Ett långt inlägg om hur man kuggar hos optikern

Nu har jag haft glasögon ett tag och jag har faktiskt vant mig vid dem förvånansvärt snabbt. Det finns dock tillfällen då glasögon kanske inte är att föredra, som i samband med forsränning t.ex. Därför har jag beslutat att jag även ska köpa linser som komplement till glasögonen i händelse av att jag skulle vilja utföra dylik aktivitet.

Glad som en speleman traskar jag in hos optikern och ber om att prova ut linser. Trots att jag gjorde en synundersökning för två månader sen tycker fru optiker att det är på sin plats med en ny snabbundersökning, sagt och gjort, men det är först efter denna som det verkliga testet äger rum. Jag förväntades själv pilla in linserna i ögonen på plats. Varför hade ingen förberett mig på det här? Jag kände mig sviken, som ett oannonserat test i skolan. I min naiva verklighet skulle jag få hem ett par linser att öva med och komma tillbaka, men tydligen skulle jag bevisa att jag kunde sätta i och ta ut dem först innan jag fick ta hem dem.

Det började kännas som den där gången jag kom till bilskolan och fick beskedet att de tyckte att jag var mogen för en "testuppkörning" med en annan lärare än den jag brukade ha. Det gick kort sagt åt helvete, bland annat lyckades jag köra mot rött ljus inne i centrala Karlskrona, jag tror att bilskoleläraren fick dödsångest. Det finns alltså skäl att tro att jag inte är en person som växer av den här typen av oväntat ansvar.

Då jag inte har burit särskilt mycket mascara och eyeliner i mina dagar är jag inte så bra på att pilla mig själv i ögonen och det gjorde hela den här linsproceduren i den avskilda rummet hos optikern lite svårare. Det pedagogiska upplägget var väl kanske inte det bästa, men det känns lite småaktigt av mig att beskylla andra för mitt misslyckande (för ni har väl redan räknat ut utgången?). Men tjatet om vinkel på linsen som en allmänt vedertagen kunskap gjorde det inte jättemycket lättare för mig, så långt är det rimligt att sträcka sig.

Hursomhelst vad var jag? Jo, när jag väl besegrat blinkreflexen kunde jag inte för mitt liv få linshelvetet att fästa på ögat. Tillslut blev det så löjligt att jag började misstänka att det var ett av mina hjärnspöken som härjade. Efter mer än en timmes idoga försök började armen domna bort av den monotona arbetsställningen och personalen började lite fint smyga in tanken att det kanske var bäst att boka en ny tid. Först motsatte jag mig det det alternativet lika fint, jag är inte den som ger upp i första taget, men när de förklarade att deras schema inte tillät att jag satt där hela veckan gav jag upp. Besegrad av de där plastbitarna fick jag boka en ny tid i stilla vredesmod. Det kändes precis som när jag kuggade på "testuppkörningen".

Jag är en sådan person som trodde att han skulle kunna cykla på första försöket och när jag inte klarade det surade jag ihop och vägrade försöka igen. Därför tog jag inte misslyckandet hos optikern särskilt bra och var en allmän plåga för min omgivning den dagen, den här genomruttne dåliga förloraren är inget sympatiskt karaktärsdrag jag har. Återbesöket några dagar senare var förenat med ren och skär ångest, men den gången klarade jag att få i linserna (efter ca 40 minuter).

Idag tog det tio minuter att få in linserna och den första satt på första försöket. Men de skaver och är inte alls så angenäma att ha på ögongloben. Jag kanske ska skaffa ett par sportbågar med ett snöre runt huvudet för att fixera dem när jag idrottar istället...

Det här var det närmaste jag hittade de där sportbågarna jag nämnde ovan. Passar utmärkt för forsränning.