att springa som en seriefigur

Det är alltid lite jobbigt att ge upp målsättningar. Men ibland lirar inte verkligheten med de mål som man har satt upp. Därför har jag dragit mig ur Stockholm marathon 2012. Med tanke på hur mitt knä har reagerat (eller snarare inte reagerat) på rehabträningen så finns det inte en chans i helvetet att jag hinner förbereda mig tillräckligt för att inte skada mig igen. Frågan är om jag någonsin kommer att springa lika långt igen.

Förutom att jag måste åtgärda 24 års smitande från rörlighetsträningen måste jag justera höftens position när jag springer. Positionen som eftersträvas kan bäst beskrivas som en juckrörelse som avbryts i framåtrörelsen med juvelen i högläge. Jag har dessutom lärt mig springa med fel, använder små muskelgrupper istället för de stora benmusklerna (a.k.a röven). Så jag måste spänna skinkorna när (om) jag springer för att lära mig det jag borde ha lärt mig när tog mina första löpsteg en gång i tiden. Mitt högra knä faller dessutom in för mycket när jag sätter ner foten framför mig. Detta åtgärdas genom att jag ska sätta ner fötter lätt vinklade inåt och bete mig allmänt hjulbent. och just det ja, jag är orörlig vid hälsenan också, det ska tydligen också hämma mitt löpsteg. Ett problem i varje led med andra ord.

Försök nu att springa och tänk på allt det här samtidigt. Filma dig själv och lägg upp på youtube.

Rehabträningen känns som en jävla uppförsbacke.