en snedvriden självbild

Jag fick lite av en chock i torsdags. Det ska villigt erkännas att den senaste gången jag hade en uthållighet i löparspåret värd att nämna var någon gång i yngre tonåren. På något sätt jag vägrat att släppa den bilden av mig själv och jag kan fortfarande få för mig att jag ändå har rätt okej kondis. Efter torsdagens löptur runt Öjaby med fotbollslaget är det dock dags att börja omvärdera den sanningen.

I början kändes det bra, man springer, skämtar och småpratar. Men det dröjde inte länge innan denna munterhet förbyttes mot ren desperation och kamp för överlevnad. Det är alltid lätt att vara efterklok, men jag sprang likt en idiot som om inget vatten hade runnit under broarna sen sist. Jag blev dock varse om att det har runnit en jävla massa vatten, kaffe och öl under den bron. Efter en tredjedel dundrade jag in i den berömda väggen och fullföljde resten av rundan med tunnelseende. När jag äntligen kom fram kunde jag inte avgöra om det var rökarlungorna eller tandpetarna till ben som brände värst, men skönt var det inte. Den som säger att känslan efter träning är skön har aldrig haft min fysiska status.

Nu ska jag inte komma med undanflykter, men det faktum att jag som enda spelare glömt mina löparskor och därför fick springa i grusskor kan ha spelat in. När ska min glömska inbringa någonting positivt?