Förutom att Stina passade på att fylla år i måndags (lite osmakligt kan tyckas eftersom det precis varit jul), så mottog vi ett annat besked. Vi blev erbjudna en ny lägenhet. I samma kollektiv som jag skrev om här. Spontant kände jag ett "NEEEEEEJ" ljuda inom mig. Inte för att tanken på att bo i kollektiv kändes fruktansvärt främmande, utan för att det har gått mindre än ett halvår sedan förra gången vi flyttade. Jag kan komma på ganska många roligare saker att göra de kommande helgerna än att packa flyttlådor. Igen.
Det var verkligen en blixt från en klar himmel, då vi hade varit och tittat på lägenheten och tackat ja till den. Men när vi möttes av beskedet att det var två före oss i bostadskön som tackat jag till lägenheten glömde vi snabbt våra spirande flyttplaner och återgick till vardagen.
Detta ställdes alltså på ända när Stina mottog beskedet att de två som varit före oss i kön hade ångrat sig och dragit sig ur.
Och visst har även vi tvekat kring om det här verkligen är rätt för oss. Det blir ju en lite större förändring än vid en vanlig flytt mellan två vanliga lägenheter. I ett kollektiv förväntas man göra vissa saker för det gemensamma för att det gemensamma ska underhållas och finnas kvar. Om man inte tänker bidra till detta är det bättre att man söker sig till ett annat boende.
Kollektivet är som ett par vanliga lägenhetshus, fast lägenheterna är lite mindre än normalt. Vår fyra är t.ex. på 85 kvadratmeter. Istället finns det cirka 2000 kvadrat gemensamma lokaler, med t.ex. en idrottshall, en pub, ett café, olika hantverksverkstäder (schysst ord!) osv. Engagemanget som förväntas av de boende rör sig om några timmar i månaden.
Jag tilltalas av tanken att vi tillsammans kan få tillgång till betydligt mer än vad vi som enskilda individer kommer i närheten av på egen hand.
Men jag är ju även en person som inte har gjort sig känd för att engagera sig i saker i onödan. Därför är det svårt att bortse från ironin i att jag som medvetet har försökt smita från allt ansvar har bestämt mig för att flytta till ett kollektiv. Men jag antar att tider förändras och förhoppningsvis så kan även jag göra det.
Livet går lite för fort för att man inte ska våga göra nya saker och testa sina gränser. Skulle det visa sig att kollektivlivet inte passar oss så har vi åtminstone provat. Vem vet, kanske har vi ändå lärt oss någonting av det. Igår skakade dock jag och Stina hand och svor en helig ed på att vi efter den här flytten inte kommer att flytta på minst ett år igen. Någon jävla måtta får det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar