nej till allt!

Jag har kommit på mig själv att jag är en person som har väldigt lätt att säga nej till saker. Är väl inte den som tar på mig att göra saker i onödan. Framförallt arbetsrelaterade saker. Händer titt som tätt att folk ringer och vill att jag ska jobba enstaka pass, men jag har påfallande ofta en bra ursäkt till att inte ta på mig arbetet. Om det inte är så att det passar mig perfekt både till arbetsuppgifter och i min kalender, men hur ofta händer det när man vikar runt? Samtidigt är det ett ganska osympatiskt drag som till mitt försvar sker mer på automatik än av illvilja.

Jag tänkte på det när jag fick sms av G i onsdags. Han frågade om jag ville komma och vika torsdag och fredag på den skolan som han jobbar på. På torsdagen hade jag ett seminarium i skolan (och jag är inte sugen på att börja kugga kurser sista terminen). Istället för att välja den bekväma vägen och bara tacka ja till fredagen började jag stöka med att byta seminariegrupp till en senare tid, vilket visade sig vara genomförbart och jag kunde tacka ja till båda dagarna.

När jag sedan pratade med rektorn så visade det sig att läraren som jag skulle vika för kommer att vara borta åtminstone fram till sportlovet. Istället för två vikdagar blev jag erbjuden en halvtid på nästan 4 veckor. Även i detta läge är min första impuls att tacka nej, jag har ju en tenta snart och hinner jag verkligen jobba 50% och plugga samtidigt? Men istället för att skrika nej i luren så sa jag att jag skulle kolla upp om det var genomförbart och lämna besked dagen efter istället. Givetvis tackade jag ja när jag väl hade fått fundera på det en stund och jag är glad att kunde kväva nejsägar-impulsen. På något karmavis (med omedelbar avkastning) vill jag tro att det finns ett samband mellan min relativt ringa extra ansträngningen och att jag sedan landade ett månadsvikariat. Sen ska man väl inte heller underskatta G:s inflytande i det hela...