dessa tentor...

Det känns som om det var igår som jag satt i teknikum och skrev tenta, men om tio dagar är det dags för nästa tenta. Om man har ett visst mått av engagemang inför tentaskrivningar under ett läsår är jag rädd för att jag brände det mesta redan på förra tentan.

"Bli inte så bitter, du blir så tråkig att prata med då" sa Stina igår kväll och hon vet vad hon talar om. Jag ska försöka att inte låta det påverka mitt humör allt för mycket. Men uppgiften blir inte lättare av att ämnet inte intresserar mig, inte heller hjälper det att kursens föreläsningar är precis intetsägande och ger föga vägledning vid inläsning. Läraren inom mig vill bara styra om allting för att innehållet ska bli mer mottagaranpassat.

Jag är inte dummare än att jag klarar tentan om jag bara lägger ner jobbet, vilket jag tror även gäller för 95% av alla andra studenter. Det är just arbetsinsatsen som känns skrämmande. Hur lite kan man engagera sig och ändå klara skrivningen?

kursens huvudbok är åtminstone på svenska vilket ökar lästakten markant. Universitetets övertro engelskspråkig litteratur blir ibland löjlig och ibland undrar man om det finns någon status i antalet titlar på engelska i kursens litteraturlista. Jag tror att jag talar för merparten av studenterna när jag påstår att det ger mig mer att läsa en halvdålig bok på svenska än på pretentiöst högtravande och avancerad engelska.

Saker jag har deformerat med en spisplatta, ett axplock

Efter min senaste spisplatteincident har jag i det närmaste maniskt kontrollerat att kastrullen står på rätt platta. Jag vet inte om det är att jag rent kognitivt inte kan koppla vilken platta som hör ihop med vilket värmereglage, men idag lyckades jag ändå vrida på fel platta. den stackars diskborsten kommer aldrig att bli sig själv igen.

När jag diskade hittade jag mitt decilitermått som även det råkat ut för samma behandling. Mig veterligen är jag efter den lilla olyckan den enda stolta ägaren av en 1,04 dl-mått.

Ursäktar bildkvallen, men jag råkade visst ta fel slutartid, bländare och ISO-inställning...

sanningen

Det är väl ingen hemlighet att jag inte hyser några varma känslor för Martin Hansson, som gjorde bort sig duktigt när han "inte såg" handbollsspelet som föregick Frankrikes segermål mot Irland. Här säger Emil Johansson sanningen om Martin Hansson:



I superduperettan lär vi åtminstone slippa dubbel-Martin (ingvarsson och Hansson), Strömbergsson och alla andra män i svart som systematiskt förföljt Bajen i flera år. Bara det ger hopp om framtiden.

det yttersta tecknet på arrogans

det finns ett drag i vissa människors personlighet som jag stör mig på något så in i helvete. För att förklara vad jag menar kan vi ta dagens föreläsning som ett lysande exempel. Vår förra lektion blev inställd, det fick vi reda på av en lapp som hade satts upp på föreläsningssalen, med den framförhållningen är det tur att man bor i närheten av universitetet. Hursomhelst så hade vi föreläsning idag och då framförde läraren ett förslag att vi skulle gå över den utsatta föreläsningstiden idag för att hinna med innehållet i dagens föreläsning samt det som han hade avsatt för den 2 timmar långa inställda föreläsningen.

"är det okej?" frågade han utan att vänta på ett svar. Nej, det är fan inte okej att med så kort varsel ändra föreläsningens längd. Inte för att det blir jobbigt eller för att jag har tvättstugan efteråt. Det är inte okej att utgå från allas samtycke och att alla ska köpa hans idé rakt av. I just den här situationen finns det dessutom en ojämlikhet i maktförhållandet mellan lärare och student, vilken normalt funtad person ställer sig upp i det här läget och säger ifrån? Läraren fattar ett beslut som studenterna tvingas att finna sig i. Läraren lägger dock fram det som ett förslag och låtsas som om studenterna har ett val.

Samma sak kan sägas om de "ursäkta, vi kommer att ha fest"-lappar, som kan visa på respekt om de är bra formulerade med relevant information, så som när festprissarna förväntas försvinna och hur man kan kontakta dem vi eventuella störningar. Men allt för ofta utgår dessa lappar ifrån att omgivningen ska visa acceptans för störningar, vilket man inte kan kräva, då grannarna bland annat har ett hyresavtal på sin sida. Jag ska citera en lapp från David Batras bok för att precisera vad jag menar:

"Kära grannar! ikväll (fre 8/12) kommer vi att ha födelsedagsfest. Vi kommer troligen att vara högljudda och hoppas att ni har överseende med det. vänliga hälsning X och Y"

Observera att diskussionen inte rör sig om ifall man får ha högljudda fester eller inte, men grannarna har i regel inte valet att inte sova när det är fest i lägenheten ovanför, i händelse av att de exempelvis ska jobba dagen efter. Grannen förväntas finna sig vid oljudet, vilket i det verkliga livet (utanför campus) inte okej att förutsätta.

Ska du ut och resa?

Man kan inte vinna mot SJ, det bara är så. Nu håller mitt värdebevis på 468 kronor på att brinna inne, pga att de medvetet försvårar för sina resenärer att lösa ut det.

Man måste nämligen boka i SJ:s resebutik för att kunna använda värdebeviset och hur ofta gör man det år 2009?

Okej, jag kanske har en viss skuld i detta då jag har haft ett år på mig att lösa in värdebeviset, men det går inte bortse från att SJ givetvis har en baktanke med att göra det extra krångligt för sina resenärer. De tar oss på utmattning helt enkelt. Den kompensation som jag fick för fyra timmars väntan i Alvesta uppgår i slutändan till 0 kronor.

Värdebeviset går ut den 17/11 och ska du ut och resa innan dess och inte har något att emot att besöka närmaste SJ resebutik föreslår jag att du ringer mig alternativ drar iväg ett beundrarmail till rattata_13@hotmail.com så skickar jag värdekoden till dig.

gratis resa någon?

En skelande Nick Holte med en bad hairday

Denna vecka riktas min vrede mot systematiskt tagna fyllebilder, även kallade mingelbilder. Vilken funktion fyller dess bilder i människors liv? Finns det människor som faktiskt blir lite gladare när de vaknar på söndagen, loggar in på valfri mingelsida och ser sig själv från en mindre smickrande sida? En typisk pose är armen runt en mer eller mindre bekant person, rödmosigt ansikte med massmördarblick och den obligatoriska biran höjd i en skålgest.

Nu är jag i nyktert tillstånd ett högst ofrivilligt foto-objekt, till min fotointresserade flickväns stora förtret. I motsats till vad man kan tro så blir inte detta beteende bättre med den stigande promillehalten, snarare tvärtom. När jag målmedvetet rör mig ner mot ölkranen på sivans nedervåning så vill jag inte bli stoppad i trappan av någon brud med kamera. "Fotograferna" brukar i regel fråga först och de blir alltid lika förvånade av att man inte vill vara med på bild. Dock inte så förvånad att de minns mitt nekande svar när vi senare möts igen på en av mina förvirrade utflykter till dansgolvet. Då ska man göra "gruppkram på dansgolvetposen". Jag vill bara bestämma och ha koll på vilka bilder som finns på mig på internet. Inte ett särskilt orimligt krav, men i facebooks tidevarv verkar det vara en omöjlighet.

Enligt min hemmasnickrade teori bygger vimmelbilderna på ett behov av att efterlikna Stockholm och då specifikt stureplan. Det är där alla fina och fräscha människor rör sig och är man med på bild där så har man varit där och har man varit där så är man något. Att man sen ser ut som en skelande Nick Holte med en bad hairday, verkar paradoxalt nog inte göra så mycket för människor som annars verkar ha ett visst behov av att synas. Tyvärr glöms det ibland bort att O´learys i Säffle inte är fullt lika coolt som stureplan, men det kanske bringar klarhet i några minnesluckor, jag vet inte. Det jag dock vet är att barn dör i Afrika varje gång jag ser någon som på eget initiativ vinka till sig en vimmelfotograf, fixar till håret och intar den inövade fotoposen med lätt öppen mun.

Vilken är din favoritpose? (pose ska uttalas med svengelskt innerstadsuttal om du inte listat ut det än)



(se framförallt 1:43 och framåt)

visdomsord

Ja, jag är Hammarbyare.

Jag vet att Hammarby inte

spelar i högsta divisionen.

Jag är Hammabyare i alla fall.

JÄVLIGT MYCKET HAMMABYARE!

Vad tycker ni?

Jag har märkt en sak. Jag rör mig inom min trygga del av bloggosfären med små ambitioner att upptäcka nya källor till underhållning. Jag läser i regel bara de som ger mig något, vilket är kan verka logiskt. Utan att nämna några namn vet jag folk som måste läsa bloggar som de direkt stör sig på, lite dokusåpafenomen, man försöker byta kanal men fingrarna lyder inte.

Men ibland när jag är riktigt uttråkad rör jag mig något utanför min bekvämlighetszon och kollar in vad någon har ätit till middag och hur deras katt mår. En sak som jag har noterat är att det verkar vara på modet att avsluta inläggen med en mer eller mindre krystad fråga till läsaren, med avsikten att besökarna ska lämna en kommentar.

Frågorna ska gärna inte vara för tungsinta, typ "kommer Obamas stimulanspaket verkligen att göra nytta?". "Vad ska ni göra idag", "tycker ni om kanelbullar?", "ska jag ha den här tröjan i vitt eller rosa?" är exempel på bra frågeställningar.

Givetvis så kommer jag hädanefter också att följa det här exemplet och avsluta varje inlägg med en krystad fråga.

Politiker med glasögon

Likheterna med en ledande Sverigedemokrat är sedan tidigare påtalad. Nya källor gör gällande att jag i mina glasögon går att förväxla med Göran Hägglund...

Göran Hägglund gillar idrott och påtalar att han är ett stort HV 71-fan. Det är då lite märkligt att han i sin presentation på kristdemokraternas hemsida stolt håller upp en Brynäströja. Sånt inger förtroende.

om dvärgar

Nu går jag runt i det vakuum som uppstår när man suttit och tentapluggat hela dagen och sedan bestämmer sig för att nog får vara nog, åtminstone för dagen. Jag är trött, väldigt trött, orkar inte göra någonting faktiskt. Samtidigt som vetskapen om att jag har gjort precis samma sak hela dagen gör mig sjukt rastlös. Trött och rastlös, det ovärdigaste av alla sinnestillstånd.

jag har delvis själv målat upp en bild av mig själv som en person som ogärna engagerar sig i saker frivilligt, men det ska det bli ändring på. Från och med på måndag ska jag hjälpa till med läxläsning en gång i veckan på en 1-6 skola i närområdet. Ungarna får möjlighet att stanna på skolan ett par timmar efter skoltid och göra veckans läxor, jag ska bistå med mina expertkunskaper i decimaltal.

Jag fick de "äldre" barnen på min lott (eller jag paxade dem först rättare sagt) och det är jag tacksam för. Nu är inte ungarna så små som de Stina jobbar med, men små barn skrämmer skiten ur mig. Mellan blöja och tio års ålder är jag helt blank, jag vet inte vad jag kan förvänta mig av dem och jag vet inte hur jag ska kommunicera med dem.

I den årskurs sexa jag hade på praktiken brukade eleverna räcka upp handen och fråga om de fick gå på toaletten när läraren hade genomgång framme vid tavlan. Det är man inte riktigt van vid på gymnasiet och det är riktigt svårt att stoppa impulsen att bryta ihop i ett skrattanfall.

En annan sak som man får tänka på är språkbruket när man har med yngre elever att göra. Det blev jag brutalt medveten om när jag presenterade mig för eleverna i måndags, inom loppet av en minut hade jag hunnit svära två gånger, givetvis med den påföljande kommentaren att "man får inte svära!". Det som de kommer ihåg av min improviserade presentation (jag hade verkligen ingenting att gå på) är troligen att det var en person, inte helt olik Jimmie Åkesson, som svor som en borstbindare. Bra start.

tentamendags!

tentapluggar.

det går rätt bra.

men det är inte så intressant att skriva om här.