hattar och Dallas

Honduras störtade president på flykt, eller en karaktär i Dallas alternativt en colombiansk knarkkung? Ska han tas på allvar får han lämna hatten hemma nästa gång. Mustasch är dock ett uttryck för makt i många länder, vår snorkelinstruktör i Egypten sa att om man vill ha respekt skulle man antingen ha en fin mustasch eller ha en förmåga att skrika högt. Instruktören tillhörde den senare kategorin. Vet inte hur jag landade i den här anekdoten...

att hitta hem igen

Förmiddagen idag har jag spenderat med att surfa runt på olika hemsidor med fysologi/träningsredskap/kosthållning som huvudtema. När jag läste idrotten i skolan var jag ganska trött på humanbiologin/träningsläran och på vad jag uppfattade som godtycklighet och uppgifter som motsade sig själva. Nu när jag har fått lite distans till det hela och själv börjat ta ett större ansvar för min egen träning (lagidrottare är ofta fantastiskt dåliga på ansvarsbiten) har ämnet börjat intressera mig igen. Jag har köpt en bok som behandlar pulsträning och helt plötsligt sätts mina gamla kunskaper i ett sammanhang och får en helt ny betydelse.

All "fakta" som man bombarderas med är fortfarande motstridig och det finns alltid forskningsrön som pekar på att det precis motsatt träningsupplägget är att föredra. Man får helt enkelt välja vem man ska lyssna på och om man inte är elitsatsande så lär man komma en bit på vägen hursomhelst. Jag tror dock inte på "avhållningsdieter" där man ska ta bort grundläggande beståndstdelar av kosten ex. kolhydrater, då jag inte tror att man kan hålla en sådan diet över en längre tid. Det resulterar i jojo-bantning, att man går upp i vikt, skärper sig och anpassar kosten en tid för att sedan lätta på kosthållning och gå upp igen.

Jag fastnade för en blogg i ett par timmar. Den är väldigt ambitiös och en av få bloggar som jag läst som använder sig av vetenskapliga publikationer som referenser på ett strukturerat sätt. Eftersom jag läser det enbart av eget intresse och inte för att få högskolepoäng så behöver jag inte förstå allt, vilket gör det mycket roligare. Mitt eget intresse bestämmer vad jag ska läser mer om och vad som låter krångligt och ointressant.

Träningslära bör avnjutas under frivilliga former. Någonstans så känns det som om jag har hittat hem igen.

always look on the bright side of life

Idag vred jag på fel spisplatta igen. Den här gång var det mitt Ikeadurkslag i plast som föll offer för min tankspriddhet.

fan

hammaren, städet och stigbygeln

Jag var lite grinig i förra veckan, där av den låga aktiviteten här. Bakgrunden låg i att jag som enda 23åring i världen inte har lärt mig att bruka en helt vanlig tops. Jag underhöll mig själv med att utlösa den hostreflex som aktiveras när man pillar i hörselgången med en tops, en aning okultiverad humor kan tyckas, men det är min bestämda åsikt att alla i sin ensamhet ibland uppvisar ett mindre intellektuellt beteende. Jag svalde dock fnisset ganska snabbt när jag blev lite ivrig och pillade för hårt med topsen och fick ett bastant lock för örat. Jag kände direkt att det här inte var ett vanligt lock som försvinner i en handvändning (eller gäspning). Fullt medveten om att jag hade en anställningsintervju dagen efter började paniken sprida sig.

Förutom att jag inte hörde alls på vänster öra så fann jag snart att det mest obehagliga var att höra sin egen röst. Ljud inne i huvudet (prat, tuggande etc.) upplevs annorlunda och instinktivt så slutar man prata ett par ord in i en mening, jämför med när rösten pubertalt och generande försvinner, man avbryter liksom sig själv. På ett surrealistiskt sätt så kändes det som att jag satt i rummet intill och lyssnade på när jag själv pratade. Därtill går man in i sin egna lilla värld när man inte hör vad andra säger, som att sitta med mp3-hörlurar i öronen när någon försöker säga något. Man blir avskärmad och världsfrånvänd.

Några dagar och tre omgångar revaxgör senare kom en fin vaxpropp ut ur örat, tänker inte gå in på närmare detaljer, mer än att det inte förvånar mig att jag inte hörde något på det örat. Anställningsintervjun gick trots allt bra och förmodligen skrek jag inte allt för mycket då jag fick ett positivt besked idag.

en jävla bit

Jag har nu varit mer eller mindre fysiskt inaktiv sedan början av december och jag har haft väldigt små ambitioner att förändra den situationen. Ett litet frö som jag sådde i samband med att jag gjorde slut med fotbollen har nu vuxit sig tillräckligt starkt för att jag ska få tummen ur och börja aktivera mig. Jag ska springa Stockholm Marathon. Inte nog med att jag ska ta mig runt, jag ska undvika att dö på kuppen. Det sista tillägget innebär att jag måste underkasta mig en viss träningsmängd och springa ett ännu okänt antal kilometer som förberedelse.

Jag tänker inte ta på mig en banandräkt och haka på världseliten i 25 meter för att synas i tv. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Någon kanske skulle tycka att man kunde lugna sig i sina ambitioner och satsa på en halvmara, men för mig finns det inga mellanlägen, det är allt eller inget.

Ett inledande träningsprogam i uppbyggningssyfte är konstruerat och det är egentligen inte så märkvärdigt. Jag kan ju inte skryta om att jag har så mycket gratis sedan tidigare då jag aldrig har varit en långdistanslöpare av rang, en gång målvaktsjävel alltid målvaktsjävel. I början handlar det mycket om att vänja sin intervallskropp vid distansen och det låga malande tempot. Nyckeln är att inte förivra sig och ha för bråttom med att öka träningsdosen, vilket kan vara nog så svårt med ovan nämnda "allt eller inget"-mentalitet. Jag tycker faktiskt att träningsplaneringen är överraskande rolig, äntligen får man nytta av kunskaperna i träningslära och humanbiologi.

Igår sprang jag mitt första varv runt växjösjön i denna maratonsatsning (jag vet att satsning är ett väldigt dåligt ordval för motionärsidrott). efteråt hade jag lätta känningar i den höftböjare som jag haft problem med tidigare. Det kanske är dags att börja med den där rörlighetsträningen som jag pratat om i tio års tid. För att få lite perspektiv så motsvarar ett klassiskt maraton 42195 meter, dvs. tio varv runt växjösjön. Igår kändes det som en jävla bit.

någon form av rubrik

En liten reflektion vid denna brytpunkt mellan två olika kurser (Samhällskunskap-Allmänt utbildningsområde) med precis olika mentalitet och betoning.

... Linnéuniversitetet kunde ha önskat sig en bättre start än vad det fick. Antagningar till vårens kurser har strulat, informationen har varit bristfällig och allt som har med teknik att göra har inte fungerat. Det hela känns allt mer som en projekt som gynnar feta gubbar i manchesterkavaj på någon institution mer än studenterna. Det som man undrar främst är hur de resonerade när de valde att förknippas med en pissgul färg. En gammal campuslegend resonerade som att "ät gul snö, det kan vara öl", undrar om han hade ett finger med i spelet. Det är för övrigt det enda positiva med snö i överhuvudet taget, att man skriva sitt namn med urin. Man skulle ha döpts till Per istället...

... Den senaste terminen har samhällslärarna läst tillsammans med samhällsvetare från diverse program (har inte intresserat mig för detaljer). Samhällsvetarna har exemplarisk närvaro på föreläsningarna och antecknar allt läraren säger meden imponerande frenesi. Lärarna däremot är inte jätteduktiga på att gå på föreläsningar och har generellt en lägre ambitionsnivå. De främsta skillnaden kommer fram på gemensamma seminarier, där samhällsvetarna konkurrerar mycket mer med varandra och slåss med armbågarna för att få säga saker och vara duktig. Deras inställning är att han/hon som individ ska få säga så mycket som möjligt varje gång som denne får ordet. Samhällsvetarna sätter en oerhörd prestige i att exakt återge vad en författare eller lagparagraf säger, lärarna är mer intresserade av vidare resonemang och att gruppen tillsammans för ett samtal.

... Denna skillnad i kunskapsyn återspeglas även på institutionerna som sådana. Samhällskunskapen har en hårdare mentalitet och jag tror inte att det är en slump att jag hade 3 salstentor på rad förra terminen. Betoning ligger mer på detaljkunskap och inte lika mycket på resonemang. Jag tror inte heller att det är en tillfällighet att informationen kring AUO är mer eller mindre kaosartad varje gång, det ligger nog även det i mentaliteten...

... På förhand så verkar AUO ändå behandla ganska intressanta ämnen tex. läroplaner, bedömning och demokrati i skolan, men vis av erfarenhet så vet jag att AUO alltid lyckas att få intressanta ämnen att bli avgrundslöst tråkiga... Dessutom ska allt vara så jävla kvalmigt pretentiöst hela tiden...

och tro fan att jag ska skriva en tenta det första jag gör i den här kursen också

Flachi

Jag har inget direkt favoritlag i Italien. Jag har dock vissa sympatier för Sampdoria, vilket har en enda fullt logisk förklaring. Francesco Flachi.

Flachi är en spelare vars karriär kantades av kontroverser med tränare och sagolika konstsparkar. Att han inte nådde till den absoluta toppen berodde definitivt inte på bristande fotbollskunnande och under några år i mitten av 00-talet var han otroligt bra. På toppen av sin karriär bildade han ett dödligt giftigt anfallspar med Fabio Bazzani och jag framhåller fortfarande den konstellationen som en av de bästa jag sett på en fotbollsplan. Faktumet att han aldrig fick chansen i landslaget är det nog många fans Genua som ställer sig frågande till.

Tyvärr fanns det mörka krafter som drog i honom och allt mer påkallade hans uppmärksamhet. 2007 blev han avstängd 2 år för doping (kokain) och för att ha trixat med matchresultat. För inte så längesen gjorde han comeback i Brescia numera hemmahörande i serie B. Tyvärr blev han i dagarna återigen påkommen med kokain i blodet och nu ser karriären ut att vara över.

Jag minns hans bedrifter på planen och hoppas att han får den hjälp han behöver för att besegra sina demoner.

den som orkar ta sig igenom youtube-klippet nedan kommer att belönas med närmare tiotalet cykelsparkar av den högre skolan. 107 mål på 250 matcher, 0 landskamper.

0,5 poäng, bara för att jag kan (eller inte kan läsa)

Jag har lite svårt för det här nya flerstegsbetygsystemet(A till F-). Vad ger det egentligen? Antingen uppfyller man kriterierna för kursen och då får man G, annars ett U. Är det så att man är ovanligt duktig på något belönas man med ett VG. Att diskutera hur mkt godkänd man är tycks för mig vara ganska ointressant (det finns tre st "G-steg" E-D-C), man har ju uppfyllt målet för kursen. Borde inte det räcka?

Sen är det lite glädjedödande att höra att man fick E istället för det gamla hederliga G. Det fick jag på den förra kursen, klarade tentan med 0,5 poängs marginal, alltså har jag uppfyllt kursens mål och är lite överkvalificerad därtill, det räcker för mig.

Av samma anledning brukar jag normalt inte hämta ut tentor som jag har klarat, ser inte riktigt vitsen med. Men fick dock inte ihop hur de hade räknat samman poängen så jag knallade bort där idag (fantastiskt att de har öppet två timmar om dagen, 10-12, fyra dagar i veckan). Jag var jävligt ur form dagen som jag skrev tentan, så jag hade mina aningar om att det kunde vara en del slarvfel och mycket riktigt hade jag missat åtminstone en ganska central instruktion: maxantalet sidor som svaren fick vara på, som alltid står i fet tex för att man inte ska missa det. Detta nonchalerade jag omedvetet och hade genomgående dubbelt så långa svar mot vad man fick ha, vilket resulterade i att läraren drog ett diagonalt sträck på de överflödiga sidorna och inte räknade in dem i mina svar.

Med andra ord så klarade jag godkänt på halva mina svar, vilket får 0,5 poängsmarginalen att bli ännu vackrare än vad den redan är. Egentligen var jag fullt medveten om att jag överskred den enda instruktionen i fettext, jag gjorde det för att jag kunde, för att visa mig på styva linan. Jo, så måste det vara... Men nästa gång ska jag vara mindre järv och faktiskt bry mig om vad examinatorn frågar efter i frågeställningarna. Känns inte som om jag varken är i position att spela Allan eller att vara allmänt ouppmärksam nästa tenta. Förvaltningspolitiken lär kräva varje poäng som kan frambringas. Fan vad jag är tentatrött nu.

som mona lisa har sitt leende...

Nu är alltså gåtan löst. I hundratals år har lärda tvistat om vad som döljer sig bakom Mona Lisas pillemariska munterhet.

En man i Palermo fastslår att svaret kan finnas i Mona Lisas höga kolesterol (!!?). Blir till att avstå från smöret på frukostmackan ett tag framöver för ML.

Som källa åberopar jag den högst vetenskapliga och seriösa tidskriften expressen.

Camp Sweden

ett gäng halvtaskiga allsvenska spelare (bl.a. bajenratade Haris Laitinen och Kristoffer Björklund) åker på någon form av trailcamp lokaliserat vid badorten Antalaya, Turkiet. Det ryktas om att det eventuellt kan dyka upp proffsklubbar och titta på "träningarna", men det är inte säkert. Känns som ett underlag till en dokusåpa som jag skulle kunna tänka mig att följa.

placeboallergi

Idag fick jag ett mindre utbrott i tvättstugan. Jag är själv inte så värst bra (direkt dålig) på att städa efter min egna tvättid, därför är min (och troligen även övriga campus) toleransnivå ganska hög vad det gäller smuts.

Men att trycka ner en större hund i en tvättmaskin, sedan torktumla honom, därefter hänga upp honom i torkskåpet för att slutligen kasta resterna i soptunnan är fan inte okej i en gemensam tvättstuga. För det är just det som verkar ha utspelat sig i tvättstuga A på PG V. Jag är uppväxt i ett hem med mycket djur och tror mig ha en ganska hög tolerans mot djurpäls, men mängderna som jag fann i tvättstugan var extrema, smått omöjliga att beskriva på ett bättre sätt.

Detta upptäckte jag givetvis efter att jag kört min vittvätt och fått den hundhårsimpregnerad. Alla som har haft strävhåriga hundar vet hur sådana hundhår fastnar i precis allt och sticks något förjälvligt. Såna hårstrån hade mina kläder förärats med och det inte i små mängder. Då blir man besviken, för själva vitsen med tvättmaskiner är att de ska göra kläder renare, inte som i det här fallet smutsigare.

Det kändes som ett läge för att författa en arg och provokativ lapp att sätta upp i tvättstugan. Jag menar, att kräva att de kör en tom maskin för att få bort de värsta hårresterna efter att de tvättat sin hund nästa gång är väl inte för mycket begärt? Likväl fann jag det legitimt att be dem dra åt helvetet för extraarbetet de kostat mig. Då jag i vrede gick runt i tvättstugan och morrande försökte få mina kläder hårfria blev dock mina formuleringar mest löjliga och banala, därför blev det aldrig någon lapp.

Det värsta är inte att jag fick stå med klädrollern efter att kläderna torkat och att vissa plagg får tvättas om, utan att det nu kliar över hela kroppen (trots att kläderna jag nu har på mig inte ens har tvättats idag). Hypokondrikern har bestämt att jag har någon form av placeboallergi. Det får mig att tänka på att det faktiskt bor riktiga allergiker campus och inte bara inbillningssjuka.

Men det är ändå synd om mig!

vantbryderier

För att om möjligt framställa mig själv i lite bättre dager så har jag avsiktligt valt att skjuta upp publiceringen av ett inlägg. För många incidenter av detta slag i rad (läs ungefär vartannat inlägg den senaste månaden) ställer mig i tvivelaktig dager. Men vem försöker jag egentligen lura, er eller mig själv?

Vi får ta oss tillbaka fredagen innan jag åkte till karlskrona för att fria jullov. Det blev lite alkoholförtäring som renderade i en ommöblering hemma hos värden samt olova glöggdrickande (mer behöver inte bli sagt, då skuldfrågan i det hela ännu inte är utredd). När jag framåt morgonkvisten ska traska hem så hittar jag inte mina handskar. Min slutsats är att jag glömt dem hemma hos martin som jag tittat in till tidigare under kväll. Trött säger jag till Martin att det där får vi reda ut efter jul, hemma har jag en varm famn att krypa ner till.

Fredagen blir lördag, som blir söndag och på måndagen väntar transport hem till vindpinan karlskrona. Hela helgen fortlöper i andra ord i vetskapen om att mina handskar ligger hos Martin. På bussen efter bytet i Emmaboda har jag ambitionen att somna, men någonting stör min vila. Jag sitter inte bra med nacken och tillslut får jag lov att ta av mig jackan för att få ro till att somna. Då upptäcker jag att mina vantar ligger i jackluvan, där de alltså har legat hela helgen. Jag har alltså bland annat varit och handlat mat, gått promenad runt sjön och varit en runda i stan med vantarna fullt synliga i jackluvan.

Att jag blev snopen är en underdrift.

Slangen och Justitieombudsmannen

Det här med året-som-gått-summeringar i nyårstid är väldigt populärt, i samband med decenniumskifte blir alla mer eller mindre krystade listor smått outhärdliga. Exempelvis är listan "00-talets tio främsta idrottssvenskar" en precis ointressant lista. I den listan som jag refererar till var inte heller Magnus "Slangen" Wislander eller JO Waldner med, vilket gjorde mig synnerligen upprörd (behöver jag understryka ironin här?). Det spelar ingen roll att deras storhetstid var innan 00-talet, Slangen och JO ska vara med på alla listor.

Det är nog en släng av min smått barnsliga "Stieg Larsson"-sjuka. Några nyårslistor behöver ni därför inte vänta er från min sida...