Dagen som oundvikligen måste komma någon gång

Stina har ett lite ambivalent förhållande till sitt ofrivilliga medverkan i den här bloggen. Samtidigt som hon ofta tycker att det är roligt, brukar hon tycka att jag framställer hennes om en pedantiskt maktmissbrukare. Vad ska jag säga? jag lockar fram det värsta hos folk jag möter. För det mesta bör mina inlägg betraktas som satirteckningar av äldre snitt. Tecknaren noterar ett särdrag hos den porträtterade individen ex. en stor näsa, inte uppseendeväckande grotesk, men lite större än genomsnittet. På den färdiga teckningen gestaltas givetvis individen med en oproportionerligt stor näsa och samma sak gäller karaktärsdrag som sur, snäll, galen och girig. Små avvikelser blir i slutänden dominerande. Varför? därför att extremerna är mycket roligare.

För närvarande har jag lite problem att komma i kontakt med min flickvän. Utan varken internet eller telefon så är man ganska låst i dagens samhälle. I motsats till vad Unbeck antydde när jag pratade med honom idag, är detta inget aktivt ställningstagande mot konsumtionssamhällets alla måsten och krav, utan bottnar sig i klassisk småländsk snålhet. Stina har verkligen varit kreativ i sina försök att undvika bredbandsutgifterna. Hon har snålsurfat på grannens snigellångsama trådlösa nätverk, använt jobbets dator för bankärenden och över telefon instruerat sin pojkvän hur han ska boka gympass åt henne på internet (jag har även med mindre lyckat resultat försökt föra över pengar mellan hennes bankkonton).

Men när hon inte längre kunde använda grannens nätverk började hon inse att situationen kanske inte var var hållbar i det långa loppet. Hon började rucka lite på sin envishet och började använda den välbekanta frasen "jag ska...". Jag vill dock påstå att jag känner Stina ganska väl vid det här laget, hon har sagt att hon "ska skaffa en ny mobil" under de snart två år som vi har varit tillsammans utan att en ansats har gjorts till att göra något åt saken. Så kom dagen som oundvikligen någon gång måste komma. När hon som vanligt skulle sköta sina bankärenden på jobbet igår, upptäckte hon att hennes bankdosa hade låst sig under turbulensen i hennes väska. När hon sedan skulle ta upp mobilen och ringa mig så hade även den stämplat ut för gott (eller rättare sagt SIM-kortet funkade inte). Det var inte heller någon överraskning då den som Stina säger "har varit sjuk" under en längre tid, men tidpunkten är anmärkningsvärd.

Så många diskussioner vi har haft om hennes telefon. På ett sätt kommer jag att sakna den, det har alltid varit en trygghet att veta att hon vid en nödvärnssituation kan använda telefonen som batong och klubba ner angriparen. Att både internet- och mobilsituationen skulle visa sig ohållbara på samma dag var lite oväntat, men kanske nödvändigt för att fröken skulle uppdatera sin maskinpark. Med tanke på hur lång tid det tog för att få till stånd en internetuppkoppling och ett mobilbyte kanske jag ska börja lobba redan nu för ett datorbyte 2012...