en jävla bit

Jag har nu varit mer eller mindre fysiskt inaktiv sedan början av december och jag har haft väldigt små ambitioner att förändra den situationen. Ett litet frö som jag sådde i samband med att jag gjorde slut med fotbollen har nu vuxit sig tillräckligt starkt för att jag ska få tummen ur och börja aktivera mig. Jag ska springa Stockholm Marathon. Inte nog med att jag ska ta mig runt, jag ska undvika att dö på kuppen. Det sista tillägget innebär att jag måste underkasta mig en viss träningsmängd och springa ett ännu okänt antal kilometer som förberedelse.

Jag tänker inte ta på mig en banandräkt och haka på världseliten i 25 meter för att synas i tv. Ska det göras så ska det göras ordentligt. Någon kanske skulle tycka att man kunde lugna sig i sina ambitioner och satsa på en halvmara, men för mig finns det inga mellanlägen, det är allt eller inget.

Ett inledande träningsprogam i uppbyggningssyfte är konstruerat och det är egentligen inte så märkvärdigt. Jag kan ju inte skryta om att jag har så mycket gratis sedan tidigare då jag aldrig har varit en långdistanslöpare av rang, en gång målvaktsjävel alltid målvaktsjävel. I början handlar det mycket om att vänja sin intervallskropp vid distansen och det låga malande tempot. Nyckeln är att inte förivra sig och ha för bråttom med att öka träningsdosen, vilket kan vara nog så svårt med ovan nämnda "allt eller inget"-mentalitet. Jag tycker faktiskt att träningsplaneringen är överraskande rolig, äntligen får man nytta av kunskaperna i träningslära och humanbiologi.

Igår sprang jag mitt första varv runt växjösjön i denna maratonsatsning (jag vet att satsning är ett väldigt dåligt ordval för motionärsidrott). efteråt hade jag lätta känningar i den höftböjare som jag haft problem med tidigare. Det kanske är dags att börja med den där rörlighetsträningen som jag pratat om i tio års tid. För att få lite perspektiv så motsvarar ett klassiskt maraton 42195 meter, dvs. tio varv runt växjösjön. Igår kändes det som en jävla bit.