min mamma

som ni kanske märker så håller jag fortfarande på att bearbetar förlusten av min bortgångna dator. Min mamma ringde i förgår och gav mig det chockerande beskedet att min dator inte skulle räddas, utan att jag skulle få en ny som kompensation. Och ja, jag är 22 år och min mamma ringer fortfarande de besvärliga samtalen till datorsupporten. Att det är hon som står som ägare för datorn är egentligen ett svepskäl, hon är helt enkelt bra på sånt, samtidigt som jag är fett obekväm i den rollen. Till mitt försvar så ringer jag faktiskt både tandläkaren och frisören själv (även om jag egentligen vill att mamma ska göra det också)!

Det är min mamma som står för den sociala kompetensen i familjen. Det är henne vi skickar fram i frontlinjerna när vi är på tillställningar med många människor som vi inte känner. Hon har även, förutom vassare datorkunskaper, dessutom en förmåga att kunna göra sig obekväm för företag eller personer som hon anser har misskött sig. Det finns något som hämmar mig i dessa lägen, men mamma kan vara fräck som ett barn när situationen kräver.

Som exempel kan nämnas att hon har lyckats få deras smålata hyresvärd att på fåtalet år måla om hela deras lägenhet, byta ut spis, frys- och kylskåp och nu funderar hon på hur hon ska få hyresvärden att bekosta ett golvbyte. Grannarnas lägenheter är i stort orörda så vitt jag vet.

Min teori är att om det hade varit jag som ringt till datorsupporten så hade de lappat ihop datorn och skickat tillbaka den till mig. Men eftersom min mamma är den hon är och inte låter sig bli överkörd av en blekfet fjunig förståsigpåare, får jag istället en nyare och bättre dator i utbyte mot min gamla. Jag gillar min mamma.