ett provocerande lågt tempo

Igår gjorde jag ett maxpulstest. Jag litar inte på resultatet dock. Har man aldrig tagit ut sig helt tidigare så är det ju högst osannolikt att man lyckas på första försöket.

Den främsta lärdomen jag dragit av min nya pulsklocka är att jag, helt i enlighet med min bakgrund som fotbollsspelare, har sprungit åt helvete för fort tidigare. Med för fort menar jag i förhållande till mitt mål att springa maraton, det går inte att som jag ligga på 80% av sin maxpuls i ett helt maratonlopp. Vid distansträning är måttstocken 60-70% av max, vilket kanske inte låter som så stor skillnad, men det är verkligen sjukt stor skillnad på en så otränad kropp som min egen.

Jag skulle till och med sträcka mig till att påstå att det är ett provocerande lågt tempo jag förväntas hålla på mina distanspass. Jag upplever att jag inte rör mig framåt, blir nästan uttråkad och har gott om tid att titta på landskapet och personer jag möter. Normalt, högröd i ansiktet och snor hängandes ur näsborren, brukar man till vilket pris som helst undvika ögonkontakt med mötande personer.

På något sätt har jag fått det indoktrinerat i mig att man ska gå ut hårt för att sedan öka, är man inte trött redan efter en kilometer så är det någonting som är fel. Men i takt med att kilometerna tillryggaläggs förstår man varför man inte ska rusa på i början även om man känner sig overkligt pigg de första kilometerna. Detta är givetvis ingen nyhet för någon, men det är inte förrän jag sprungit lite med pulsklocka som jag verkligen förstår vad det innebär. I förra veckan sprang jag en runda på en 1h och 15 minuter. Det har jag inte gjort på många år.