ironins gränsland

Jag har nu endast ett par dagar kvar på min praktik nu. Efter allt stök innan praktiken började måste jag säga att jag är nöjd med mina sista praktikveckor på utbildningen. Nu känns det här året, tyngt av teori och uppsatser, som är kvar på min utbildning väldigt långt.

Det är lite typsikt att det skulle ta mig fyra år för att inse att det är på högstadiet som jag vill undervisa. Ibland handlar det mer om social fostran än undervisning och högstadiepersonerna kan ibland bete sig lite irrationellt mot sig själv och andra. Men att vägen är lite krokig har även det sin charm. Jag tror ju inte att läraren som ska undervisa en omotiverad byggklass i nationalekonomi på gymnasiet får så mycket större möjligheter att fördjupa sig i sitt undervisningsämne. Som nyexad gymnasielärare är ju där man lär hamna.

Jag har faktiskt lite planer på att läsa extrakurser i historia i höst, om inte annat än för att det är trevligt. Kan dock bli lite kämpigt om den kursen kolliderar med min samhällskunskap. Dubbla tentor vill man ju helst undvika. Att säga att jag hoppar av historiakursen ifall det blir för mycket är bara fåfängt, jag vet att jag har väldigt svårt att lägga ner saker som jag påbörjat. Lutherianen inom mig kommer att se till att det blir gjort ändå.

Ett problem med högstadiet är att ungarna befinner sig i gränslandet mellan att förstå ironi och att ta allt man säger bokstavligt. Jag kommunicerar via ironi, jag vet inte hur man gör annars. När en elev frågar om man måste stava rätt på ett namn för att få rätt på en fråga, så måste jag verkligen säga "absolut, det är jätteviktigt att stava rätt!", eleven fattar inte att jag skämtar och jag måste dra det ett par varv till och bedyra vikten av rättstavning. Det kommer att bli likadant när jag själv får barn, jag kommer att lura i ungstackarn en massa jävelskap som inte stämmer alls. När det arma barnet börjar skolan kommer lärarna att bli förskräckta av ungens "livliga fantasi".

Högstadiet kanske inte är min grej trots allt. Jag kanske inte ska ha med barn att göra i över huvudet taget.