utvecklingssamtal är skoj!

Praktiken har tagit ut sin rätt på mig, därför har det uppdaterats sparsamt den senaste tiden. Jag har det tveksamma nöjet att råka hamna i en period med mycket möten och utvecklingssamtal, vilket har inneburit sena kvällar för min del. Ovan som jag är går min övriga tid åt till att planera de lektioner som jag ska hålla i. Jag har fått sätta tänderna i ett helt arbetsområde där jag har fått bygga upp allting från scratch med mål, innehåll, anvisningar, redovisning och allt annat som det kan tänkas innebära. Det hade varit bra mycket enklare att få hålla i lösa lektioner inom redan färdiga arbetsområden, men det här är bra mycket mer utmanande. Den här mer strukturerade och omfattande typen av planering är sånt som lärarutbildningen förutsätter att man ska lista ut själv, en dag när man är ute och går ska insikten trilla ner från ett träd. Det samma gäller det eviga dilemmat med uppkäftiga/respektlösa/stökiga elever, det ska man lösa själv. Ibland blir jag matt på "inget sätt är fel"-mentaliteten, bevisligen finns det både bättre och mindre bra tillvägagångssätt. Om inte vägledning så hade lite tips inte skadat.

koppel

Jag är uppväxt med hundar, de har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Därav inte sagt att jag är som Caesar, "mannen som kan tala med hundar", men jag har ändå en viss vana av våra fyrfotade vänner.

Någonting som jag inte blir klok på är hundägare som har löpkoppel på sina jyckar. Okej om hunden är av modell knähund och är en tvärhand hög, men stora schäfrar ska ha riktiga koppel. Löpkoppel är till för kaniner och katter, alla djur som är större bör ha ett ordentligt koppel, annars finns det en risk för att de inte lär sig gå i koppel fullt ut. Såna hundar är grymt oberäknliga. Det är inte en helt ovanlig syn att hunden springer 7 meter framför husse/matte som snubblar efter. Vad händer om ägaren släpper ut linan lite väl långt och sedan överraskas av en annan mötande hund? Hur ska han eller hon kunna kontrollera byrackan med ett litet snöre som dessutom är 7 meter långt? Alla som har hund borde tvingas att gå på en valpkurs, eller åtminstone läsa en bok i ämnet.

en sång om ingenting

Efter ett antal pilsner och trevligt sällskap känner man att det kan bli någonting av även den här lördagskvällen. När stämningen är som bäst och diskussionen som livligast, är det allt för ofta någon jävel som ska dra fram singstar och förverkliga sina hemliga Idol-drömmar för en stund. Dessa singstarpersoner får genomsnittssvensken att framstå som ett socialt geni. Om man vill undvika att prata med folk är singstar ett förträffligt medel, diskussionerna stannar upp och allt fokus riktas mot tvskärmen och de personer som för tillfället iklär sig rollen som carola häggkvist eller vilken skönsjungande artist det nu må vara. Grafiken får mitt gamla 8-bitars Nintendo att framstå som generöst, jag tittar hellre på svt:s testbild med det irriterande pipande ljudet. Anklaga mig gärna för att vara tråkig, men singstar är helt enkelt ingen publiksport.

Även om jag genuint ogillar singstar får jag alltid en mick i näven med uppmaningen att sjunga. Det handlar inte om att bjuda på sig själv, jag är totalt ointresserad av att sjunga, det roar mig helt enkelt inte. Fulla människors envishet/dryghet medför att jag måste avsäga mig allt sjungande flertalet gånger innan det fastnar i deras dimmiga huvuden. Om musiken på festen dittills har varit av tveksam "absolute music 27-karaktär", lär den inte bli bättre av fylleskrål till "Oa hela natten".

När alla har sjungit en eller ett par gånger börjar det bli svårt att motivera folk till att fortsätta och då tilltar tjatet på oss som inte uppskattar att sjunga. Det slutar alltid med att några få personer står och sjunger 10 låtar i rad för sig själva (påfallande ofta samma personer som drar fram skiten), troligen även samma individer som har smygtränat hemma för att få så hög poäng som möjligt.

Singstar är inte rock'n'roll...

Malou, Janne och Sverker

Det har varit en del farande i veckan, och därav även sparsamt med uppdateringar här inne. Det börjar bli tjatigt, men eftersom jag inte har tillgång till internet i Linköping hade denna region lika gärna kunnat vara en svensk motsvarighet till Bermudatriangeln. Jag åker in i dimman som omger Linköping stad, för att sedan inte visa ett livstecken på flera dagar. Så en dag dyker jag plötsligt upp, med helskägg och endast iförd en potatissäck, maniskt svamlande om text-tv och Malou von Siverts.

Jag har under veckan specialstuderat Malou:s tvprogram "Efter tio" på tv4. Jag har haft en ganska neutral inställning till Malou:s tv-medverkan tidigare och hon har sin fanbase därute i de röda stugorna med vita knutar, 80 % tanter, 18 % arbetslösa och 2 % katter. Malou gillar samtalsämnen som har en ganska allvarlig karaktär, även om gästerna ofta är mer skämtsamma. Malou har redan bestämt sig för vad hon vill ha för svar innan hon ställer frågorna som ofta är extremt onyanserade och ledande. Jag upplever att hon i första hand vill få sin egen åsikt hörd framför att höra vad gästen har för synpunkt, ofta värnar hon om stereotypt medelålders kvinnliga samtalsämnen så som kärlek, död, cancer, familj, skiljsmässor etc, gärna tragedier i gästernas liv. Malou tar sig själv på för stort allvar, hon reflekterar inte över hur mycket hon själv färgar progaminnehållet, det skadar inte att skratta ibland.

På det sättet är hon inte helt olik en annan person, som för mig är sinnesbilden av subjektivitet, "skjutjärnsjournalisten" Janne Josefsson. Hans grej i programmet "Debatt" är att ställa folk mot väggen, problemet är bara att de väljer att ta dit mediaprofiler, typ Alex Schulman eller Linda Rosing, framför kompetenta och och pålästa debattörer. När även Janne är dåligt påläst så blir det mest pajkastning istället. Det är lätt att ha en åsikt i ett ämne, men svårare att motivera den med dugliga argument.

Nej, tackar vet jag Sverker Olofsson i konsumentprogrammet "Plus", äckligt onyanserad anfaller han stora elaka kapitalister. Med en rumpnisses envishet säger han gång på gång "ska det vara så?" och det är aldrig något snack om att han står på den lilla mannens sida. Det spelar ingen roll vad företagets representant ger för svar, han avväpnar dem lätt genom att bara upprepa frasen. Det är det som skiljer honom från de två föregående, Sverker gör inget anspråk på att vara objektiv och därför är han en vinnare i mina ögon. Sverker upplevs inte som lika självcentrerad som de andra två och som tittare överöses man inte av hans egna uppfattningar. Sen att han inte kan se skillnad på pris och kvalité kan bli lite tjatigt, men samtidigt är det en del av hans charm.


Undrar varför hans soptunna är röd? Finns det någon dold symbolik?

Klubbkänsla

Kom på mig själv när jag läste igenom inlägget från igår. Jag nämnde moderna fotbollsspelares klubbkänsla som en förklaring till varför Ante inte tvekade att skriva på för en allsvensk konkurrent. Är det verkligen så att "moderna fotbollsspelare" saknar klubbkänsla, eller hade även dåtidens lirare sprungit iväg om de såg en chans att mångdubbla sin lön eller göra ett bra steg i karriären. Det jag vill komma fram till är att dåtidens spelare inte hade samma möjligheter att röra på sig, speciellt innan bosmandomen, men detta hade knappast med deras beundransvärda moral att göra. 1989 gick Gary Pallister till Manchester United för 2.3 miljoner pund, på den tiden en hisnande rekordsumma. När Wayne Rooney fortfarande var tonåring och troligen kvar i målbrottet, gick han 2004 till samma klubb för 27 miljoner pund. Vi supportrar tenderar att glömma dessa små detaljer när vi raljerar över bristande klubbkänsla.

Läste på lite australiska hemsidor igår att Ante dessutom gjort sig mer eller mindre omöjlig i sin gamla klubb, Newcastle Jets. Klart att ett anbud från ett med svenska mått mätt attraktivt lag som Elfsborg då blir ännu bättre.

Han gick inte till Aik eller Djurgården heller...

När Ante ryter, så lyssnar man...

En hyllning till Ante Covic

Jag är inte mycket för den idoldyrkan som många har till fotbollslag eller enskilda spelare. De pratar om spelare som om de känner dem personligen och tror sig veta hur de tänker. Spelaren eller Laget är ofelbara och alla misslyckanden går att förklara genom utomstående omständigheter som en värdelös domare, sämre planförhållanden, dåliga lagkamrater osv. Diskussionen tenderar därför att bli väldigt enformig.

Men jag är beredd att göra ett undantag från ovanstående regel, undantaget heter Ante Covic och är fotbollsmålvakt som numera har varvat ner i sm-guldfavoriten Elfsborg IF. När Ante stod på toppen av sin karriär lirade han i Bajen och är faktiskt den bästa målvakten jag sett i Hammarbytröjan. Ante var en trygg och stabil sista utpost under fem år i Bajen, innan han valde att flytta hem till Australien där han har lirat fram tills för några veckor sedan, då Elfsborg lite överraskande värvade honom. Ante har en blick som får alla centertankar i hela världen att darra av rädsla, en auktoritet som är svår att klä i ord. Han var egentligen på tok för bra för allsvenskan och fick tyvärr aldrig det stora erkännande han förtjänar. Hammarbys bevittnade problem med att ersätta Ante talar sitt tydliga språk.

Det kan tänkas att jag känner en viss bitterhet inför Antes val att spela för Elfsborg. Så är faktiskt inte fallet, Hammarby var inte intresserade av hans tjänster och kunde förmodligen inte matcha Elfsborg på den ekonomiska sidan heller. Ante är professionell ut i fingerspetsarna och att tro att han skulle vara "bajare" efter sina år i Hammarby är förmodligen att överskatta moderna fotbollsspelares klubbkänsla.

I Ante Covic har Elfsborg allsvenskans bästa målvakt, det är min subjektiva och kanske inte helt verklighetsförankrade uppfattning. Idoldyrkan är som bekant sällan objektiv. Att se honom i motståndarlaget på Borås Arena kändes märkligt, men nostalgin spred ett välbehag i mitt bröst. Från tv-soffan hör man normalt inte vad spelarna säger, men under en sekvens såg jag hur Covic spände ögonen i en försvarare. Ögonbrynen formade ett V, samtidigt som man tydligt kunde läsa hans läppar, och det var ingen viskning, jag tror att han överröstade Hammarbyklacken med den mindre kärvänliga frasen "FUCKING HELL!!". Saliven sprutade och jag förstod hur mycket jag saknar Ante...

uppföljning VFU

Jag fick inget besked igår eftermiddag om min VFU. Imorse kl 08.15 fick jag ett mail från VFU-koordinatorn med skola och handledare, men dock endast en mailadress till denne. Fredag veckan innan påsklov, hand upp de som tror att en lärare med dubbelnamn (ännu en av mina onyanserad fördomar) kollar sin mail då. Med internets hjälp är det inte svårt att få fram ett telefonnummer till skolans expedition, där man kan dirigeras vidare, det är inte där skon klämmer.

Mitt problem ligger i arrogansen i "bättre sent än aldrig"-mentaliteten och att man, väl medveten om de besvär man ställer mig inför, inte bryr sig det minsta om hur jag sedan löser problemet. Återigen, personen ifråga är inte bussig mot mig när han fixar en praktikplats, han har mig att tacka för att han har ett jobb. Det handlar inte om en cd-skiva som han har lovat att bränna till mig, han ska bara göra sitt jobb, det ska jag inte behöva påminna honom om.

Som lärare ska jag arbeta efter principen att eleverna ska tjata på mig för att jag ska göra mitt jobb, dvs lära dem saker. Men då ska jag dock sträcka mig till att göra ungefär halva jobbet. Undrar hur det skulle gå...

Verksamhetsfucking utbildning

Nu är jag förbannad på riktigt. Nästa vecka är det påsklov ute i skolorna och efter den är det tänkt att jag ska ha VFU, dvs. verksamhetsförlagd utbildning eller praktik på svenska. Problemet är att jag ska byta praktikplats, men ännu inte fått besked om var jag ska vara. Denna situation blir lätt stressande eftersom det är brukligt att kontakta den lärare som ska agera handledare i god tid innan praktiken för att gemensamt kunna planera den samme. Jag har sen i höstas önskat ny praktikplats i två omgångar, de har alltså haft all nödvändig information en längre tid utan att någonting har gjorts.

Universitetet har monopol på att godkänna skolor och handledare som de sedan fördelar ut till lärarstudenterna, detta ska fungera som en "kvalitetssäkring" för studenterna. Den här organisationen tordes vara extremt omfattande och strukturerad, men faktum är att det förmodligen är den mest misskötta på hela universitetet. Det är alltid någon som står utan praktikplats dagarna innan det är dags att gå ut på praktik. Den stackare som tar över det här sjunkande skeppet till organisation får aldrig en chans att bygga upp en ny, för denne måste reparera skadan som hans/hennes företrädaren ställt till med. Redan innan första arbetsdagen ligger han/hon efter i planering, pga att universitetet har låtit det gå så långt som det gjort. Det är bara en tidsfråga innan även denna person sjukskrivs.

Här har alltså universitet en organisation som uppenbarligen inte fungerar, hur agerar de då? "Nej men det här var ju inte bra, men vi fortsätter på den inslagna linjen", någonstans tycker man att de ska reagera och försöka förändra, men nej, det är alltid strul och det går framför allt ut över studenterna som tar lån för att kunna läsa utbildningen.

Universitetet tar på sig att förmedla praktikplatser och vad händer då när det börjar närma sig VFU? Jo, vi studenter som inte har fått någon plats, förväntas överösa ansvarig person med klagomål tills denne ger med sig. Jag fick idag rådet från en lärare på universitetet att jag ska "jaga livet ur xxx". Har de åtagit sig att fixa en praktikplats till mig kan detta omöjligt ligga på mitt ansvar! Det är ingen tjänst de gör mig av välvilja, jag ska inte behöva tjata, det ingår i den utbildning som de får betalt för att jag går.

Efter ett antal mail, telefonsamtal och besök har jag har blivit lovad besked i eftermiddag. Toppen! då har jag morgondagen på mig att få tag på handledaren. Med tanke på hur bra lärare är på att svara på mail och i telefon så är det inte helt orimligt att jag inte får tag på vederbörande. Vad gör jag då? Jag vet åtminstone en person som jag inte vill fira jul med....