Svärje

Ja, så var vi efter lite om och men hemma i Sverige igen. Då min flickvän verkar vara sugen på att via ett mer genomtänkt och ambitiöst upplägg beskriva våra upplevelser från veckan, känns det som dubbelarbete om jag skulle göra det samma. Risken att jag föregår henne (och att jag då kommer att få höra det) känns påtaglig. Ja, även lite lathet/bekvämlighet från min sida kan skönjas på den här punkten. Det är mycket jobbigare att skriva när man har ett uttalat ämne, då är det skönare att bara öppna ett inläggsfönster lite på måfå och sedan se var man hamnar. Viljan att uppnå perfektion (hur det nu mäts) får fingrarna att krampa och textrutan förblir tom. Mina mest välarbetade inlägg har jag inte publicerat, innehållet och syftet försvann någonstans på vägen. Om jag åtar mig ett så stort projekt som att ge en rättvis bild av en vecka fylld av så mycket intryck kommer det att sluta med att jag inte orkar fullfölja uppgiften. Jag behöver inte fler opublicerade inlägg som har tappat sitt innehåll.

Jag tänker dock inte låta er komma undan så billigt, om jag ovan hade ingivit dig hopp om att jag skulle fatta mig kort, så har du förmodligen inte läst den här bloggen innan. Den läsare som efterlyser mer övergripande skildringar kommer i vanlig ordning att lämnas besviken, ty den vane läsaren vet med sig att det knappas är något som faller mig i smaken. Denne vet även med säkerhet att jag har en tendens att fastna vid små ovidkommande detaljer och att detta raljerande kan hålla på i evigheter, många gånger på bekostnad av helhetsbilden. Nä, nu går ögonen i kors, dags att avsluta det här inlägget, lämnar det som en cliffhanger (för att låna ett favorituttryck från en föreläsare).