om dvärgar

Nu går jag runt i det vakuum som uppstår när man suttit och tentapluggat hela dagen och sedan bestämmer sig för att nog får vara nog, åtminstone för dagen. Jag är trött, väldigt trött, orkar inte göra någonting faktiskt. Samtidigt som vetskapen om att jag har gjort precis samma sak hela dagen gör mig sjukt rastlös. Trött och rastlös, det ovärdigaste av alla sinnestillstånd.

jag har delvis själv målat upp en bild av mig själv som en person som ogärna engagerar sig i saker frivilligt, men det ska det bli ändring på. Från och med på måndag ska jag hjälpa till med läxläsning en gång i veckan på en 1-6 skola i närområdet. Ungarna får möjlighet att stanna på skolan ett par timmar efter skoltid och göra veckans läxor, jag ska bistå med mina expertkunskaper i decimaltal.

Jag fick de "äldre" barnen på min lott (eller jag paxade dem först rättare sagt) och det är jag tacksam för. Nu är inte ungarna så små som de Stina jobbar med, men små barn skrämmer skiten ur mig. Mellan blöja och tio års ålder är jag helt blank, jag vet inte vad jag kan förvänta mig av dem och jag vet inte hur jag ska kommunicera med dem.

I den årskurs sexa jag hade på praktiken brukade eleverna räcka upp handen och fråga om de fick gå på toaletten när läraren hade genomgång framme vid tavlan. Det är man inte riktigt van vid på gymnasiet och det är riktigt svårt att stoppa impulsen att bryta ihop i ett skrattanfall.

En annan sak som man får tänka på är språkbruket när man har med yngre elever att göra. Det blev jag brutalt medveten om när jag presenterade mig för eleverna i måndags, inom loppet av en minut hade jag hunnit svära två gånger, givetvis med den påföljande kommentaren att "man får inte svära!". Det som de kommer ihåg av min improviserade presentation (jag hade verkligen ingenting att gå på) är troligen att det var en person, inte helt olik Jimmie Åkesson, som svor som en borstbindare. Bra start.