vantbryderier

För att om möjligt framställa mig själv i lite bättre dager så har jag avsiktligt valt att skjuta upp publiceringen av ett inlägg. För många incidenter av detta slag i rad (läs ungefär vartannat inlägg den senaste månaden) ställer mig i tvivelaktig dager. Men vem försöker jag egentligen lura, er eller mig själv?

Vi får ta oss tillbaka fredagen innan jag åkte till karlskrona för att fria jullov. Det blev lite alkoholförtäring som renderade i en ommöblering hemma hos värden samt olova glöggdrickande (mer behöver inte bli sagt, då skuldfrågan i det hela ännu inte är utredd). När jag framåt morgonkvisten ska traska hem så hittar jag inte mina handskar. Min slutsats är att jag glömt dem hemma hos martin som jag tittat in till tidigare under kväll. Trött säger jag till Martin att det där får vi reda ut efter jul, hemma har jag en varm famn att krypa ner till.

Fredagen blir lördag, som blir söndag och på måndagen väntar transport hem till vindpinan karlskrona. Hela helgen fortlöper i andra ord i vetskapen om att mina handskar ligger hos Martin. På bussen efter bytet i Emmaboda har jag ambitionen att somna, men någonting stör min vila. Jag sitter inte bra med nacken och tillslut får jag lov att ta av mig jackan för att få ro till att somna. Då upptäcker jag att mina vantar ligger i jackluvan, där de alltså har legat hela helgen. Jag har alltså bland annat varit och handlat mat, gått promenad runt sjön och varit en runda i stan med vantarna fullt synliga i jackluvan.

Att jag blev snopen är en underdrift.