Glojärn

Nu finns det ingen återvändo och jag har förlikat mig med tanken. Jag behöver glasögon, innan jag blir en samhällsfara på riktigt.

Under det senaste året har min syn försämrats dramatiskt, vilket efter en snabb blick på ett släktfotografi inte förvånar någon, verkligen alla har glasögon. Jag har dock alltid haft väldigt bra syn och klarat mig hittills, senaste gången jag var hos optikern var i samband med att jag skulle börja övningsköra. Då kunde jag se den nedersta bokstavsraden utan problem. Det kunde jag inte nu.

Det är sällan jag kör bil numera, men när jag gör det är jag hela tiden påväg ner i väggrenen för att jag inte ser skyltarna på håll. Det är inte bra. Min känsla inför optikerbesöket var att det hela skulle sluta med både blindkäpp och ledhund.

Det är en konstig situation hos optikern, han frågar "bättre eller sämre?" och första 20 gångerna går bra. Men sen får jag akut prestationsångest och kan inte bestämma mig. Det känns som ett olustigt förhör och jag vill bara därifrån, omoget jag vet. När denna skärseld äntligen var över var det dags för att välja bågar och ytbehandlingar. Jag kan inget om brillor, så även detta visade sig prövande för min mentala hälsa.

Enligt obekräftade uppgifter kommer jag i mina nya brillor att likna Sverigedemokraternas partiledare påfallande mycket.