vulkanisk hetta

min trogna värmebyxor checkade idag ut efter sex års tjänst. Fotbollspelare lider ofta av korta muskler på baksidalår alternativt krånglande ljumskar. Lösningen på den problematiken finns givetvis inte i träningsupplägget, utan man drar på sig ett par värmebyxor som skapar vulkanisk hetta i brallan (den där formulering lät bättre i mitt huvud än vad den gjorde sig i text).

Gladast är nog Stina som slipper ha dem dinglandes i huvudhöjd när hon besöker min toalett. Hon har även beskrivit dem som "råttätna" vilket är ett ganska dåligt omdöme för ett klädesplagg. De luktar inte heller sådär jättegott direkt.

Jag har dock köpt ett par nya, men dessa är betydligt tunnare och skapar inte samma... vulkaniska hetta... utan är av luftigare slag. Mest för att jag är så förbannat van vid det. doften får utvärderas vid ett senare tillfälle

Tänkte försöka samla några av mina intryck från den på bloggen omtalade Dublinresan. Jag skulle kanske ha gjort detta för längesen, men ja... livet kom liksom emellan.

En av de fräckaste och lite mer annorlunda sakerna vi gjorde var att vi bevittnade en cupfinal i hurling. Detta skådespel utspelade sig på den irländska nationalarenan Croke park som för dagen inte var fullsatt (Leinster cup är tydligen inte den mest prestigefyllda av hurlingcuper), men ändå väl utfylld på långsidorna.

Hurling är ett spel som kan beskrivas som en blandning mellan baseball, fotboll och bandy, med en yxformad klubba. Det är en typisk gaelisk idrott som endast utövas på Irland och osar nationalromantik lång väg.Det var även vid detta tillfälle som vi med säkerhet kan säga att vi till övervägande del såg irländare, det är inte alltid en självklarhet i en internationell storstad.

(notera hur bollen på bilden ser ut att vara väldigt inklippt)

På planen möttes de sexfaldiga mästarna Kilkenny och finaloskulderna Galway. Mitt underdoghjärta talade givetvis för att jag skulle sympatisera med Galway. Men redan under uppvärmningen vände mina sympatier då jag gång på gång salivduschades i nacken av en man som förkunnade Galways förträfflighet och Kilkennys mindervärde samt domarens inkompetens i mindre väl valda ordalag. Jag får ändå anses van vid liknande tilltag, men det onyanserade skrytet och okvädningsorden på en familjeläktare var roligt i ungefär 15 minuter sen blev han bara irriterande. Han var inte helt olik vaktmästaren i Simpson när jag tänker efter.

Till en början var vi lite oroliga för att vi inte skulle hänga med i spelet och förstå reglerna, men det visade sig vara obefogad oro. Reglerna är få och ganska flexibla. Redan i tredje minuten svingar en kilkennyspelare sin klubba över en motståndares smalben med väldig kraft. Galwayspelaren går i marken och den långt ifrån veka klubban gick av på mitten. Domaren kände att han var tvungen att stävja detta tilltag och gav Kilkennyspelaren... gult kort. Jens och jag trodde att killen knappast skulle resa sig mer den veckan och detta beivras med ett gult kort??! I valfri annan idrott hade långa avstängningar följt för Kilkennyspelaren, men där och då lärde vi oss att hurling inte är som andra idrotter. Galwayspelaren reste sig upp och lunkade upp i anfallsposition som om ingenting hade hänt.

Hur matchen slutade? Kilkenny inkasserade sjunde raka finalvinsten utan att förta sig och någon egentlig nerv infann sig aldrig. Men eftersom våra hurlingreferensramar är en aning begränsade var vi ändå mer än nöjda med vår eftermiddag på Croke Park.

näringslära

kom precis hem från en löprunda på 15 km som flöt på oförskämt bra.

Detta efter att ha jobbat natten till idag (därav sovit taskigt) och endast käkat en macka, fil och en banan under hela dagen. Svårt att förstå hur det där hänger ihop ibland.

Är det fredag? ...eller lördag?

Jag jobbar tre nätter i sträck i helgen, vilket är en sport i sig.

Den lilla tid som man har mellan arbetspassen försvinner i något yrvarket tillstånd där man inte kan svara på vilken veckodag det är, men är hyfsat säker på att det inte är natt för då hade man varit på jobbet.

I arbetsbeskrivningen för vårdjobb så ingår det att skriva på diverse signeringslistor med namn och datum, för att inga mediciner eller dylikt missas. Det kan vara rätt knepigt ibland när man är trött och jobbar över dygnsgränserna. Man är så inställd på att man ska jobba den 23:e att man inte alltid är med på att det blir den 24:e mitt under arbetspasset.

På mitt första vårdjobb i hemtjänsten hade vi inga signeringslistor. Jag fick även ge insulin till vårdtagare efter en 15 minuter lång genomgång. Det var inte att tänka på för en vikarie, möjligen med en pågående vårdutbildning, på de andra ställena jag jobbat på. Det var lite High Chapparall på hemtjänsten kan man säga.

Det värsta med att jobba natt är att man blir så förbannat förslappad under sina lediga dagar. Känslan av att aldrig vara helt utvilad tar flera dagar med god sömn för att råda bot på. Det blir inte bättre av att nästan all kundservice, affärer osv stänger på eftermiddagen då jag vaknar till liv igen. Valet står mellan att sova sina timmar eller gå upp brutaltidigt och försöker ringa ett samtal/uträttar ärenden i neandertalartillstånd. Enkelt val.

Egentligen så är det ganska märkligt att samhället inte har anpassat sig eftersom att det idag är ganska vanligt att ha en omvänd dygnsrytm. Världen styrs av fundamentalistiska morgonmänniskor. Det finns nog en hel del samhällsekonomisk potential som inte nyttjas för att folk är döende på sina 8-16 jobb, istället för att de får jobba, sova och göra sina inköp när de vill.

Har för mig att jag har läst om någon lobbygrupp som jobbar för detta? sign me up!

kanotbränna

Aktiviteten här på bloggen har inte varit godkänd på senare tid. Ber om ursäkt för det.

Igår var jag och Stina på vad som var tänkt som en lugn kanottur, men som visade sig vara ett kraftprov av stora mått. Åtta timmar (med raster för visso) satt vi i kanoten i kraftig motvind på öppna sjöar i den småländska urskogen. Vi paddlade, paddlade och paddlade men rörde oss sparsamt framåt. Jag förvärvade dessutom en mindre smickrande solbränna på armarna och knäskålarna, solskyddsfaktor 20 till trots, och idag värker precis varje muskel i överkroppen.

Vid dessa tillfällen är jag glad att jag inte har en flickvän som inte lägger sig platt inför utmaningen eller gnäller uppgivet, självömkande och otröstligt när man själv är nära på att kasta in handduken och absolut inte vill lyssna på någon annans okonstruktiva klagosång. Visst får man gnälla och beklaga sig, men i mer extrema situationer är det bara målmedvetet arbete som hjälper. För att använda ett Stina-ord så är hon inte pipplig, ett ord som inte helt enkelt låter sig översättas till det språket som vi andra pratar, men det betyder ungefär i det här sammanhanget att hon inte räds för att få lite skit under naglarna. Det är något som jag uppskattar hos henne.

halvmara

Jag fick ett infall som jag har glömt att nämna här.

Jag och Honken ska springa Stockholm halvmarathon den 11 september. Honken kör för närvarande höghöjdsträning i Oslo inför detta och sägs jobba två pass om dagen för att komma i form.

Själv satsade jag på dricka så många öl som möjligt i Dublin under förra veckan, för att svetsa samman gruppen (som förvisso består av en individ, mig själv) i sann lagidrottsanda. Individuella idrottare har en del att lära där. I slutet av augusti kommer jag att köra ett nästan två veckor långt formtoppningsläger i Kroatien.

Det börjar bli dags för att öka träningsmängden nu. Känns som om jag fesat runt på samma distanser i evigheter.

om att ha mobilen igång även när man sover

I och med att jag sover på lite märkliga tider på dygnet numera har jag börjat stänga av mobilen när jag sover. Det är först då som jag insåg det meningslösa i att ha telefonen på i över huvudet taget när man ska sova.

Vill jag svara? -Nej.

Kommer jag att svara? -Vid yttersta undantagsfall.

Egentligen kan jag lika gärna låta telefonsvararen ta det tills jag själv behagar svara på samtalet. Det kan dock bli lite problematiskt med tanke på att jag är väldigt duktig på att glömma bort att sätta på telefonen igen när jag har vaknat till liv. Men vad säger att man alltid ska vara anträffbar?

Ärr

En av mina främsta arbetsuppgifter är att stryka den tvätt som dagpersonalen tvättar och torkar under dagen. Vissa nätter står jag och stryker i nästan 4 timmar. Om det beror på att att jag är väldigt långsam, noggrann, eller om det är mycket tvätt som ska strykas låter jag vara osagt.

Natten mellan torsdag och fredag förra veckan föll det sig inte bättre än att jag hade mycket tvätt att styrka. Efter ett tag började jag tappa koncentrationen och det skulle jag inte ha gjort. Jag stod och vek ihop ett lakan när jag råkade utföra en armrörelse mot strykjärnet som jag ställt ifrån mig. Detta resulterade i ett mindre behagligt brännmärke på underarmen, format till ett 3-4 cm långt sträck. Förmodligen kommer den incidenten lämna ett tjusigt ärr efter sig som kommer att påminna mig om sommaren 2010, då jag ägnade årets ljusaste månader till att stryka tvätt mitt i natten.

Men om någon frågar är det givetvis från en närgången haj som jag tvingades dräpa med mina bara händer (vadå "bara", varför säger man så? hade det varit en mindre bedrift om jag burit handskar?) för att själv inte bli dödad. Det var jag eller hajen, någon var tvungen att dö och det var inte jag. En kanske lite vitare lögn till förklaring vore att jag svetsade i verkstaden, som jag alltid gör.

Nu ska jag googla på motorsågar en stund...

Irland

På Irland är de fan inte kloka

de serverar pommes frites till lasagne

till lasagne!

...men allt är förlåtet när en Guinnes tappas upp på bästa sätt.