paketinslagning

Nu kommer det obligatoriska gnälla-på-julen-inlägget som jag vet att ni har väntat på ut i de röda stugorna med vita gavlar. Men den här gången ska jag inte attackera snön, kylan, min irrationella rädsla för tomtar eller min allergi mot Rusta-julpynt i överhuvudet taget.

Jag gillar tanken att en gång på året ge/få presenter till/av folk i ens närhet, umgås med familjen, att alla känner ett stort behov av att vara trevliga just den dagen och maten. Maten är nog viktigast. Men hursomhelst jag skulle ju gnälla här, kände bara att jag var tvungen att vara lite nyanserad då julen kan vara rätt soft, om man bortser från stöket innan.

Jag har nämligen kommit fram till att jag är paketinslagningsdyslektiker. Jag är så otroligt omotiverat dålig på att slå in paket att de flesta andra människor skulle göra ett bättre jobb med förbundna ögon och tumvantar. Min startsträcka är väldigt lång, men när jag väl ger mig in i ett projekt så gör jag det med livet som insats. Lägg därtill att jag är tillsammans med en paketinslagningskonstnär så förstår ni att prestationsångest ständigt är närvarande när jag väl tar mig för att slå in ett paket. Jag får jättefina paket av henne, men hon får saker som ser misshandlade ut av mig.

I torsdags slet jag med att slå in en julklapp till henne i 1,5 timme och det blev inte ens bra. Givetvis glömmer jag bort hur dålig jag är mellan varje gång som jag ska slå in paket och var lite optimistisk med min tidplanering. Jag började alltså ganska sent på kvällen och hann både bli trött och irriterad innan paketet var att betrakta som färdigt. Det sista momentet, presentsnöret, visade sig vara svårare än vad jag först trott. Jag vet inte om det var tröttheten, irritiationen eller helt enkelt oförmåga, men jag klarerade inte av att krulla presentsnören, någonting som en vuxen person (även jag) har gjort hundratals gånger i sitt liv.

Tillslut brann det till i huvudet på mig, jag kastade saxfan åt helvete och skrek svordomar för mig själv. Först trodde jag att saxen satte sig i mattan och fick en smula dåligt samvete, men den satte sig i en oanvänd "paketkatong" och då kände jag att kunde återuppta mitt aggressiva beteende (det kanske kommer en bild på bedriften när jag hittar min kamera). I det närmaste demonstrativt (mot vem?) gick jag raka vägen i säng och surade i en halvtimme. Men jag kunde givetvis inte få sinnesro nog för att kunna somna och fick gå upp för att fullfölja projektet. En ica-kasse med paketsnöre senare kunde jag trött och nöjd däcka i sängen.

När jag berättade för Stina om mina bravader med paketsnöret kunde hon givetvis förklara vad jag hade gjort fel. Man ska tydligen dra saxen på baksidan av snöret, vilket förmodligen är allmän kännedom, men som har gått mig helt förbi. Jag förbrukade 1 km snöre genom att dra saxen på fel sida.