termosbyxor

Jag är inte uppväxt på landet och inte heller i staden. Nu har jag dock fått klart för mig att jag på ett psyksikt plan ligger närmare staden än landet. Jag tänker som en stadsbo, därför blir det en ganska intressant kollision när jag besöker Stinas föräldrar ute i obygden.

Där jag kommer har vi inte 15 minusgrader, och om vi skulle råka få det så ger vi fan i att gå ut de få dagar det rör sig om. Det alternativet verkar inte finnas i skogen, det är alltid någonting (som jag inte riktig förstår) som ska göras och donas utomhus. Igår frågade jag Stina lite osäkert om jag är en idiot om jag går ut utan termobyxor (eller termosbyxor som jag freudianskt råkade säga), hon underströk att jag skulle frysa ihjäl. Jag hatar att ha på mig termobyxor, jag känner mig som ett barn, jag har termobyxor ungefär en gång om året. max. Långkalsingarna glömde jag dock, rebellisk som jag är.

Dagen har vi annars framför allt spendarat med att åka spark, ett transportmedel som jag trott dog ut i samband med filmatisering av barnen i bullerbyn. Men det finns några få exemplar i Smålands skogar. Det var bra "sparkföre" förkunnade stina nöjt när vi störtade dödsföraktande ner för de isbelagda backarna. Men det är viktigt att hålla ut i s-kurvan, för annars blir det "knort" om vi skulle få möte, men vi orkade inte sparka oss bort till "spannmålsboa". Imon kanske vi tar oss upp på "vin" och letar reda på skidor. Man förstår inte allt de säger här, men roligt har jag här ute på landet.