Jag har tappat tilliten till mitt eget lags förmåga, därför tittar jag med minst lika stor oro på de övriga bottenlagens resultat. Djurgården torskade igår, det är bra. Sättet de gjorde det på, mindre bra.
Nu har jag inte sett händelseförloppet i rörliga bilder, men som jag förstod det så var det två personer med mindre rörligt intellekt som tog sig ner på planen för att... ja... vandra runt förvirrat och planlöst, viftandes med armarna. Det brukar se ganska lustigt ut, var är de påväg och vad vill de egentligen? "okej nu är jag på planen, vad gör jag nu då?".
Jag känner igen mig i situationen och frustrationen som DIF-supportrarna nu upplever. Jag minns när Bajen, i ett möte med just DIF gjorde bort sig på samma sätt, fast tio resor värre. Det är tre år sedan nu, jag kommer ihåg det därför att det var dagen innan jag började på universitetet. Jag såg matchen hos min kompis Robin som tyvärr är Djurgårdare. I 53:e minuten och ställningen 0-3 bryter helvetet ut på Söderstadion, folk springer in på planen, fyrverkerier viner kors och tvärs in på planen och matchen avbryts för att sedan inte fullföljas. En del av bajenmyten med sköna gamänger dog den dagen. Det var också det sista derbyt som spelades på Söderstadion.
Den känslan av maktlöshet och förnedring som jag då kände önskar jag ingen annan människa, även om denne tillhör Apa IF:s supporterskara. Man har nått botten. Vi som stödjer rivaliserande lag har en förkärlek till att glira varandra när någoting går motståndarna emot. Robin gjorde, trots det tacksamma läget, inte ens en ansats till det. Därför återgäldar jag det nu genom att ge Robin och alla DIF:suppotrar i samma utsatta läge mina sympatier.
15 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vackert Börje, vackert! Du har mina sympatier i detta inlägg. Dessa människor är inte supportrar och kan omöjligt gilla världens bästa sport. Det är så patetisk så jag vet inte vad och tyvärr är maktlöshet ett passande ord...
Skicka en kommentar