en sång om ingenting

Efter ett antal pilsner och trevligt sällskap känner man att det kan bli någonting av även den här lördagskvällen. När stämningen är som bäst och diskussionen som livligast, är det allt för ofta någon jävel som ska dra fram singstar och förverkliga sina hemliga Idol-drömmar för en stund. Dessa singstarpersoner får genomsnittssvensken att framstå som ett socialt geni. Om man vill undvika att prata med folk är singstar ett förträffligt medel, diskussionerna stannar upp och allt fokus riktas mot tvskärmen och de personer som för tillfället iklär sig rollen som carola häggkvist eller vilken skönsjungande artist det nu må vara. Grafiken får mitt gamla 8-bitars Nintendo att framstå som generöst, jag tittar hellre på svt:s testbild med det irriterande pipande ljudet. Anklaga mig gärna för att vara tråkig, men singstar är helt enkelt ingen publiksport.

Även om jag genuint ogillar singstar får jag alltid en mick i näven med uppmaningen att sjunga. Det handlar inte om att bjuda på sig själv, jag är totalt ointresserad av att sjunga, det roar mig helt enkelt inte. Fulla människors envishet/dryghet medför att jag måste avsäga mig allt sjungande flertalet gånger innan det fastnar i deras dimmiga huvuden. Om musiken på festen dittills har varit av tveksam "absolute music 27-karaktär", lär den inte bli bättre av fylleskrål till "Oa hela natten".

När alla har sjungit en eller ett par gånger börjar det bli svårt att motivera folk till att fortsätta och då tilltar tjatet på oss som inte uppskattar att sjunga. Det slutar alltid med att några få personer står och sjunger 10 låtar i rad för sig själva (påfallande ofta samma personer som drar fram skiten), troligen även samma individer som har smygtränat hemma för att få så hög poäng som möjligt.

Singstar är inte rock'n'roll...