser att de helt glömmer bort att de inte är själva i trafiken. Folk är odrägligt ouppmärksamma. Det är inte okej att gå i mitten av trottoaren utan någon som helst intention att flytta på sig för morgonstressade cyklister bara för att temperaturen sjunkit under 10 minus.

Huvan på din canadian goose-jacka värmer inte bara ditt trånga huvud utan avskärmar även ditt synfält och dämpar trafikens ljud. Om du tvunget ska använda huvhelvetet så får du åtminstone tänka på dessa effekter. Jag förstår att det är kallt om öronen, men om du ändå ser dig över axeln innan du korsar cykelbanan så slipper jag se mitt liv passera i revy innan jag får stopp på cykeln. Spelförståelse kallas det för.

Nästa gång kör jag över dig.

Slut på meddelandet.

förändringar

Det har varit en ganska stökig vecka och eftersom jag är en såndär livsnjutare (a.k.a deltidsarbetare) så tar jag mig friheten att summera veckan redan nu, fredag morgon.

Förutom att Stina passade på att fylla år i måndags (lite osmakligt kan tyckas eftersom det precis varit jul), så mottog vi ett annat besked. Vi blev erbjudna en ny lägenhet. I samma kollektiv som jag skrev om här. Spontant kände jag ett "NEEEEEEJ" ljuda inom mig. Inte för att tanken på att bo i kollektiv kändes fruktansvärt främmande, utan för att det har gått mindre än ett halvår sedan förra gången vi flyttade. Jag kan komma på ganska många roligare saker att göra de kommande helgerna än att packa flyttlådor. Igen.

Det var verkligen en blixt från en klar himmel, då vi hade varit och tittat på lägenheten och tackat ja till den. Men när vi möttes av beskedet att det var två före oss i bostadskön som tackat jag till lägenheten glömde vi snabbt våra spirande flyttplaner och återgick till vardagen.

Detta ställdes alltså på ända när Stina mottog beskedet att de två som varit före oss i kön hade ångrat sig och dragit sig ur.

Och visst har även vi tvekat kring om det här verkligen är rätt för oss. Det blir ju en lite större förändring än vid en vanlig flytt mellan två vanliga lägenheter. I ett kollektiv förväntas man göra vissa saker för det gemensamma för att det gemensamma ska underhållas och finnas kvar. Om man inte tänker bidra till detta är det bättre att man söker sig till ett annat boende.

Kollektivet är som ett par vanliga lägenhetshus, fast lägenheterna är lite mindre än normalt. Vår fyra är t.ex. på 85 kvadratmeter. Istället finns det cirka 2000 kvadrat gemensamma lokaler, med t.ex. en idrottshall, en pub, ett café, olika hantverksverkstäder (schysst ord!) osv. Engagemanget som förväntas av de boende rör sig om några timmar i månaden.

Jag tilltalas av tanken att vi tillsammans kan få tillgång till betydligt mer än vad vi som enskilda individer kommer i närheten av på egen hand.

Men jag är ju även en person som inte har gjort sig känd för att engagera sig i saker i onödan. Därför är det svårt att bortse från ironin i att jag som medvetet har försökt smita från allt ansvar har bestämt mig för att flytta till ett kollektiv. Men jag antar att tider förändras och förhoppningsvis så kan även jag göra det.

Livet går lite för fort för att man inte ska våga göra nya saker och testa sina gränser. Skulle det visa sig att kollektivlivet inte passar oss så har vi åtminstone provat. Vem vet, kanske har vi ändå lärt oss någonting av det. Igår skakade dock jag och Stina hand och svor en helig ed på att vi efter den här flytten inte kommer att flytta på minst ett år igen. Någon jävla måtta får det vara.