om att välja sina tillfällen

Jag har en ganska tråkigt och negativ inställning till utvärderingar av olika slag. Jag har mentalt lagt det bakom mig och är i mitt huvud redan på väg ut från rummet när jag får en lapp med en massa frågor i handen. I den bubbla som jag lever i är frågorna vanligen av karaktären "tycker du att kurslitteraturen stämmer väl överrens med kursen mål", vad ska jag svara om jag inte känner till kursens mål?

Fredag, veckans sista föreläsning i det ytterst intressanta ämnet nationalekonomi lider mot sitt slut och föreläsaren försöker knyta ihop säcken, men du har redan slutat lyssna för en kvart sen. Vissa av dina kurskamrater börjar demonstrativt packa ner sina saker och några har redan suttit med jackan på sig i fem minuter (vilket jag tycker är ett märkligt beteende av blivande lärare, men det är en annan sak). När det efter mycket om och men tillslut verkar vara över, helgen är äntligen kommen, yppar föreläsaren orden "ja, och så var det den där utvärderingen som jag nämde förra gången". In kommer det en tjej bärandes på en diger hög med papper, hon försöker bonda lite, typ "jag har läst den kursen ni läser, tyckte den var jätterolig", ni låtsas som om det regnar, ni vill bara komma hem så snabbt som möjligt. Någon tittar på sin klocka och frågar hur länge detta kan tänkas ta. "40-60 minuter" svara tjejen, Ridå ner.

5-10 minuter på sin höjd hade jag väntat mig, men chocken hade en paralyserande verkan och jag kunde inte förmå mig att resa mig upp och lämna klassrummet. Det vågar jag nästan påstå gällde oss alla där vi satt och gav varandra förbryllade blickar, "är det på riktigt?!". Jag har för tusan skrivit tentor som varit mindre omfattande! Varje normalt funtad människa förstår att ingen vill göra så långa utvärderingar och att det fåtal som ställer upp kommer att ge upp efter fråga 10 och bara försöka bli färdiga så fort som möjligt. resultatet lär inte heller gynnas av att undersökningen genomförs på fredag eftermiddag, efter ordinarie skoltid. Strategiskt utmärkt vald tidpunkt om man vill ha missvisande svar.

Spelamatchenpunktnu!

Kunde inte släppa inlägget från igår och hittade det här citatet i de djupaste delarna av min hårddisk:

”Om jag inte frusit och huttrat, gråtit i halsduken och badat i mitt anletes kallsvett kunde jag varken yvas över goda resultat eller känna mig delaktig i dem.” -Nick Hornby, Fever Pitch

Det är klart, har man inte upplevt det som ovan beskrivs så kommer man heller aldrig fullt ut att förstå idrottens egenvärde och dess verkliga makt. Idrotten som för mig och många andra har ett egenvärde förringas till ett påtryckningsmedel för att uppnå större värden. Idrotten kan offras för att få igenom andra frågor.

Ett exempel jag kom att tänka på är när Sverige hade EM i fotboll 1992 och statsministern hette då Carl Bildt, en man med bevittnat svagt idrottsintresse. När det började gå bra för Sverige vinkade Calle glatt till presskåren iförd en Sverigetröja. Var statsministerna helt plötsligt idrottsintresserad? Nej, men han såg chansen att få politiska poäng. Mer om detta kan den intresserade läsa i boken "Fotboll och Religion" av Magnus Engstrand.

Intresseorganisationen heter den här gången Stoppamatchen (eftersom de välkomnar en debatt, men samtidigt inte tillåter kommentarer på sin blogg, skiter jag i att länka till den). Deras argument grundas på ett ungefär i att idrott är politik och därför ska Sverige göra ett politiskt ställningstagande och avstå tennismatchen mot Israel. Idrott och politik hör ihop, det finns ett samband helt klart, men samtidigt så skiljer sig idrott och politik åt på så många fundamentala punkter att det blir svårt att ta ett sådant uttalande på allvar.

Olof Holmgren heter deras fältmarskalk och hans argumentation avslöjar att han är väldigt påläst på konflikten Israel-Palestina, men han besitter inte lika imponerande kunskaper om hur idrott fungerar. Han menar att tennislandslaget representerar regeringen i Israel, men som jag konstaterade i förra inlägget, så representerar de inte bara regeringen eller sig själva, utan hela israels folk och många andra idrottsfanatiker. Han och hans gelikar ser idrotten som ett medel i deras kamp, men jag ser idrotten som ett mål i sig med så viktiga värden att dessa inte får åsidosättas hur som helst, för då risker de att urholkas till tomma ord.

Men han har aldrig gråtit i sin halsduk, för då hade han aldrig vågat förringa idrotten på det sättet. Därför kanske man inte ska kritisera honom för hårt, han vet helt enkelt inte vad han yrar om.

En tröttsam debatt

Nu är det dags igen, idrotten tillskrivs ännu en gång oproportionerligt stor politisk makt, den här gången i Davis cup-matchen mot Israel. I och med idrottens kommersialisering har ekonomin, och därigenom politiken, kommit att spela en allt mer avgörande roll för idrottsfenomenet (vi pratar elitidrott, det är viktigt att poängtera). Detta konstaterande är dock inte liktydigt med att idrott per definition är politik.

Intresseorganisationer utnyttja idrottsevenemang för att sälja in sitt budskap, marknadsföring med andra ord. På detta sätt erhåller man lättvunna poäng hos media som lider av akut moralpanik och lobbyisterna får därigenom uppmärksamhet av allmänheten. Idrotten intresserar man sig inte för, utan det finns enbart en politisk agenda där idrotten är ett medel i kampen. Återigen, idrott och politik är inte samma sak. Faktum kvarstår dock, hur många pratar idag om de hemska brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina? Vad har egentligen gjorts åt saken?

Länder måste kunna mötas trots att det pågår konflikter på andra håll, och framförallt i andra sammanhang. På det sättet har idrotten en symbolisk (politiskt) överbyggande egenskap som är svår att finna i andra sammanhang. Under en fotbollsmatchs 90 minuter är alla lika och vem som helst kan vinna, det gäller inte bara på planen utan även utanför den samme. Det innebär inte att vi samtycker med berörda lands politik, utan det visar på respekt för dess människor, och för idrotten som fenomen. Om man sätter sig över den här makten som idrotten har, dvs. låter faktorer utanför idrotten styra den, vad är då idrottens makt egentligen värd? Vad händer med idrottens förbrödrande natur?

Det är en lek, på liv och död givetvis, men ändå en lek. Visst ska alla få vara med och leka, även den värsta av mobbare?

kroppsövningskultur

Ska jag vara ärlig så har jag aldrig riktigt gett gymkulturen en rättvis chans. Det är möjligt att jag har utvecklar en smitarmentalitet som kan ha präglat min fysiska träning de senast 10 åren, men det är i såna fall bara en spekulation. Jag har helt enkelt svårt att motivera mig till träning som jag inte tycker är rolig, sorglig men sant.

Nu menar jag inte på att ge en generell bild som innefattar samtliga gyminstruktörer (jag finner ingen bättre benämning på personer som håller i pass på gym), men det finns en subgrupp inom släktet som jag har oerhört svårt för. Det är de som kör med en militärmentaliteten, skulle man maska lite så får man fan höra det och ibland kan det till och med bli tal om bestraffning i form av exempelvis armhävningar. "Du/ni orkar lite till!", "ett set till!". Då vänder jag taggarna utåt, jag vet nämligen bäst själv när jag är trött, det kan hon (för det är ofta en hon) omöjligt veta. Säger någon att det är två set kvar disponerar jag mina krafter efter det och orkar inte ett till. Jag maskar inte i första hand för att jag vill smita, utan för att jag ska orka med nästa övning, och nästa, och nästa.

Med irriterande hurtighet ser personen ifråga hur pigg ut som helst, jag ligger som en blöt pöl på golvet och kan knappt andas. Då är det inte läge att börja diskutera min prestationsförmåga...

Det verkar även finnas en förkärlek till kollektiva bestraffningar. Mellan övningarna ska man exempelvis röra på fötterna, annars får ALLA (även de som sköter sig) utföra ett straff. För det första har man inte tagit hänsyn till mäns begränsade förmåga att ta in instruktioner samtidigt som fötterna ska hålla igång. För det andra så fungerar den här formen av auktoritärt ledarskap kanske inom armén, då det handlar om underordning och demostration av makt, men vad det har på ett gym att göra ställer jag mig frågande till. Man ska inte tänka, man ska bara göra utan att ifrågasätta. När någon säger till mig att göra något och förväntar sig omedelbar lydnad reagerar jag instiktivt genom att göra motsatsen. Med facit i hand är det kanske tur att jag slapp undan lumpen...

Du sa´t

Nä, alla som har de mest grundläggande kunskaperna om träning vet att det här varken är normalt eller troligt. Att annonsen går att finna hos åsiktsmaskinen samt bloggaren (och i sällsynta fall även fotbollspelaren) Henrik Rydström, genererar så många lättvunna poäng att jag storsint avstår att kommentera detta faktum ytterligare. Min namnes blogg följer jag för övrigt med stort nöje.

Problematiken kring offentliga toaletter

Jag har en tendens att onyanserat gnälla på banala företeelser i min omgivning, utan någon intention till förändring, jag vill bara irritera mig på saker helt enkelt. En sådan sak är offentliga toaletter, vilka man debiteras ett fastställt belopp för att nyttja. En väldigt klipsk person har listat ut att genom att kräva betalning minskar skadegörelsen, vilket även gäller för mindre summor, exempelvis de fem kronor som vanligen krävs för att få tillträde till frälsningen (alla som varit på bristningsgränsen vet vad jag menar med frälsning).

Fråga mig inte hur de kommit fram till det exakta priset på fem kronor, men det finns säkert psykologiska/vetenskapliga belägg bakom detta (förmodligen är även en vinstmarginal inräknad). Problemet ligger emellertid i att jag ogärna går runt på växel som jag inte avser att använda till annat, en produkt av det kontantlösa samhället skulle kanske någon mena. På avancerade toaletter av detta slag går det bra att sköta betalningen med alla möjliga myntsorter, men det finns även de som kräver att du har en femkrona, annars får du snällt knipa, alternativ uppsöka en närbelägen buske. Automaten utanför dörren godtar inte femtioöringar, enkronor, tior, tjugolappar, hundralappar osv., utan endast femmor. Jag behöver alltså växla eller ta ut pengar för att kunna gå på muggen, vilket alla bekvämt lagda människor inser är ett stort överarbete för något som knappt kostar någonting.

Även om jag är desperat nog för att sälja min själ, kommer jag inte in till dasset med min 20-lapp. Det går givetvis att "låna" en butiks toalett, men samtidigt är det ingen som vill ha rusningstrafik till muggen i en affärsverksamhet. Det minsta man borde kunna kräva är att särskilda bankomater kopplades till offentliga toaletter, vilket skulle kunna möjliggöra kortbetalning. Om jag någonsin engagera mig i politiken kommer detta att bli min hjärtefråga. Stor chans.

En ojämn straffskala

Ända sedan Stina insjuknade i någon feber/vomerings-åkomma i början av det nya året har jag väntat på min tur. Det ena brukar ju föranleda det andra och just mitt immunförsvar har sällan varit till någon hjälp i de här lägena. Trots att mer eller mindre hela min omgivning har strukit med i någon form av lättare eller svårare dekadens förorsakad av de säsongsriktiga sjukdomarna, har jag mot alla odds klarat mig bra. Fram tills nu.

Vaknade i torsdags, bakfull efter onsdagens klassfest, huvudet bultade och kändes tungt. Halsen kändes som en mindre öken och rethostan ville inte ge med sig. Jag tyckte att jag ändå skött mig relativt bra kvällen innan och svor över min kropps ojämna straffskala, jag har ju kommit undan lindrigare med betydligt värre synder. (Det fungerar kanske som vissa delstater i USA där du åker in på livstid för att du har snattat en pizza, förutsatt att det är tredje gången du åker dit.) Det skulle dock visa sig vara en långlivad bakfylla som inte verkar ge med sig.

Dagisbacillerna har tillslut kommit ifatt mig, det är bara att erkänna sig besegrad. Det är lite som om Bajen skulle möta Real Madrid, man är glad så länge de spelar jämt, eller rättare sagt så länge Real inte gör mål. Skulle de göra mål så är det dock ingen tragedi, för det är ingen som har räknat med att Bajen ska klara 0-0 mot det spanska storlaget. En hedersam förlust med 2-0 skulle generera folkfeststämmning på medborgarplatsen. På det sättet är mitt immunförsvar Bajen och dagisbacillerna Real Madrid, en ojämn kamp från början till slut. Där lyckades jag få in en fotbollsmetafor också.. inte illa..

att sätta ord på ett problem

äntligen har jag fått ett ord för vad jag lider av...
ecclesiofobi!
med andra ord rädsla för kyrkor. Det förklarar en del...

För mer ointressant information hänvisar jag till den allmänbildande sidan www.intresseklubben.nu

(nu noterade jag vilket nervvrak jag framstår som av att döma av de senaste inläggen. Får kanske tona ner den sidan av mig själv lite innan någon spärrar in mig)

Timer

En av mina mindre smickrande egenskaper är att jag kan bli väldigt nervös, snudd på paranoid, om jag inte har dubbelkollat att kaffebryggaren och spisplattorna är avstängda innan jag lämnar lägenheten. Minsta lilla osäkerhet får mig att vända på klacken och gå tillbaka för att kontrollera om jag, som så många gånger förr, glömt bort kaffebryggaren. Jag är så van vid min glömska att jag inte litar på att jag ens är kapabel till att komma ihåg en enkel syssla som att trycka på en knapp.

Än värre blir min oro när jag åker iväg och efter ett tag kommer på att jag har glömt att kontrollera kaffebryggaren, där av inte sagt att kaffebryggaren står och puttrar, men jag har inte försäkrat mig om att så inte är fallet. Denna ovetskap gör mig till en äggsjuk höna och min själ finner inte ro förrän jag har försäkrat mig om att kaffebryggaren är avstängd.

Mina tvångstankar har inneburit att jag gått hem från såväl skola som jobb för att kolla kaffebryggaren. Jag har även en förmåga att engagera min omgivning i denna, för mig livsviktiga fråga. Jag har bland annat fått min bror till att gå bort och kolla så att mitt hem inte står i lågor ett par gånger. Min pappa har en gång fått vända efter 2/3 av sträckan till Karlskrona för att jag inte kan sluta tjata om den förbannade kaffebryggaren. Nästintill alla gånger har kaffebryggaren visat sig vara avstängd.

Jag har numera timer på min kaffebryggare, efter en halvtimme slår den automatiskt ifrån, vilket till största delen har underlättat mitt liv oerhört mycket. (Dock så har spisplattorna tagit över som mitt största orosobjekt.) Timern invaggar mig dock i en falsk trygghet och det har hänt ett antal gånger att då jag lämnats ansvarig för en annan bryggare har jag glömt bort att stänga av den. Jag har delvis avvecklat den mekanismen på något sätt.

I helgen har jag varit hos Stina i Linköping. Föga förvånande greps jag av panikkänslor då det gick upp för mig att jag inte hade dubbelkontrollerat kaffebryggaren innan jag lämnade hennes lägenhet. Då var det dock försent och tåget hade för länge sen lämnat perrongen i Linköping. Eftersom jag vet med mig att jag har en tendens till att överdriva min misstro gentemot mitt minne, vill jag inte att Stina ska drabbas av min osäkerhet. Därför valde jag en relativt låg profil och nämnde det endast i förbifarten för henne. "btw jag kan ha eldat upp ditt hem".

För framtida husefrid tänker jag snarast möjligt investera i ett antal timer's hos Claes Ohlsson och fördela dem där jag eventuellt kan lämnas ansvarig för en kaffebryggare, dvs främst hos mor och far samt hos Stina. Det kan även vara bra att ha ytterligare en i reserv i manbagen, för säkerhets skull alltså...

(update: Stina lämnade precis ett lugnande besked, kaffebryggaren var avstängd!)

det alternativa samvetet

Ibland har jag svårt för att fatta beslut, som när mitt samvete gör gällande att jag bör läsa den där boken, men samtidigt infinner inte sig inte läslusten och därtill så är det falcon crest på tv. Man argumenterar mot sig eget samvete för att legitimera någonting som man hellre gör. Tillslut kör man fast i sina tankar, och även om man bestämmer sig att se falcon crest istället, så kommer det dåliga samvetet att göra att man inte fullt ut kan njuta av befrielsen från skolböckerna.

När mitt eget samvete inte ger mig ro, brukar jag ringa till mitt alternativa samvete, Stina. Tålmodigt lyssnar hon på min klagosång om mina samvetskval. Tillslut säger hon åt mig vad jag ska göra, givetvis det samma som jag egentligen vill men inte har samvete till. Det psykologiska i detta är svårt att förklara, men helt plötsligt blir valet mycket lättare och hon får det därtill att låta som det enda rationella att göra.

Ett liknande beslutsutbyte kan skönjas när vi ska iväg på en mer uppklädd tillställning. Stina brukar stå en bra stund framför spegeln och prova kläder. Väl medveten om mina visuella begränsingar brukar hon normalt avgränsa utbudet till två alternativa out-fits innan hon rådfrågar mig. Hon är givetvis inte ute efter min objektiva åsikt, utan vill att jag ska styrka det alternativ som hon i princip redan har bestämt sig för. Genom att tyda hennes signaler som tonfall, ansiktsuttryck och kroppsspråk förstår jag vilket alternativ som hon vill att jag ska välja och understryker hennes uppfattning.

Vad skulle jag göra utan denna fantastiska kvinna?

Charter

Det blir en utlandsresa även denna vår för mig och Stina. Denna gång blir det till Hurgahda, Egypten, och förväntningarna är stora. Vardagen blir lite lättare när man kan räkna ner dagarna innan avresan. Det behöver både Stina och jag.

För oss är charter ett bra alternativ, även om det kostar några kronor extra. Efter eget tycke kan vi hoppa mellan den afrikanska verkligheten med påflugna försäljare och den mindre kaotiska hotellmiljön med svenskt kaffe och uppvärmda pooler. Framför allt jag behöver aktiveras för att få ro till att lapa sol en förmiddag och då är det en klar fördel om inte hela orten består av hotellkomplex. Visst, sol, värme och allt det där, men jag som är värmeallergiker kommer nog aldrig att kunna ligga still en hel vecka utan att gå utanför hotellområdet.

Jag har hört ömsom vin och ömsom vatten om resmålet. Jag tror att det handlar om vilka föreställningar man har innan man åker iväg. Afrika är i flera aspekter inte som Sverige och är man inte beredd på det så är risken för en smärre chock överhängande. Vill man ha det precis som i Sverige så är det kanske en bättre idé att åka till Borlänge istället.

(klicka på rutan för större bild, cred Martin Kellerman)