om konsten att pruta

En iakttagelse som jag gjorde under min vistelse i Afrika är att man där förväntas pruta på många varor som man önskar konsumera. Förhandlingsprocessen får gärna ta god tid och som köpare gäller det att ha ett stort tålamod. Den ambitiöse konsumenten köper inte hos första bästa försäljare, utan kontrollerar först vad andra försäljare tar för en liknande produkt. Vid prisförhandlingen bör man hamna någonstans på hälften av försäljarens utgångspris för att göra en god affär säger de som har mer erfarenhet av prutningens alla finesser och trick.

Jag var sugen på ett nytt skärp och för att testa mina prutningsfärdigheter bestämde jag mig för att köpa ett av de många exklusiva märkesskärp som försäljarna på gatan är lyckliga återförsäljare av. Prada, Dolce & Gabana, Gucci m.fl, ju mer pompöst utformade desto bättre. Den allmänna meningen tycktes vara att Märket ska synas tydligt, det ska stå Dolce & Gabana med stora bokstäver för att ingen ska undgå att jag som bältesbärare tillgår detta statustyngda märke. Denna överväldigande märkesexponering kanske funkar på medelålders ryska tanter iförda militärmönstrad stringbikini (just denna schablonbild kan styrkas med bildbevis, men det tänker jag inte utsätta er för), men de flesta västerlänningar förstår det genanta i att bära ett bälte av denna typ när man för övrigt har köpt sina kläder på Netto. Flådiga plagiatskärp signalerar whitetrash-varning mer koncist uttryckt.

För att uttrycka sig onödigt milt är försäljarna i Hurghada ganska angelägna om att sälja sina varor, man behöver inte leta efter en bältesförsäljare, de ser till att hitta dig. Efter att ha inmundigat några öl (ibland slås jag själv av min svenskhet) skred jag till verket och och började förhandla med en av de mer lågmälda försäljarna (lågmäld är ett relativt ord i sammanhanget). Efter att ha förklarat att jag var intresserad av ett lite mer anonymt bälte var kommersen igång. Utgången blev att jag och Stina fick ett skärp var för 100 £E, vilket ur prutningssynpunkt får betraktas som godkänt, även om vi kände oss lite lurade eftersom försäljaren verkade överdrivet nöjd med affären.

Men samtidigt hade vi svårt att känna oss bittra. För oss handlar det om ganska lite pengar, men för försäljaren är det betydligt mer. Prutning beskrivs ibland som en sport och det sägs finnas viss charm i fenomenet. Men i sin extremform är det inte så charmant att bråka med en svältande fembarnsmamma över några kronor. Mohammed från Luxor behöver nog de pengarna mer än vad jag gör.