En hyllning till Ante Covic

Jag är inte mycket för den idoldyrkan som många har till fotbollslag eller enskilda spelare. De pratar om spelare som om de känner dem personligen och tror sig veta hur de tänker. Spelaren eller Laget är ofelbara och alla misslyckanden går att förklara genom utomstående omständigheter som en värdelös domare, sämre planförhållanden, dåliga lagkamrater osv. Diskussionen tenderar därför att bli väldigt enformig.

Men jag är beredd att göra ett undantag från ovanstående regel, undantaget heter Ante Covic och är fotbollsmålvakt som numera har varvat ner i sm-guldfavoriten Elfsborg IF. När Ante stod på toppen av sin karriär lirade han i Bajen och är faktiskt den bästa målvakten jag sett i Hammarbytröjan. Ante var en trygg och stabil sista utpost under fem år i Bajen, innan han valde att flytta hem till Australien där han har lirat fram tills för några veckor sedan, då Elfsborg lite överraskande värvade honom. Ante har en blick som får alla centertankar i hela världen att darra av rädsla, en auktoritet som är svår att klä i ord. Han var egentligen på tok för bra för allsvenskan och fick tyvärr aldrig det stora erkännande han förtjänar. Hammarbys bevittnade problem med att ersätta Ante talar sitt tydliga språk.

Det kan tänkas att jag känner en viss bitterhet inför Antes val att spela för Elfsborg. Så är faktiskt inte fallet, Hammarby var inte intresserade av hans tjänster och kunde förmodligen inte matcha Elfsborg på den ekonomiska sidan heller. Ante är professionell ut i fingerspetsarna och att tro att han skulle vara "bajare" efter sina år i Hammarby är förmodligen att överskatta moderna fotbollsspelares klubbkänsla.

I Ante Covic har Elfsborg allsvenskans bästa målvakt, det är min subjektiva och kanske inte helt verklighetsförankrade uppfattning. Idoldyrkan är som bekant sällan objektiv. Att se honom i motståndarlaget på Borås Arena kändes märkligt, men nostalgin spred ett välbehag i mitt bröst. Från tv-soffan hör man normalt inte vad spelarna säger, men under en sekvens såg jag hur Covic spände ögonen i en försvarare. Ögonbrynen formade ett V, samtidigt som man tydligt kunde läsa hans läppar, och det var ingen viskning, jag tror att han överröstade Hammarbyklacken med den mindre kärvänliga frasen "FUCKING HELL!!". Saliven sprutade och jag förstod hur mycket jag saknar Ante...