Kunde inte släppa inlägget från igår och hittade det här citatet i de djupaste delarna av min hårddisk:
”Om jag inte frusit och huttrat, gråtit i halsduken och badat i mitt anletes kallsvett kunde jag varken yvas över goda resultat eller känna mig delaktig i dem.” -Nick Hornby, Fever Pitch
Det är klart, har man inte upplevt det som ovan beskrivs så kommer man heller aldrig fullt ut att förstå idrottens egenvärde och dess verkliga makt. Idrotten som för mig och många andra har ett egenvärde förringas till ett påtryckningsmedel för att uppnå större värden. Idrotten kan offras för att få igenom andra frågor.
Ett exempel jag kom att tänka på är när Sverige hade EM i fotboll 1992 och statsministern hette då Carl Bildt, en man med bevittnat svagt idrottsintresse. När det började gå bra för Sverige vinkade Calle glatt till presskåren iförd en Sverigetröja. Var statsministerna helt plötsligt idrottsintresserad? Nej, men han såg chansen att få politiska poäng. Mer om detta kan den intresserade läsa i boken "Fotboll och Religion" av Magnus Engstrand.
Intresseorganisationen heter den här gången Stoppamatchen (eftersom de välkomnar en debatt, men samtidigt inte tillåter kommentarer på sin blogg, skiter jag i att länka till den). Deras argument grundas på ett ungefär i att idrott är politik och därför ska Sverige göra ett politiskt ställningstagande och avstå tennismatchen mot Israel. Idrott och politik hör ihop, det finns ett samband helt klart, men samtidigt så skiljer sig idrott och politik åt på så många fundamentala punkter att det blir svårt att ta ett sådant uttalande på allvar.
Olof Holmgren heter deras fältmarskalk och hans argumentation avslöjar att han är väldigt påläst på konflikten Israel-Palestina, men han besitter inte lika imponerande kunskaper om hur idrott fungerar. Han menar att tennislandslaget representerar regeringen i Israel, men som jag konstaterade i förra inlägget, så representerar de inte bara regeringen eller sig själva, utan hela israels folk och många andra idrottsfanatiker. Han och hans gelikar ser idrotten som ett medel i deras kamp, men jag ser idrotten som ett mål i sig med så viktiga värden att dessa inte får åsidosättas hur som helst, för då risker de att urholkas till tomma ord.
Men han har aldrig gråtit i sin halsduk, för då hade han aldrig vågat förringa idrotten på det sättet. Därför kanske man inte ska kritisera honom för hårt, han vet helt enkelt inte vad han yrar om.
”Om jag inte frusit och huttrat, gråtit i halsduken och badat i mitt anletes kallsvett kunde jag varken yvas över goda resultat eller känna mig delaktig i dem.” -Nick Hornby, Fever Pitch
Det är klart, har man inte upplevt det som ovan beskrivs så kommer man heller aldrig fullt ut att förstå idrottens egenvärde och dess verkliga makt. Idrotten som för mig och många andra har ett egenvärde förringas till ett påtryckningsmedel för att uppnå större värden. Idrotten kan offras för att få igenom andra frågor.
Ett exempel jag kom att tänka på är när Sverige hade EM i fotboll 1992 och statsministern hette då Carl Bildt, en man med bevittnat svagt idrottsintresse. När det började gå bra för Sverige vinkade Calle glatt till presskåren iförd en Sverigetröja. Var statsministerna helt plötsligt idrottsintresserad? Nej, men han såg chansen att få politiska poäng. Mer om detta kan den intresserade läsa i boken "Fotboll och Religion" av Magnus Engstrand.
Intresseorganisationen heter den här gången Stoppamatchen (eftersom de välkomnar en debatt, men samtidigt inte tillåter kommentarer på sin blogg, skiter jag i att länka till den). Deras argument grundas på ett ungefär i att idrott är politik och därför ska Sverige göra ett politiskt ställningstagande och avstå tennismatchen mot Israel. Idrott och politik hör ihop, det finns ett samband helt klart, men samtidigt så skiljer sig idrott och politik åt på så många fundamentala punkter att det blir svårt att ta ett sådant uttalande på allvar.
Olof Holmgren heter deras fältmarskalk och hans argumentation avslöjar att han är väldigt påläst på konflikten Israel-Palestina, men han besitter inte lika imponerande kunskaper om hur idrott fungerar. Han menar att tennislandslaget representerar regeringen i Israel, men som jag konstaterade i förra inlägget, så representerar de inte bara regeringen eller sig själva, utan hela israels folk och många andra idrottsfanatiker. Han och hans gelikar ser idrotten som ett medel i deras kamp, men jag ser idrotten som ett mål i sig med så viktiga värden att dessa inte får åsidosättas hur som helst, för då risker de att urholkas till tomma ord.
Men han har aldrig gråtit i sin halsduk, för då hade han aldrig vågat förringa idrotten på det sättet. Därför kanske man inte ska kritisera honom för hårt, han vet helt enkelt inte vad han yrar om.
1 kommentar:
Henke henke!
Dessa två sista blogginlägg tycker jag mycket om. Du har så rätt min vän, tänk om alla vore så kloka som dig i sin åsikter...
Idrott och politik är två skilda saker. Den där Olof Holmgren skulle man vilja ta en diskussion med. Nästan skrämmade med hans namn förresten, då man själv heter både Olof och Holmgren, hehe
Skicka en kommentar