om att sova på allmänna kommunikationer

Tillbaka i Växjö, men den där "äntligen hemma känslan" vill inte infinna sig riktigt. Jag har ju faktiskt varit i Växjö ganska många gånger under mina praktikveckor i Karlskrona, det är nästan kusligt vad van jag har blivit vid att pendla.

Jag har aldrig varit bra på att varken åka bil, buss eller tåg. När jag var yngre och hade bortamatcher i Sölvesborg med fotbollen så var det rena döden att få åka buss/bil i en timme enkel resa, för att inte tala om när vi skulle åka till mormor och morfar i Malmö. Henrik behövde tankas med mat/rastas en gång i timmen för att mor och far skulle få en någorlunda behaglig resa. Jag har sällan behövt resa så värst långt, på det sättet skiljer sig min uppväxt från Stinas. För henne har det mesta som är värt att nämna legat utanför cykelavstånd, på det sättet är hon bättre tränad på att resa än vad jag är.

Jag beundrar människor som kan sova rakt upp och ner på tåget, med öppen mun och dregel i mungipan. Stina är jättetråkig att åka med, hon säger bara "nu ska jag sova" och innan hon hunnit uttala det sista ordet hör man små grymtsnarkningar. Jag önskar jag att kunde sova sittandes, men det går inte, har aldrig gått och kommer aldrig att gå. När vi skulle besöka pyramiderna åkte vi en miniatyrbuss (inte en minibuss, den här såg ut som en vanlig buss fast i miniformat, tänk en sån som bara cirkulerar vid sjukhusområdet, fast mindre och från 70-talet) mitt i natten och kom fram morgonen därpå. Stina somnade på två sekunder och vaknade inte förrän vi skulle äta frukost. Jag satt ensam i detta under av bristande komfort och lyssnade på medresenärernas snarkning och andra kroppsljud. Jag sov på sin höjd 45 minuter den natten och då var det i 15minutersintervaller dessutom. Jag såg tröttare ut än mumierna på Karios nationalmuseum, och de var riktigt risiga.