om vår dödlighet

ett sånt här inlägg har en tendens att fastna i klyschor men jag gör ett försök...

När man jobbar inom äldreomsorgen finns det alltid i kalkylen att folk dör. Vårdtagarna är rent kronologiskt närmare döden än födseln, det är därför de behöver hjälp. Idag på morgonen dog en av mina favorittanter och i det läget är det omöjligt att inte bli berörd. Vi vet att döden kommer en dag, men man känner aldrig att man är redo när den behagar att dyka upp. Min tant, som troligen är den snällaste människa som jag har mött, slapp onödigt lidande och hennes anhöriga var hos henne vid dödsögonblicket. De anhöriga tryckte på hennes trygghetslarm när de förstod att det inte var lång tid kvar, vilket innebär att det ringer i telefonen som jag har i fickan och jag gick bort till damens rum. Två minuter efter att jag kommit in i rummet tog hon sitt sista andetag, det var ett oerhört starkt ögonblick.

Det är inte första gången som jag ställs inför döda människor, det händer som sag ibland inom äldreomsorgen. Även om den här gången var extra laddad med tanke på min relation till vårdtagaren, är alltid insikten jobbig, att livet är över. Trots att förnuftet säger det så vänjer man sig aldrig vid att människor dör, man blir bättre på att hantera det, men frågan är om man vill vänja sig vid det fullt ut.