innebandyns Håkan Mild

I kollektivhuset som jag sedan några veckor tillbaka bor i spelas det innebandy ett par gånger i veckan i halvorganiserad form. Letade mig dit i onsdags med inställningen att jag är med så länge som knät tillåter. Faktiskt så behövde jag inte kliva av alls, utan kunde lira i 2 h.

Hade förväntat mig FCZ-nivå på sällskapet, men det visade sig snart att de var ambitiösare än vad jag väntat mig. Fick lära mig att det inte var socialt accepterat att spela med någon av de gamla klassiska gympahallsklubborna (ni vet sådana där bladet är fäst i skaftet med ett häftstift), så nu blir det till att inhandla en ny innebandyklubba.

Förövrigt gick två klubbor av under spelets gång i onsdags.

Jag har ju aldrig lirat innebandy på allvar och har därför inte riktigt lika bra koll på klubban som det övriga sällskapet som har tränat minst två gånger i veckan under en längre tid. Däremot ogillar jag stark att förlora, vilket innebar att jag fick springa extra mycket för att kompensera mina övriga brister. Eftersom jag har spelat en del andra bollsporter är jag hyfsad på att täcka ytor och passningsalternativ. Jag kommer helt enkelt mest till min rätt utan boll. En innebandyns Håkan Mild. Inte konstigt att matcherna som jag spelade blev målfattiga.

den träningsvärk som detta innebandypass har gett upphov till saknar motstycke i den senmoderna historien. Helt klart 2000-talets värsta träningsvärk. Igår hade jag generell träningsvärk i kroppen, varenda muskel värkte i rörelse såväl som vila. Idag har jag mer specifik träningsvärk i de mest utsatta muskelgrupperna (rygg, röv och benen). Denna smärta är intensivare än gårdagens och i kombination med ett taskigt väder har den inneburit en förmiddag i soffan. Fem av fem alvedon.