undret i Ängelholm

Det har snart gått en vecka, men jag fäller fortfarande en tår efter glädjescenerna som utspelar ungefär 10:30 i klippet nedan.



95:e matchminuten, ställning 0-0, Bajen måste i det läget vinna för att ta sig över kvalstrecket eftersom Jönköping vänt ett underläge mot Sundsvall och vunnit sin match. Klacken har i vanlig ordning för ett jävla liv hela matchen, men de sista tio minuterna existerar inte organiserad sång utan det hörs det bara ångestladdade primalskrik.

Ängelholm är lika angelägna som bajen att göra det där avgörande målet. Det skulle innebära att de gick förbi Sundsvall i tabellen och direkt upp i allsvenskan. Men Ängelholm har absolut ingenting att förlora eftersom de inte kan förlora kvalplatsen upp i Allsvenskan. Därför öppnas det upp extrema ytor i båda lagens backlinje. Hopf räddar bajen ett par gånger, Castro-Tello missar ett friläge, Fadi Malke har några bra lägen och ett skott som sparkas iväg en halvmeter från mål av en försvarare.

Sen gör Bojassen det där målet och allt blir kaos både fysiskt på läktaren och i mitt huvud. Det dröjer flera minuter innan jag fattar vad som egentligen har hänt. Det enda jag visste var att bollenjävlen hade gått i mål, hur eller av vem är just då väldigt ointressant. Folk vet inte var de ska göra av sig själva i glädjeyran och gör det enda som de kan komma på: in på planen och krama spelarna. Själv befinner jag mig i så svår chock att jag efter den omedelbara euforin måste sätta mig ner på läktaren. Där blir jag sittandes med tårar som rinner ner för kinderna och mumlar osammanhängande för mig själv. Jag tror att jag inte har slutat le sedan dess.

Så många människor har väntat så länge på lilla minsta antydan till framgång att ett räddat kontrakt i superettan firas som en SM-guld. De här känslorna är svåra att förstå för någon som inte älskar ett genomuselt fotbollslag.

Nu väntar vintervilan. Det är skönt för nu kan inte bajen torska förrän tidigast i februari igen.

svepet

Jag har inlett den här säsongen starkt. Jag har slarvat bort 3 par vantar såhär långt den här vintern. Och vi är inte ens i november. Och jag var inte onykter vid något av tillfällena. Siktar på personbästa.

***

Just nu ska jag egentligen städa lägenheten. Det gör vi varje torsdag. Stina tycker att det är bra, för då är man mentalt förberedd på det när man kommer hem från jobbet. Jag däremot blir lika överraskad (och knäckt) varje torsdag. Jag har väldigt svårt att vänja mig vid de här rutinerna.

Jag förstår inte heller grejen med att "det är så skönt att ha det städat inför helgen". Att städa kan väl aldrig innebär några positiva känslor.

min bror och jag

Min bror och jag var på svensexa för ett tag sedan. Jens åkte hem med en affärskontakt som sedan resulterade i jobberbjudande. Jag åkte hem med en kraftig baksmälla.

Någon vettig slutsats borde man kunna dra av det.

auktoritetstrots

Normalt är jag ju en ganska förvirrad människa. Nu i omdömestider blir jag om möjligt ännu mer disträ.

I torsdags så fick jag eleverna att börja sin lektion tio minuter för tidigt, utan att jag själv vara medveten om det eller att eleverna protesterade. Detta i kombination med att det var dagens sista lektion gjorde att jag avhandlade det jag skulle göra ovanligt fort. När jag tittade på klockan var hon fem i tre och då tyckte jag att jag kunde släppa dem fem minuter tidigare och sa till dem att börja plocka ihop sina saker. Problemet var att de i själva verket slutade tjugo över tre. Då omedveten om att jag påbörjat lektionen tio minuter för tidigt (det förstod jag först senare) så fick jag dem att sätta sig i sina bänkar igen och fortsätta arbeta.

Det är för lite auktoritetstrots bland dagens ungdomar.

Det här är inte bra för min maktblindhet. Jag har redan märkt att jag börjar skarva lite på sanningen och kommer med den ena orimligheten efter den andra, mest för att få en reaktion i överhuvudet taget. Tvångstankar har uppstått ur mindre gynsamma förutsättningar.

generositet

Stinas senaste projekt är en fotovägg i vardagsrummet. Jag har väl ställt mig lite avvaktade till att göra ett tiotal hål i väggen för att få upp tavlorna. Dessutom är jag inte helt övertygad om fotoväggarnas briljans. Förutom att det ger ett ganska rörigt intryck så tycker jag att gränsen till tonårsrum 1992 med idolposters på Bryan Adams är hårfin.

Alternativet till fotoväggen är att köpa en plywoodskiva och spika upp tavlorna på den. Idag sa Stina att hon köpt just en sån skiva, för att jag ville det. Med den logiken blir det ju även rimligt att jag betalar en del av kostnaden.

Tack, älskling. Precis vad jag alltid önskat mig. Det och målarfärgsångor i bajenrummet.