Ett märkligt bekräftelsebehov

Allt sedan tandläkaren slutade ge mig små plastdjur vid besöken har jag utvecklat en starkt avsky mot tandvården. Det hände någonting i yngre tonåren, mina tänder var helt plötsligt inte bra längre. Tandläkaren började ha samtal med mig om karies, fluorsköljning, tandtråd och andra sagofigurer, men det var som att prata med en vägg. Det kändes som om tandläkare Åsa försökte sätta dit mig och letade febrilt efter anledningar till att använda borren på mig. Jag gillade aldrig Åsa.

Efter att ha lyckats smita undan tandläkaren under några år sökte jag mig åter till tandvården för att utnyttja min sista gratisundersökning. Denna gång i Växjö, fick jag återigen en känslokall och osympatisk tandläkare. Vi kan kalla henne för Britta. Britta är inte mycket för kallprat, utan går direkt på samma återkommande korsförhör: äter du mycket socker? (-nja), småäter du? (-ja, konstant), snusar eller röker du? (-ja, snusar), använder du tandtråd? (-nej). Detta följs av att Britta grymtande rotar runt i munnen på mig, innan hon berättar för mig hur dåligt jag skött mina tänder sen sist vi sågs.

Ni har säkert listat ut att jag delvis projicerar mitt eget dåliga samvete på tandläkarna, det är lättare att leta fel hos andra än hos sig själv. Dagens besök resulterade i en rejäl tankeställare och kostsamma återbesök. Ska jag vara ärlig så hade jag det på känn faktiskt, men jag såg ändå fram emot besöket. Jag trodde att jag skulle få känna mig duktig och svara rätt på en av frågorna i korsförhöret, jag har ju slutat snusa sen jag var där sist. Äntligen skulle jag få visa mig duktig i det här sammanhanget, äntligen!

Korsförhöret inleds lika dåligt som vanligt för min del och Britta kastar moralkakor efter mig. Så kommer frågan som jag har väntat på, det är nu jag ska visa att jag faktiskt duger någonting till. För första gången ska jag få beröm och bekräftelse hos tandläkaren. Jag förkunnar stolt för Britta att jag faktiskt inte snusat på över ett år. Detta mottar hon med ett "hmpf" samt några klick på datorn, det är allt. Inte ett "bra!", inte ett "duktigt!", "hmpf" är inte ens ett ord! Jag tycker att jag åtminstone är värd ett riktigt ord och upprepar osäkert det jag precis har sagt, med samma efterföljande reaktion. Jag lutar mig bakåt i undersökningsstolen och försöker koncentrera min ilska på affischen med solsystemet i taket. Jag som bara ville bli älskad...