En ojämn straffskala

Ända sedan Stina insjuknade i någon feber/vomerings-åkomma i början av det nya året har jag väntat på min tur. Det ena brukar ju föranleda det andra och just mitt immunförsvar har sällan varit till någon hjälp i de här lägena. Trots att mer eller mindre hela min omgivning har strukit med i någon form av lättare eller svårare dekadens förorsakad av de säsongsriktiga sjukdomarna, har jag mot alla odds klarat mig bra. Fram tills nu.

Vaknade i torsdags, bakfull efter onsdagens klassfest, huvudet bultade och kändes tungt. Halsen kändes som en mindre öken och rethostan ville inte ge med sig. Jag tyckte att jag ändå skött mig relativt bra kvällen innan och svor över min kropps ojämna straffskala, jag har ju kommit undan lindrigare med betydligt värre synder. (Det fungerar kanske som vissa delstater i USA där du åker in på livstid för att du har snattat en pizza, förutsatt att det är tredje gången du åker dit.) Det skulle dock visa sig vara en långlivad bakfylla som inte verkar ge med sig.

Dagisbacillerna har tillslut kommit ifatt mig, det är bara att erkänna sig besegrad. Det är lite som om Bajen skulle möta Real Madrid, man är glad så länge de spelar jämt, eller rättare sagt så länge Real inte gör mål. Skulle de göra mål så är det dock ingen tragedi, för det är ingen som har räknat med att Bajen ska klara 0-0 mot det spanska storlaget. En hedersam förlust med 2-0 skulle generera folkfeststämmning på medborgarplatsen. På det sättet är mitt immunförsvar Bajen och dagisbacillerna Real Madrid, en ojämn kamp från början till slut. Där lyckades jag få in en fotbollsmetafor också.. inte illa..