En tröttsam debatt

Nu är det dags igen, idrotten tillskrivs ännu en gång oproportionerligt stor politisk makt, den här gången i Davis cup-matchen mot Israel. I och med idrottens kommersialisering har ekonomin, och därigenom politiken, kommit att spela en allt mer avgörande roll för idrottsfenomenet (vi pratar elitidrott, det är viktigt att poängtera). Detta konstaterande är dock inte liktydigt med att idrott per definition är politik.

Intresseorganisationer utnyttja idrottsevenemang för att sälja in sitt budskap, marknadsföring med andra ord. På detta sätt erhåller man lättvunna poäng hos media som lider av akut moralpanik och lobbyisterna får därigenom uppmärksamhet av allmänheten. Idrotten intresserar man sig inte för, utan det finns enbart en politisk agenda där idrotten är ett medel i kampen. Återigen, idrott och politik är inte samma sak. Faktum kvarstår dock, hur många pratar idag om de hemska brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina? Vad har egentligen gjorts åt saken?

Länder måste kunna mötas trots att det pågår konflikter på andra håll, och framförallt i andra sammanhang. På det sättet har idrotten en symbolisk (politiskt) överbyggande egenskap som är svår att finna i andra sammanhang. Under en fotbollsmatchs 90 minuter är alla lika och vem som helst kan vinna, det gäller inte bara på planen utan även utanför den samme. Det innebär inte att vi samtycker med berörda lands politik, utan det visar på respekt för dess människor, och för idrotten som fenomen. Om man sätter sig över den här makten som idrotten har, dvs. låter faktorer utanför idrotten styra den, vad är då idrottens makt egentligen värd? Vad händer med idrottens förbrödrande natur?

Det är en lek, på liv och död givetvis, men ändå en lek. Visst ska alla få vara med och leka, även den värsta av mobbare?