undret i Ängelholm

Det har snart gått en vecka, men jag fäller fortfarande en tår efter glädjescenerna som utspelar ungefär 10:30 i klippet nedan.



95:e matchminuten, ställning 0-0, Bajen måste i det läget vinna för att ta sig över kvalstrecket eftersom Jönköping vänt ett underläge mot Sundsvall och vunnit sin match. Klacken har i vanlig ordning för ett jävla liv hela matchen, men de sista tio minuterna existerar inte organiserad sång utan det hörs det bara ångestladdade primalskrik.

Ängelholm är lika angelägna som bajen att göra det där avgörande målet. Det skulle innebära att de gick förbi Sundsvall i tabellen och direkt upp i allsvenskan. Men Ängelholm har absolut ingenting att förlora eftersom de inte kan förlora kvalplatsen upp i Allsvenskan. Därför öppnas det upp extrema ytor i båda lagens backlinje. Hopf räddar bajen ett par gånger, Castro-Tello missar ett friläge, Fadi Malke har några bra lägen och ett skott som sparkas iväg en halvmeter från mål av en försvarare.

Sen gör Bojassen det där målet och allt blir kaos både fysiskt på läktaren och i mitt huvud. Det dröjer flera minuter innan jag fattar vad som egentligen har hänt. Det enda jag visste var att bollenjävlen hade gått i mål, hur eller av vem är just då väldigt ointressant. Folk vet inte var de ska göra av sig själva i glädjeyran och gör det enda som de kan komma på: in på planen och krama spelarna. Själv befinner jag mig i så svår chock att jag efter den omedelbara euforin måste sätta mig ner på läktaren. Där blir jag sittandes med tårar som rinner ner för kinderna och mumlar osammanhängande för mig själv. Jag tror att jag inte har slutat le sedan dess.

Så många människor har väntat så länge på lilla minsta antydan till framgång att ett räddat kontrakt i superettan firas som en SM-guld. De här känslorna är svåra att förstå för någon som inte älskar ett genomuselt fotbollslag.

Nu väntar vintervilan. Det är skönt för nu kan inte bajen torska förrän tidigast i februari igen.