hammaren, städet och stigbygeln

Jag var lite grinig i förra veckan, där av den låga aktiviteten här. Bakgrunden låg i att jag som enda 23åring i världen inte har lärt mig att bruka en helt vanlig tops. Jag underhöll mig själv med att utlösa den hostreflex som aktiveras när man pillar i hörselgången med en tops, en aning okultiverad humor kan tyckas, men det är min bestämda åsikt att alla i sin ensamhet ibland uppvisar ett mindre intellektuellt beteende. Jag svalde dock fnisset ganska snabbt när jag blev lite ivrig och pillade för hårt med topsen och fick ett bastant lock för örat. Jag kände direkt att det här inte var ett vanligt lock som försvinner i en handvändning (eller gäspning). Fullt medveten om att jag hade en anställningsintervju dagen efter började paniken sprida sig.

Förutom att jag inte hörde alls på vänster öra så fann jag snart att det mest obehagliga var att höra sin egen röst. Ljud inne i huvudet (prat, tuggande etc.) upplevs annorlunda och instinktivt så slutar man prata ett par ord in i en mening, jämför med när rösten pubertalt och generande försvinner, man avbryter liksom sig själv. På ett surrealistiskt sätt så kändes det som att jag satt i rummet intill och lyssnade på när jag själv pratade. Därtill går man in i sin egna lilla värld när man inte hör vad andra säger, som att sitta med mp3-hörlurar i öronen när någon försöker säga något. Man blir avskärmad och världsfrånvänd.

Några dagar och tre omgångar revaxgör senare kom en fin vaxpropp ut ur örat, tänker inte gå in på närmare detaljer, mer än att det inte förvånar mig att jag inte hörde något på det örat. Anställningsintervjun gick trots allt bra och förmodligen skrek jag inte allt för mycket då jag fick ett positivt besked idag.