Stinas strykjärn skulle jag beskriva som mer öststatinspirerat, gediget men där av lite mer klumpigt. Mitt lämpar sig bättre för finlir t.ex. när man stryker detaljer på skjortor, men för att vara kritisk så är det inte lika praktiskt som stinas om man ska stryka en segelduk till en större segelbåt.
Vår lösning på våra meningsskiljaktigheter har varit att jag använder mitt och Stina sitt. Därav har hushållet två strykjärn, vilket kanske inte är optimalt utrymmesmässigt, men överlägset när husfrid vägs in som parameter.
Efter gårdagens lilla incident behövs nog en omvärdering av vad som gynnar husfriden mest. När jag satte mig på bussen till Motala mot ytterligare en spännande arbetsdag slogs jag av tanken att jag eventuellt kan ha glömt att dra ut kontakten till strykjärnet innan jag lämnade lägenheten. Om jag inte direkt kommer ihåg att jag har stängt av strykjärnet, spisplattan, eller vad det nu kan vara, så utgår jag alltid från att jag förmodligen har glömt det. Jag är liksom van vid att glömma saker, så det känns mest troligt. Normalt så vänder jag alltid hem och dubbelkollar, men sitter man på en buss mot Motala så är det inte så lätt.
Dum som jag var så delgav jag Stina min oro. Stort misstag. Hennes strykjärn har nämligen en såndär smart funktion som stänger av strykjärnet när det stått overksamt ett par minuter. Vilket hon måttligt road förklarade för mig med all önskvärd tydlighet.
Det visade sig att jag inte alls hade glömt att dra ur den där kontakten. Men det blir nog svårt att motivera Stina till att uppleva fler dagar med ovissheten om hon har ett hem att komma hem till. Jag är van, är nästan lite mallig över att det inte har inträffat tidigare.
Det här är en såndär strid som jag inte kan vinna. Synd på ett så fint strykjärn.
1 kommentar:
Jag kan ta din! Nu när ni ska gå och bli familjens bohemer får jag väl ta och börja stryka mina skjortor...
Skicka en kommentar